Det första chiffret av Denise Rudberg

Detta med genrebyte kan ju gå åt olika håll. Denise Rudberg är ett bra exempel på detta (som jag har skrivit om förut, vet jag) – jag tycker att hennes chicklit är gräslig, gillar hennes ungdomsböcker skarpt, tycker mycket om elegant crime-seiren om Marianne Jidhoff – och nu har hon skiftat om igen, med första boken av två om Kontrahenterna, unga kvinnor som får arbete som kodknäckade i Stockholm under andra världskriget. Och det blev bra! 
 
De tre kvinnorna vi följer, Signe, Elisabeth och Iris, kommer alla från vitt skilda håll. Signe flyttar in till stan från landet, Elisabeth är en överklassflicka från Öfvre Östermalm som säger upp sig från sitt tidigare arbete under stor dramatik – en man blir distraherad av hennes röda hår – och Iris har flytt från Estland med sina två små söner. Tillsammans hamnar de på kontoret för signalspaning, och tillsammans bildar de en tight liten cirkel. 
 
Det är en riktigt fin skildring av vänskap och deras liv innan detta – det finns mycket mörker i bagaget och somligt, såsom Iris berättelse, är sådant jag inte haft någon vidare koll på tidigare. Rudberg har gjort ett bra researcharbete. 
 
Det är lite Vår tid är nu över det hela, vilket jag verkligen uppskattar då den serien fått mig intresserad av allt möjligt kring den tiden (även om serien förstås börjar fem år efter att denna bok utspelar sig). Stockholmsskildringarna är jättefina, och jag älskar omslaget! Hade dock önskat mig lite mer spänning, för det känns lite hastigt ihopknutet på slutet – när det väl faktiskt händer något större känns det snabbt överstökat. Men det blir ju en bok till, så jag ser fram emot att få träffa dessa unga kvinnor snart igen. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Skamvrån av Sofie Sarenbrant

Jag har gillat praktiskt taget alla Sofie Sarenbrants böcker, med undantag för den i hårsalongen, och har längtat efter nästa bok om Emma Sköld. Tack Bookmark Förlag för att jag fick ett recensionsexemplar! 
 
Denna sjunde bok i serien om Emma Sköld tar upp viktiga ämnen – psykisk ohälsa och självmord, framför allt. Hur sårbara personer kan falla offer för manipulativa människor, och hur psykisk ohälsa kan skapa sådan desperation att man tar till alla möjliga sätt att lösa situationen – eller ta sig ifrån den för gott. 
 
Jag gillar Sarenbrants sätt att skriva fram sin berättelse. Det är högt tempo och korta kapitel vilket jag uppskattar, särskilt i kriminalromaner – det är gräsligt att bara vilja läsa ”ett kapitel till” sent på kvällen och så visar det sig vara 60 sidor kvar… 
 
Däremot är jag inte så säker på att blandningen mellan polisarbetet och Skölds privatliv är så väl utförd i just denna. Jag har gillat det tidigare, men här kändes en kärlekshistoria fullständigt överflödig och mest irriterande för resten av handlingen. När det gäller just deckare tycker jag att balansen är viktig, och berättelserna om privatlivet får, för min del, gärna driva historien framåt och gå som en röd tråd genom serien (om det är en serie) – som till exempel i Peter James böcker om Roy Grace, där berättelsen om hans försvunna fru och efterspelet ofta är lika spännande som kriminalberättelsen. Eller Knutas och Karin hos Mari Jungstedt, det är karaktärer man gillar som är mänskliga och intressanta, ett komplement till den större berättelsen i varje bok. 
 
Men det är underhållande och väl sammanhållet, och hyfsat oförutsägbart. Jag har ju på sistone upptäckt att jag blivit bättre på att gissa mig till vad som kommer att hända i deckare och spänningsromaner, vilket jag inte nödvändigtvis är så nöjd med, men här var det lagom spännande hela vägen igenom. Perfekt semesterläsning. 
 
Boken finns att köpa här eller här.  

Regnmannen: en trädgårdsberättelse av Jonas Karlsson

Jag ligger minst en månad efter med mina bloggtexter, livet kommer emellan ibland, men ska försöka komma ikapp här under veckan. Därmed blir det lite kortare texter – men det gör ju faktiskt ingenting. Annette / Bibliotekskatten nämnde detta i ett inlägg i förra veckan, och likaså lyssnade jag på en podd igår där det pratades om att tagga ner lite (ungefär), vad gäller krav och måsten. Och när, om inte på sommaren, är det okej att tagga ner och kräva och måsta lite mindre av sig själv? Exakt. 
 
Jag lyssnade på Regnmannen i fantastisk inläsning av författaren själv. Den har undertiteln ”en trädgårdsberättelse”, och det är just främst i trädgården hemma hos änklingen Ingmar som berättelsen utspelar sig. Han får stor glädje av att ta hand om sin avlidna frus rosenträdgård, men för att rosorna ska leva behövs vatten, och sommaren är het och fri från regn… 
 
Nå – åtminstone råder torka tills Ingmar hittar en gammal rostig kran bland ogräset bakom huset, som faktiskt verkar kunna hjälpa honom att styra vädret. Vid sidan av Ingmar finns några härliga karaktärer som man älskar att hata till grannar, den stränge Burman med mycket tydliga åsikter om det mesta, och babbliga Lillan, och kommunalrådet förstås, som ser sin chans till politisk framgång om hon kan lösa väderkrisen… 
 
Parallellt får vi Ingmars son Eriks perspektiv på händelsen, en riktigt fin skildring av far-och-son-relationen. 
 
Tänkvärt, roligt, intelligent och mycket väl utfört på lagom många sidor. Jag tyckte om Regnmannen och rekommenderar den som ljudbok, om du gillar att lyssna, då Karlsson läser så bra. Annars finns den att köpa här eller här! 

Lucy av Jamaica Kincaid

 Lucy är ännu en bok som stått på min att-läsa-lista i en halv evighet. Ibland undrar jag verkligen varför jag inte bara börjar läsa när jag blir sugen, men samtidigt så står det 1500 böcker på den där listan och den blir inte direkt kortare, så det är förstås inte riktigt genomförbart. Man kan inte alltid ha fler än tre böcker på gång… 😉 
 
Men nu fanns den lämpligt nog som e-bok på Storytel just när jag börjat använda min Reader, så då passade det ju ypperligt med något lagom långt för att få lite känsla för både apparat och text. 
 
Lucy är en ung flicka från Västindien, som får arbete som au pair hos det glänsande paret Lewis och Mariah. De har fyra barn och ”tre välsignelser” – de är vackra, rika och (till synes) lyckliga. Lucy börjar nästan genast märka att det finns sprickor i fasaden, och hon filosoferar kring detta, jämför de rika amerikanerna med det och de hon känner från sitt hemland. I Amerika finns antaganden, i Västindien finns realiteter. 
 
Parallellt med detta växer hon själv upp, kommer i kontakt med sitt eget väsen och sin egen kropp och sexualitet – hon märker, med viss förvåning, att en ny person springer ur henne – hon är ärlig, oförskräckt och mycket insiktsfull. Ingen känner till hennes historia, den historia hon vill slå sig frå ifrån. 
 
En riktig liten godbit, som väcker många tankar och känslor. Läs! Finns att köpa här eller här. Den bokcirklades även i Lundströms bokradio i höstas! 

Makten av Naomi Alderman

När vi hade läst sci-fi med Bokbubblarna berättade Therese att hon hade valt att läsa Makten av Naomi Alderman, som kanske inte till slut kvalade in som just sci-fi men som hon hade tyckt väldigt bra om. Jag har haft den på min att-läsa-lista i många år och flera andra blev också sugna, så vi kuppade in dem som månadens bok för maj, rätt och slätt. 
 
Världen i Aldermans bok är till en början som vår egen. Vi träffar en tuff tjej från London från en brottslig familj, en kvinnlig amerikansk politiker som kämpar med livspusslet, en fosterdotter till galna religiösa föräldrar i USA, en rik ung nigeriansk pojke som hänger vid poolen vid familjens stora hus. 
 
Men det är något som håller på att hända. Tonårsflickor börjar utveckla en oerhörd fysisk kraft, som visar sig sitta i en härva i bröstet, med vilken de kan orsaka oerhörd smärta och till och med död. Till en början handlar det mest om att flickor och kvinnor slår tillbaka på män som plågat dem, men snart står världen i brand. Nya religioner uppstår, makten brukas både för gott och ont och naturligtvis missbrukas den också. Hela boken genomsyras av en otrolig vrede, jag blev väldigt indragen och engagerad – och skrämd. 
 
Så gör inte som jag och vänta i flera år, utan läs nu. Mycket bra och väldigt tänkvärd – den får en ofrånkomligen att fundera på hur världen vore om allt vore tvärtemot, och att det inte vore någon garanti för fred och vänskap… 
 
Alderman belönades med Bailey’s Prize for Women’s Fiction 2017 för Makten. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

En bur av guld av Camilla Läckberg

Jag är en av dem som ofta har försvarat Camilla Läckberg, för jag förstår inte riktigt varför hon har så oförtjänt dåligt rykte. Visst, det är inga nobelpriskandidater hon skriver, men jag tycker att berättelserna är spännande och jag gillar förstås miljöerna och de historiska kopplingarna i Bohuslän – och jag tycker nog inte att hon skriver sämre än många andra.
 
Något är det dock som sticker i ögonen på folk, det är ett som är säkert – och det har definitivt inte hjälpt att just En bur av guld hamnade i fokus när Storytel och Bonniers hamnade i konflikt, just i samma veva som boken släpptes. För oj, vad förbannade folk var! Mer än någonting gav detta förstås boken oerhörda mängder publicitet, då det var denna och Backmans nya som släpptes i skarven. 
 
Nåväl. 
 
Jag tyckte att det skulle bli spännande att läsa hennes nya bok, En bur av guld, således. Om jag förstått det rätt är det första boken av två om Faye, flickan från Fjällbacka som kommit upp sig i världen, främst genom äktenskapet med den rike, framgångsrike och stilige Jack, men vars hela värld slås samman när Jack sviker henne. Vi vet från första början att något gräsligt kommer att ske, men upplösningen kommer sent i romanen – även om den är väldigt förutsägbar blir det spännande och riktigt rafflande på sina ställen, då drivet i boken ibland lyfter berättelsen riktigt bra.  
 
Dock är det förutsägbart – det är inte så ofta jag upplever att jag vet hur något ska sluta, men det har hänt ett par gånger på sistone. Antingen blir spänningsromanerna tunnare, eller så har jag blivit mer misstänksam… 
 
Tempot är lite ojämnt, vilket kan tala för en boks fördel – men då får berättelsen vara jämn, och det är jag inte riktigt säker på att denna är. Vissa bitar är riktigt, riktigt bra – somligt blir babbligt och helt irrelevant, och på sina ställen så osannolikt att man baxnar. Sedan har jag en lite märklig invändning också, och det är en extremt hög frekvens av kaviar i boken. Vanlig kaviar i tub, inga stiliga grejer. Det nämns så ofta att jag började undra om kaviaren skulle ha något med upplösningen att göra, kanske skulle någon förgiftas medelst Kalles-tub eller rentav slås ihjäl? Men icke, det är bara en massa kaviar till ingen större nytta. Var är redaktörerna? 
 
En bagatell kan tyckas, och det är nog tyvärr denna boken för mig också. En bonuspoäng för att den tar upp viktiga ämnen, såsom kvinnofällan och hur viktigt det är att se till sina egna intressen i t.ex äktenskap, men jag var inte imponerad. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Bas och refräng och Pingvinerna håller ihop av Viveca Lärn

      

 
 
För ett bokbingo som jag deltagit i under våren skulle man läsa om en favorit från barndomen. Jag har väldigt många favoriter från barndomen, men när vi hade pingvintema med Bokbubblarna tidigare i år berättade enligt O att hon börjat lyssna på Pingvinerna håller ihop och då blev jag påmind om dessa två fina böcker, om Trollet (som egentligen heter Jennifer) och Johanna, som bor i östra Göteborg och är i den där mellanåldern när vuxna, särskilt föräldrar, är rätt hopplösa och man inte har någon riktigt tydlig plats där emellan barn och ungdom. 
 
Det är charter med familjen, det är jazzbalett, det är pengainsamlingar, oavsiktliga trippar med Danmarksbåten, Jonas, som kallas Bas och refräng och bor i Trollets svale – det är högt och lågt och alldeles underbart. Som alltid har Viveca Lärn en fantastisk förmåga att skriva barns tankar och upplevelser, och det är extra kul att dessa böcker, som kom ut 1976 och 1977 och alltså är några av hennes allra första, nu kommer ut som e-böcker. Jag hoppas att det betyder att Viveca Lärn, en av mina idoler, fortsätter läsas av alla åldrar. 
 
Böckerna finns att köpa här eller här (Bas och refräng) och här eller här (Pingvinerna håller ihop). 

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Till träffen med ena bokcirkeln i maj var det jag som kom med förslag på böcker. Vi har inget krav på något särskilt tema, men ofta är det rätt kul att lista ut titlar som på något vis har en gemensam nämnare och jag valde prisvinnare denna gång. Tara Westovers Allt jag fått lära mig, eller Educated som den heter på engelska, vann omröstningen hyfsat storslaget. 
 
Den har ju varit enormt populär, särskilt sedan Barack Obama hade med den på sin sommarlista förra året, och det är absolut en läsvärd bok. Tara berättar om sin uppväxt i en mormonfamilj, som även är inne på homeopati och annat blask (!), hon och hennes syskon har inte gått i skolan utan blivit ”hemskolade” (alltså, inte alls) av föräldrarna. Pappan driver en skrot där barnaskaran arbetar, och mamman pysslar med örter och konkokter och botar alla gräsliga skador som barnen kommer hem med med böner och örter. Ja, ni hör ju, det är fruktansvärd misär. 
 
Tara kommer ifrån detta gräsliga leverne och får börja på college, efter mycket om och men åt olika håll, och det blir förstås en otrolig kulturchock för henne. Hon har aldrig hört talas om Martin Luther King, eller Förintelsen, eller 9/11, vilket skapar stora problem och stora uppvaknanden. 
 
Jag tycker att boken är alldeles, alldeles för lång. Det hade gått fint att trimma bort stora bitar som mest är upprepning, och det hade gått fint att trimma bort vissa bitar som bara är helt onödiga. Men läsvärd, visst är den det. Det är viktigt, tror jag, att inte läsa den som en betraktelse över mormoner i allmänhet, för här upplever inte jag att det egentligen är religionen som är ett problem, det handlar mer om psykisk ohälsa, om att avskärma sig, om prepping och paranoia, pådyvlande av åsikter och en oerhörd grandiositet hos särskilt pappan. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Folk med ångest av Fredrik Backman

Jag har varit förtjust i Fredrik Backmans skrivande sedan långt innan någon bok ens var på väg, då hans fantastiska blogg verkligen kom med något nytt. Så kom böckerna, och jag har tyckt mycket om varenda en, på väldigt olika sätt. (Första gången jag läste Min mormor hälsar och säger förlåt var jag skeptisk, det var för flummigt för mig, men så läste jag om och blev otroligt rörd och tagen. Ibland behöver man tänka ett varv till.) 
 
De senaste böckerna, Björnstad och Ni mot oss, har varit väldigt speciella och mörkare än flera av de tidigare (om än med en härlig dos humor kring glesbygd och ”alla känner alla”) – och jag har nog längtat efter något lite mer skruvat från Backman. Och redan när jag såg omslaget till denna var det givet att detta var ungefär det jag hoppats på, för där sitter en rosa kanin på en toalett på en lägenhetsvisning och ryktet säger att det har med ett gisslandrama att göra… 
 
Och så var det, mycket riktigt. Det är ett gisslandrama på en lägenhetsvisning i en mindre stad en lagom bit från Stockholm. Här finns det äldre paret med ett svårt Ikea-beroende, det unga kvinnliga paret med tillökning på väg, den äldre sorgsna damen, den elaka mångmiljonären. Och kaninen, och mäklaren förstås. Och en misslyckad bankrånare, som låser in sig med den brokiga skaran. 
 
I allmänt röriga vittnesförhör får vi sedan reda på vad som hänt. Eller ja. Något åt det hållet i alla fall. För alla verkar ha lite olika upplevelser av det hela, och de  flesta är väldigt arga. Och var fasen tog rånaren vägen? 
 
Vi får även reda på vad som hänt i personernas tidigare liv, och polisernas tidigare liv och relation till varandra. Det hela handlar egentligen mest om en bro, för ganska många år sedan, och det är outsägligt sorgligt. 
 
Det här med vad som händer när vanliga människor gör vanliga saker är något som Backman  beskriver bättre än någon annan jag kan tänka mig. Om Gardell förut var kungen av att få läsaren att sätta skrattet i halsen har Backman, för mig, definitivt klivit upp på den tronen. 
 
Fantastiskt bra! Jag lyssnade på ljudboken i inläsning av Anna Maria Käll – boken lämpar sig väl som ljudbok, när man väl rett ut vem som är vem och hur det hela hänger ihop – typ, i alla fall, för det får vi förstås inte reda på förrän i slutet… 
 
Missa inte, om du gillar Backman. Om du tror att du inte gillar Backman tycker jag att du ska ge honom en chans, för det verkar som om han i vissa kretsar har blivit missförstådd. Jag hörde nyligen en kvinna säga att hon upplevde honom som ”alldeles för hurtig”, och då undrar jag verkligen vad det är hon har läst som hon tror är Backman… 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

Månadens språk: indonesiska

 
Månadens språk hos Ugglan och Boken i maj månad var indonesiska. Jag har aldrig läst något från Indonesien förut, mig veterligen, och det var inte det lättaste att få tag på något heller. Jag lånade hem en bok från biblioteket, men det visade sig vara en stor inbunden historia och sådant blir det bara inte av att jag läser, om det inte är senaste Peter James eller så… 😉 
 
Men jag fick även med mig novellsamlingen Indonesien berättar: tusen gevärskulor, tusen fjärilar och ur den har jag läst de tre inledande berättelserna som heter Berättelsen om Paina av Herman Kommer, Gräla viskande av Mohammed Kasim, och Kota-Harmoni av Abdullah Idrus. Alla tre var intressanta, lite småkluriga och sedelärande. 
 
Jag passade även på att läsa tre folksagor som jag hittade på denna sidan, även dessa skulle jag vilja kalla intressanta, småkluriga och sedelärande. 
 
Jag har novellsamlingen till mitt förfogande ett tag till och det är inte omöjligt att jag läser fler noveller för jag gillar det jag läste! 
 
Novellsamlingen är utgiven av Bokförlaget Tranan, och finns att köpa här eller här.