Jag har varit förtjust i Fredrik Backmans skrivande sedan långt innan någon bok ens var på väg, då hans fantastiska blogg verkligen kom med något nytt. Så kom böckerna, och jag har tyckt mycket om varenda en, på väldigt olika sätt. (Första gången jag läste Min mormor hälsar och säger förlåt var jag skeptisk, det var för flummigt för mig, men så läste jag om och blev otroligt rörd och tagen. Ibland behöver man tänka ett varv till.)
De senaste böckerna, Björnstad och Ni mot oss, har varit väldigt speciella och mörkare än flera av de tidigare (om än med en härlig dos humor kring glesbygd och ”alla känner alla”) – och jag har nog längtat efter något lite mer skruvat från Backman. Och redan när jag såg omslaget till denna var det givet att detta var ungefär det jag hoppats på, för där sitter en rosa kanin på en toalett på en lägenhetsvisning och ryktet säger att det har med ett gisslandrama att göra…
Och så var det, mycket riktigt. Det är ett gisslandrama på en lägenhetsvisning i en mindre stad en lagom bit från Stockholm. Här finns det äldre paret med ett svårt Ikea-beroende, det unga kvinnliga paret med tillökning på väg, den äldre sorgsna damen, den elaka mångmiljonären. Och kaninen, och mäklaren förstås. Och en misslyckad bankrånare, som låser in sig med den brokiga skaran.
I allmänt röriga vittnesförhör får vi sedan reda på vad som hänt. Eller ja. Något åt det hållet i alla fall. För alla verkar ha lite olika upplevelser av det hela, och de flesta är väldigt arga. Och var fasen tog rånaren vägen?
Vi får även reda på vad som hänt i personernas tidigare liv, och polisernas tidigare liv och relation till varandra. Det hela handlar egentligen mest om en bro, för ganska många år sedan, och det är outsägligt sorgligt.
Det här med vad som händer när vanliga människor gör vanliga saker är något som Backman beskriver bättre än någon annan jag kan tänka mig. Om Gardell förut var kungen av att få läsaren att sätta skrattet i halsen har Backman, för mig, definitivt klivit upp på den tronen.
Fantastiskt bra! Jag lyssnade på ljudboken i inläsning av Anna Maria Käll – boken lämpar sig väl som ljudbok, när man väl rett ut vem som är vem och hur det hela hänger ihop – typ, i alla fall, för det får vi förstås inte reda på förrän i slutet…
Missa inte, om du gillar Backman. Om du tror att du inte gillar Backman tycker jag att du ska ge honom en chans, för det verkar som om han i vissa kretsar har blivit missförstådd. Jag hörde nyligen en kvinna säga att hon upplevde honom som ”alldeles för hurtig”, och då undrar jag verkligen vad det är hon har läst som hon tror är Backman…
Stories from the city, stories from the sea 
Oj, alldeles för hurtig, det hade jag aldrig kopplat ihop med Backman!
GillaGilla