Årssummering à la Kulturkollo

 
Liksom tidigare år har vännerna på Kulturkollo satt ihop ett förslag på årslista, som även utgör veckans utmaning. Det är fritt att lägga till och dra ifrån – vi får se var jag hamnar 🙂 
 
När jag nu är färdig hittar jag förstås titlar jag har missat – och så är det väl alltid. Med lite tur hinner jag täcka in allt som ska täckas i dessa listor… 
 
Årets mest oväntade: Hur mycket jag gillade Hannah Green and her unfeasibly mundane existence som jag verkligen inte trodde skulle vara min grej. Vidga vyerna! 
Årets klassiker: Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. 
Årets knock out: My Policeman av Bethan Roberts. Åh! 
Årets kvinnokamp: Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. 
Årets gråtfest: Om jag verkligen grät kan jag inte svara på, men Wintering: a novel of Sylvia Plath av Kate Moses (har funnits utgiven på svenska som Övervintring också) är ohyggligt sorglig. 
Årets gapflabb: Stackars Birger av Martina Montelius. 
Årets historiska: Kan man kalla mytologi för historiskt? I så fall säger jag Mythos av Stephen Fry. 
Årets obehagligaste: Ruskigt obehaglig men fantastiskt bra – 1793 av Niklas Natt och Dag. 
Årets dystopi: The end we start from av Megan Hunter, men Slutet av Mats Strandberg ligger nära bakom. 
Årets grafiska: I slutet av regnbågen av Bitte Andersson. 
Årets nya bekantskap: Lin Jansson, som skrev fantastiska Ragga som du shoppar – jag hoppas att vi får höra mycket mer av henne! Gärna mer västra-Göteborg-litt!  
Årets utmaning: Jag kämpade verkligen med Röda rummet av gamle Strindberg. 
Årets tegelsten: Samlingarna av Andres Lokko. Men det ska väl sägas att jag inte läste vartenda ord, och då är det nog Rich boy. 
Årets ögonöppnare: Am I normal yet? av Holly Bourne. 
Årets återseende: Jag är alltid glad att återse såväl Ruth Galloway som Roy Grace. 
Årets aldrig mer: Spel av Anna Roos. 
Årets huvudperson: Lydia i Bara ha roligt av Maria Maunsbach. 
Årets bifigur: Jag kan inte komma ihåg namnet, men bästisen i The rest of us just live here av Patrick Ness, som, bara sådär, är ”the god of mountain lions” och dyrkas av alla kattdjur. 
Årets filmupplevelse: Kommer sällan ihåg filmer, men jag gillade I hetaste laget ur klassikerperspektiv. Det var även väldigt kul att se Dracula från 30-talet på Skräckfilmfestivalen! 
Årets kulturella höjdpunkt: Åh, så mycket. Bokmässan och Göteborgs romanfestival, förstås, men även isolerade grejer såsom Sgt Pepper på Stadsteatern. 
Årets möte: Det har kanske inte med kultur att göra, men ett möte vid fontänen på Järntorget i juni glömmer jag aldrig. 
Årets magplask: Magplask är kanske att ta i, men Popkulturens död av Martin Aagård och Natalia Kazmierska var en besvikelse. 
Årets kan-inte-släppa-den: Bränn alla mina brev av Alex Schulman. 
Årets skämskudde: Jag har haft det stora nöjet att introducera ett par noviser för The Inbetweeners vilket är en konstant skämskudde. Och alldeles underbar, förstås. 
Årets lyckopiller: Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld – innehållet är inte alltid ett lyckopiller men den är så briljant att det var ren njutning att läsa. 
Årets läskigaste: He said / she said av Erin Kelly. 
Årets debut: Efter Ekot av Olivia Bergdahl, kanske. Hon har publicerat poesi tidigare men detta är hennes romandebut. 
Årets kyss: Kanske Natasha och Daniel i Idag är allt av Nicola Yoon. 
Årets citat: Detta från Dalímuseet i Paris är kul. 
Årets skandal: Akademien, förstås. Och regeringen. It goes on and on… 
Årets förlag: Sekwa som fixade så bra kring Maggie O’Farrell-frukosten på Bokmässan trots att planerna ändrades. 
Årets pristagare: Niklas Natt och Dag, för 1793. Så fint, dessutom, att han tog upp bäste vännen Backman på scen när han fick priset. 
Årets överskattade: När oskulder kysser av Per Hagman, som förvisso inte kom i år men som jag läste i höstas. Kanske är det något jag inte förstår men… nä. 
Årets underskattade: Jag vet inte riktigt, jag har inte så bra koll på allt – men jag önskar att det hade pratats mer om den fantastiska Göteborgs schamaner av Johan Nilsson. 
Årets sönderpratade: Se på oss nu av Geir Gulliksen, vill jag nog säga… för all denna bröstmjölk! Men hur har jag missat att skriva om den? Det får jag ta itu med. 
Årets serie: Lena Ackebos serie om Barbro och Mona, som – kanske – avslutades i år med Darling Mona. 
Årets scen: Göteborgs Litteraturhus är alltid spännande. 
Årets konstupplevelse: Bayeuxtapeten, Monets trädgård i Giverny och Dalímuseet i Paris. Och Konstmuseet i oktober, för där trivs jag alltid. 
Årets TV-serie: Vår tid är nu – jag såg säsong ett och två i ganska snabb takt i år. Så otroligt bra.
Årets titel: Ragga som du shoppar och Ät din jävel. 
Årets låt: Så många! Men Oh my love av John Lennon har varit med mig sedan vi såg Imagine: John & Yoko i september. 
 

Festens charmigaste tjej av My Palm

 
My Palm har skrivit och tecknat ett helt fantastiskt album om att växa upp i den bespottade millennialgenerationen. Jag är lite för gammal för att ingå i den, men kan känna igen rätt så mycket ändå. Upplägget är så fint också, en återblick tillsammans med en god vän över en kopp kaffe. Det handlar om att göra mindre bra val, om att halka omkring i snöslask i strumpbyxor, om fester och fel killar och om att vilja vara till lags men glömma bort sig själv i processen. Mest av allt handlar det dock om vänskap och det är så himla fint beskrivet. 
 
Missa inte detta – det är kanon. Finns att köpa här eller här! 

Late Bloomer av Emma Hamberg

 

Ulla förlorade livslusten när maken Ingemar gick bort hastigt för några år sedan. Nu väntar hon mest på att dö, så att sonen får nytta av hennes livförsäkring. Den gäller dock inte vid självmord, så det gäller att hon tar livet av sig långsamt istället. Detta ska göras medelst rökning inomhus, massor av cigaretter måste det vara, och mycket fryst färdigmat utan näring men med extra mycket tillsatser. Sockerbitar, och noll motion, så borde hon väl trilla av pinn snart. 

 
Men denna sortens hemliga självmord går inte snabbt, och Ulla måste ha något att göra tills dess. Hon köper sig en fågelkikare på avbetalning och monterar upp den i köksfönstret. Detta kan bli spännande! 
 
Och det blir det, när hon nu plötsligt får insyn i lägenheten mittemot. Bland tunga sammetsdraperier och stora kristallkronor serverar en äldre man sprit i vackra glas under alla dygnets timmar. Här finns en massa figurer som Ulla aldrig träffat på förut – såsom damer med skäggstubb och för små korsetter. Är det en bordell, tro? 
 
Ulla måste ta reda på vad det är som försiggår – och detta blir vändningen som hon så väl behöver. 
 
Underbart livsfrämjande och otroligt roligt, som alltid av Emma Hamberg. Läs – eller lyssna – och njut! Precis såhär ska en kortroman vara. 
 
Boken finns att köpa här eller här – eller lyssna i en app nära dig. 

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

Jag hade så otroligt blandade känslor inför denna när jag läste den. Såpass att jag fortfarande inte visste vad jag tyckte när jag lade den ifrån mig – jag var irriterad, imponerad och förvirrad, allt på en gång. Och det tog några dagar innan jag kunde tänka tillbaka på den och faktiskt bestämma mig för vad jag tyckte. 
 
Som jag förstår det är detta en autofiktiv roman, och huvudpersonen heter mycket riktigt Johanna. Hon är tillsammans med Emil, som är dansk, och Emil har en ex-flickvän som heter Nora. En dag råkar Johanna se att Emil får ett meddelande från Nora, hon ifrågasätter detta och han berättar att de fortfarande är vänner, att Nora ska komma till Köpenhamn där de bor, och vill ses en sväng.
 
Detta startar en fullständigt vansinnig svartsjukecirkus, där Johanna blir helt besatt av Nora, främst genom hennes Instagramkonto. Parallellt med denna svartsjukesmärta har Johanna svåra problem med endometrios, vilket gör att hon spenderar mycket tid sängliggande – vilket förstås betyder alldeles för mycket tid till att ligga och titta på sociala medier. Det blir så fruktansvärt destruktivt. 
 
Man skriver på baksidan att boken handlar om två stora kvinnosjukdomar – Instagram och endometrios. Jag kan förstå vad de menar, även om jämförelsen är lite ful. Smärtorna går in i varandra så att man som läsare till slut inte vet vad som är vad – och kanske spelar det ingen roll heller. 
 
Jag läste Familjeepos förra året (!) som Frid skrev tillsammans med Gordana Spasic, och tyckte att det var lite jobbigt att den var skriven på en sorts blandning mellan svenska och danska. Även Nora är skriven med mycket uppblandning av såväl danska som norska, och under läsningen tyckte jag att det var riktigt störigt – nu i efterhand ser jag poängen. Det blir bra. 
 
Det är svårt att låta bli att bli smått tokig på huvudpersonen, det är det. Lägg bort telefonen, liksom! Men nog vet vi alla att det inte är riktigt så lätt. Det hela är skrivet med en sådan driven humor att vi får hoppas att det finns mycket självinsikt och ironi där också 😉 För det är roligt, och det är väldigt begåvat. Och jobbigt! Jag kan inte identifiera mig med svartsjukan eller endometriosen, men jag kan identifiera mig med smärtor som inte går att tackla och hur frustrerande det är. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Ett sista bilduppsamlingsheat innan 2018 ringer ut…

Lite mer än halva julledigheten har gått och jag har inte suttit vid datorn speciellt mycket. Försökt att röja undan alla boktexter, visserligen, men annars har det varit så lugnt och skönt så. Jag har semester hela denna veckan, så det är fortfarande många lediga dagar kvar. Underbart, förstås! 
 
Här kommer lite bilder, sedan sist, vilket är ett tag… pust! 
 
 
Jag måste visa dekoren på lunchrestaurangen (Sweet and Sour) där vi var min sista arbetsdag före jul. De har otroligt god mat och lokalen ser ut som ett koreanskt bröllop, helt fantastiskt i en ganska bambaliknande matsal! Love it. Gå dit om du har vägarna förbi Lindholmen! 
 
 
Färdig med jobb för i år, hurra! 
 
 
En vända på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaks en bok och hämta en annan. Mys! 
 
 
 
Jag älskade Vita tigern av Christin Ljungqvist och köpte den till J:s dotter i julklapp och kunde inte låta bli att bläddra lite när jag skulle slå in den. Så fina teckningar! Men är det verkligen möjligt att jag har glömt att skriva om den på bloggen? Så konstigt, men det verkar faktiskt så. Får leta lite mer noggrant… eller offra mig och läsa om den 😉 
 
 
 
 
Jullovet firades in som sig bör, med räkor, aïoli och bubbel! Richard Juhlins alkoholfria var helt fantastiskt gott, vi har bunkrat några flaskor till tolvslaget, bland annat. Kan verkligen rekommendera det! Det rosa var också gott, det skålade vi in julafton med 🙂 
 
 
 
Jag älskade Kjell Lönnå och Fredrik Belfrage när jag var liten – den sistnämnde kallade jag ”min väninna”. Nu finns de i granen 😉 
 
 
 
 
 
Första jullovsdagen – glögg, film och stickning! Jag knåpade ihop en disktrasa till mamma i bomullsgarn, det ska bli fler 🙂 
 
 
 
 
Läste söta Late Bloomer av min favorit, Emma Hamberg, en skön morgon. 
 
 
 
Var hemma för att hämta paket och grejer och då minsann behagade min amaryllis slå ut, när jag inte skulle umgås med den på flera dagar! Jaja, sånt ärn’t. 
 
 
När man har slagit in paket får man fira med julmust och brieost, det vet ni va? 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kvällen före julafton lagade vi lite julbord i mindre skala, öppnade paket, åt julostkaka och spelade nya Qube-versionen av På Spåret! Väldigt roligt, och så lagom med ett spel som verkligen bara tar upp ett par kubikdecimeter och en halvtimme i taget, om man inte vill köra längre. 
 
 
 
Julafton skålades som sagt in med rosa bubblor och rosa himmel. (En halv minut efter att jag tog denna bilden var det grått igen, så jag hade tur!) 
 
 
Jag läste julevangeliet på 16-bussen. Kanske första gången detta skett? 
 
 
Hos mamma och pappa finns en tomte som ser ut som Marty Feldman. Marty och Marty önskade alltså god jul! 
 
 
 
Jag har inte gillat äggost så värst förut, men smakade i år igen och det var gott! Min gissning är att jag har varit alldeles för mätt de andra gångerna jag har smakat, och att den varit för stabbig därmed. 
 
 
 
 
Äntligen kan jag visa vad jag stickat under hösten – det är alltså en lite modifierad Reyna i Adlibris Socki Fine Blueberry Sprinkle. Har hållit på med den sedan i början av november, men parallellt med Quicksilver och lite annat, så det har tagit sin tid. Den blev julklapp till mamma! (Med modifierad menar jag att jag inte riktigt följde mönstret alls, utan bestämde lite själv hur jag ville ha det med spets och rätstickning, samt hur stor den skulle bli. 
 
 
Övade lite lettering och åt en pralin eller två på juldagen. 
 
 
Disktrasan fann sin plats och fick genast börja arbeta! 
 
 
Ett rådjur, sa jag, på juldagspromenad – tills Therese påpekade att det givetvis är en Patronus! My bad. 
 
 
 
På annandagen åkte jag hem till J, och vi lagade saffranspasta med räkor och massor av grönsaker. Gott, efter all julmat med hög proteinhalt! (Men jag älskar julmat också.) 
 
 
 
 
 
Det kändes lämpligt med choklad-euros till En engelsk skandal. Vi såg hela i ett sträck, så otroligt bra. Ni har väl sett? 
 
 
 
I torsdags fick namnsdagsbarnet bestämma middag, och det blev gorgonzolapasta med svamp och paprika. Och sallad med kulturtantsketchup, såklart! 
 
 
I fredags var det jul igen… 
 
 
…och pendeltågsutflykt söderut! Jag gick hem från julkalaset med en ny svart fuskpäls som sedan dess blivit mitt go-to-plagg. Den är extremt puffig och varm och ganska underbar och glammig! 
 
 
Fredagsfrid hemmavid ❤ 
 
 
Lördagsmorgon – att handla DN och Allers i fuskpäls klockan halv tio på förmiddagen kändes som många, många tantpoäng… 😀 
 
 
På Spåret efter frukost på lördag fungerar faktiskt lika bra som selleri! 
 
 
Sen lördagslunch – eller tidig middag – en snabb pasta på lite ”man-tager-vad-man-haver” och bratwurst smaksatt med ingefära och koriander. Mums! 
 
 
Började se den eminenta You eller Du på Netflix, som är baserad på Caroline Kepnes roman. Så spännande och så läbbig! Ja, det är svårt att acceptera tönten Dan Humphrey från Gossip Girl som psykopat, men man vänjer sig. Han gör ett sjukt bra jobb faktiskt. Med betoning på sjuk. 
 
 
 
Ägnade lördagskvällen åt den helt fantastiska Ät din jävel: en bok om matglädje, dödsångest, vitlök och smör av Malin Haawind. Text om den kommer inom kort, jag hinner nog tyvärr inte få ihop alla 2018:s texter innan ikväll som jag hade hoppats, men det blir bra ändå 😉 Det var extra lämpligt att jag hittade en överbliven och bortglömd pralin till läsningen! Ja, det var förstås fem, egentligen. 
 
 
Söndagsmorgon i sängen! Ja, man får dricka kaffe i sängen. Massor! 
 
 
En paljettkudde från julklappsspel i fredags. Väldigt roligt att kunna skapa sina egna dekorationer tycker jag. 
 
 
Pälsen har kapuschong och jag har vintersol i ryggen. Älskar denna bild! 
 
 
Hummer. Mhmm. 
 
 
Kan varmt rekommendera denna marmelad från Hallands Fruktindustri. Vansinnigt god. 
 
 
Jag tror att det är vår. 
 
 
Var med och städade i skåp och hittade guldkorn! 
 
 
Fick äntligen ordning på min Top Nine 2018, efter mycket om och men! 
 
 
Försökte skriva en tio-i-topp över bästa lästa böcker 2018… eller tolv-i-topp? Nä, det blev alltså trettio-i-topp. Mer om det sedan – jag lägger upp dem sex och sex på Instagram. 
 
 
VAD ÄR DETTA, sa jag lika indignerat som Gustav Svensson. Den var faktiskt god, men vad farao. Banan i Twistpåsen?! 
 
 
Sparris i handväskan. Allt är i sin ordning! 
 
 
Idag är det alltså nyårsafton och jag startade även denna dag med kaffe på sängen. 
 
 
Var så trött, så trött, så vände mig till gamla trogna ”fake it ‘til you make it” och tog på mig finklänning redan på morgonen. Inget ger glow som duggregn i december… ja, jag är ironisk, men jag måste säga att jag tycker att mina nya hudvårdsrutiner ser ut att ha gett lite resultat här. 
 
 
Lite nyårsaftonsbrunch, som var ungefär som en vanlig helgfrukost men på julklappsassietter och med rosa bubblor i glaset – Kiviks eminenta hallon- och fläder-herrgårdscider. Yum yum! 
 
Om en liten stund styr vi kosan mot Masthuggskyrkan och nyårskonserten där, det var min absoluta favoritbyggnad när jag var liten men jag har inte varit där sedan just barndomen. Kul! Sedan var väl tanken att se GP:s fyrverkerier uppifrån berget, men det är så dimmigt att jag undrar om det blir fyrverkerier alls… vi får se! 
 
Ikväll blir det vitlöksgratinerad hummer, pepparbiff med potatisgratäng och rödvinssås och vit choklad-pannacotta som just förberetts medan jag suttit och influencat vid köksbordet… 
 
Gott slut, älsklingar! Topp trettio kommer om några timmar! 

My thoughts exactly av Lily Allen

 
 
Lily Allen är dotter till showbiz-föräldrar som är välkända i Storbritannien, och när hon slog igenom 2006 tyckte nog de flesta av mina bekanta sådär som man kan tycka när kändisbarn plötsligt slår igenom. Jaha, en till utan talang som får skivkontrakt. Jag blev bara totalkär i hennes musik rakt av – jag minns faktiskt att jag hörde en av hennes låtar för första gången just på nyårsafton ett år, på Pizza Hut i Whitechapel som var det enda stället där det gick att få bord just en nyårsafton! (Det var Alfie, för övrigt.) Och jag tror faktiskt att de flesta andra ändrade sig rätt snabbt när de faktiskt hörde musiken, också. 
 
I somras hade jag den stora äran att få se henne live på Way out West, vilket kanske inte var något remarkabelt framträdande men fantastiskt kul ändå, och när jag fick höra att hon skulle ge ut sina memoarer ”so far” kastade jag mig på inköpsförslagen på biblioteket för att få dem att köpa in den, och efter många långa veckor dök den äntligen upp och jag läste den på några timmar. Hon har gett ut den på ett litet egenutgivningsförlag till att börja med, och som jag förstår det plockades den sedan rätt snabbt upp av ett ”riktigt” förlag och har nu kommit ut som inbunden. Men detta är en ganska sladdrig storpocket och jag älskar det! 
 
Det är rakt, ärligt, helt utan krusiduller – en berättelse om att växa upp som kändisbarn, med dess fördelar och nackdelar (främst nackdelar), om att plötsligt slå igenom, om att lyckas och tjäna pengar och att dricka för mycket och ta droger. Och om att gifta sig och få barn, om ett äktenskap som faller sönder, och om att våga hitta kärleken och lugnet i livet igen. Linjärt och öppet – jag älskar det och jag älskar Lily Allen. Det är smärtsamt att läsa om de fruktansvärda saker som unga tjejer i showbiz utsätts för, och det är väldigt bra att fler och fler synliggör dem. Och om hur lätt det är att halka snett, när alla omkring en gör det och det blir normaliserat. Starkt och modigt. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Flickvänsmaterial av Yrsa Walldén

Jag stod i kö på denna på biblioteket i evigheter, och när den sedan väl blev tillgänglig missade jag att hämta ut den! Men nu har jag fått lite fart på ljudbokslyssnandet igen, så häromhelgen när jag skulle pyssla lite med att sticka färdigt en julklapp kändes det som rätt läge att prova den som ljudbok – sagt och gjort! Det är Sofia Pekkari som läser in den, med den äran. 
 
Roxy och Eva har just tagit studenten. Eva är nydumpad av Ivan, och Roxy har aldrig varit tillsammans med någon. Projektet för sommaren är därmed att se till att Roxy ska bli kär! Gärna få en pojkvän på köpet. Eva fixar med appar och dejter och förmaningar och klädselråd – och så är det bara att köra! 
 
Naturligtvis blir det inte fullt så enkelt. Eva åker på semester och Roxy får tackla dejtinglivet själv – och det kommer något i vägen för den där pojkvänsjakten. Något alldeles underbart, med svart lugg och egen tvåa i huset bredvid… 
 
Roxy gör allt för att vara rätt, för att passa in och vara den hon förväntas vara – men vem är det egentligen som förväntar sig och har de verkligen rätt att göra det? Sakta men säkert växer Roxy in i rollen som sig själv, den allra viktigaste. 
 
Jag älskade Flickvänsmaterial högt och rent, lyssnade på den i två svep och var så otroligt förtjust! Den är både rolig och känslosam, frustrerande och underbar. Läs! Eller lyssna, för all del, för som sagt så är ljudboken bra och finns i en app nära dig. 
 
Boken kan du köpa här eller här! 

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour

Sami växer upp i Homs i Syrien, i en kärleksfull, stor, varm familj.  Barndomen är trygg, men när han blir äldre blir det mer och mer tydligt hur regimen förtrycker civilbefolkningen och han får erfara detta på närmare och närmare håll. 
 
Han jobbar sig fram så gott det går. Startar eget inom IT tillsammans med en vän och försöker undvika att göra militärtjänstgöring, men till slut hamnar han i armén trots allt och blir kartritare, eftersom han visar sig ha stor talang för just teckning. Han blir kvar inom det militära efter den obligatoriska tjänstgöringen och blir därmed indirekt delaktig i attackerna och övergreppen på civilbefolkningen. 
 
Hans flickvän Sarah, som han träffade redan innan det militära, är med i motståndsrörelsen och en av många som börjar demonstrera emot regimens förtryck. En dag får Sami ett sms av henne där hon berättar att demonstranterna blir beskjutna. 
 
Förlaget sammanfattar bättre än jag någonsin skulle kunna göra: ”De hemlösa katterna i Homs är en varm och skakande roman om revolutionens hopp och krigets fasor, en unik inifrånskildring av en stad i ruiner i efterdyningarna av den arabiska våren. Det är en berättelse om död och lidande, men ännu mer om liv och kärlek.” 
 
Så otroligt bra och medryckande – smärtsamt, tungt, men samtidigt fullt av hopp och värme. Du får inte missa denna, den borde bli obligatorisk läsning. Eva Nour är en pseudonym, för att skydda Sami och hans familj. 
 
Boken finns att köpa här eller här.