Julkalenderbloggstafett – lucka 18: Jag minns när jag läste… Tordyveln flyger i skymningen

 
Även i år håller Sofies bokblogg i den härliga och mysiga bloggstafetten i december, och nu har turen kommit till mig! Igår skrev Hanneles bokparadis om Enid Blytons Fem-böcker och imorgon kan ni läsa om Fiktiviteters minnesvärda läsupplevelse. 
 
Jag funderade både länge och väl på vad jag skulle välja att skriva om här. Det finns så många fantastiska läsupplevelser, sådana som har imponerat, sådana som har krossat mina förutfattade meningar, sådana som har varit som ett slag i magen, sådana som fått mig att känna igen mig på ett oerhört sätt och sådana som fått mig att skratta så jag gråtit. 
 
Men sedan bläddrade jag i min kalender för denna veckan och plötsligt var det uppenbart. För den 17:e december, alltså igår, presenterade Litteraturens klassiker ett program på Göteborgs Litteraturhus om Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och där har jag verkligen en stark läsupplevelse att berätta om. 
 
 
Jag tror att jag var tolv eller tretton år när jag började läsa Maria Gripes böcker som är menade för lite äldre ungdomar. Hugo och Josefin och Elvis läste jag i yngre ålder, men jag tror att det var min kompis Johanna som tipsade om Skuggserien – och Tordyveln. 
 
Det som jag minns allra tydligast av min första läsning av den – för jag har läst den många, många gånger – är att det var första gången en bok verkligen var spännande. Jag var väldigt fascinerad av övernaturliga fenomen under en period, jag läste Saidas spalt i Hemmets Journal och blev livrädd. Och det blev jag på något sätt här också, men inte skräckslagen utan mest väldigt gripen. No pun intended 😉 
 
Det är sommarlovskänsla, det är landsbygd, det är vänskap, ett spännande hus, gamla brev – och framför allt handlar det om tillfälligheter. För mitt tolvåriga jag var det ofantligt spännande. Bara inledningen, liksom: 
 
Du som sitter med den här boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?
 
Detta följs av en kort berättelse om en skalbagge som orsakar en tågförsening, som möjliggör hela berättelsen i småländska Ringaryd, och på den vägen är det. För mig är det fortfarande väldigt kittlande och lite läskigt att fundera på tillfälligheter och synkronicitet – fast man får ju inte analysera ihjäl sig heller, för just nu är jag förföljd av synkroniciteter kring a) RisiFrutti och b) Gränna. 
 
Berättelsen är både drömsk och konkret, och jag får fortfarande puls vid flera skeenden i boken när jag läser eller lyssnar om. Det är en helt otrolig ungdomsbok! När jag var liten var det fortfarande rimligt att springa omkring med en kassettbandspelare och att ringa varandra på hemtelefon, det är det förstås inte för dagens ungdom men jag tror faktiskt ändå att detta är en tidlös berättelse. Och lärorik, inte minst! Det var mycket om Carl von Linné och självspillare och annat som jag inte hade en aning om. 
 
Jag tipsade vidare om denna, i alla kanaler jag kom på, och jag vet inte hur många exemplar av den som jag har gett bort i present genom åren. Det är en helt fantastisk bok, och jag glömmer aldrig den första läsupplevelsen – men jag har inga planer på att sluta uppleva den heller. Underbart. 

Månadens språk: koreanska – Vegetarianen av Han Kang

Jag har dragit mig lite för att läsa Vegetarianen, trots att jag varit sugen på den sedan den kom och var så otroligt hypad. Det verkar som om så många blivit otroligt illa berörda av den, av äckel och obehag, och det kräver ju rätt humör att ta sig an en sådan, har jag känt. Men – nu var det koreanska som var månadens språk hos Ugglan och Boken, och jag har ju faktiskt varit med hela året så inte ska jag väl falla på mållinjen! Även om jag kom på den 1 december att det VAR den 1 december. Tur att det är en liten behändig bok som jag kunde läsa ut på en dag med lite dedikation 😉 
 
Jag tänker mig denna bok som tre kortromaner, snarare än en sammanhängande roman. Men om det kan man tänka hur man vill, tycker jag. Men då det är tre distinkta delar, med tre olika berättarperspektiv, så är det separata berättelser för min del, även om de tre berör samma persongalleri. 
 
Vegetarianen i titeln är en kvinna som plötsligt, efter att ha drömt synnerligen blodiga drömmar, bestämmer sig för att hon ska bli vegetarian. I det karnivora Sydkorea (jag tänker mig nutid, men det kan vara något annat) är detta otroligt märkligt, och leder så långt som till övergrepp mot kvinnan. Det måste ju vara något allvarligt fel med någon som inte vill äta kött. 
 
Andra delen är min favorit, vilket förvånade mig då det är just en scen där som många verkar ha funnit vämjeligt jobbig. Jag kanske såg förbi det jobbiga och koncentrerade mig på det otroligt vackra bildspråket, om konst och om besatthet. Tredje delen är tuff, för här ser vi konsekvenserna av påtvingad psykisk ohälsa, och om vad som händer med en människa när hon får en stämpel av omvärlden – i detta fall, med start i något så för oss trivialt som vegetarianism. 
 
Jag tyckte mycket om den och förvånades över hur lättläst den var. Riktigt glad att jag kom på mig själv (nästan) i tid och äntligen plockade upp just denna bok. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

Jag har inte läst så mycket av Joyce Carol Oates som jag skulleönska, men vill gärna förkovra mig i detta stora författarskap. Blev därför väldigt glad när HarperCollins Nordic ville skicka mig ett recensionsexemplar, tack så mycket för det. 
 
Mitt liv som råtta är en stark historia från norra delarna av delstaten New York – i den lilla staden South Niagara är vi långt ifrån New York Citys glamour och neonljus, på flera sätt. Violet Rue är yngst och favorit i en syskonskara om sju. Familjen har det inte så fett, men de står varandra nära och är väl, på sätt och vis, lyckliga. Fadern är lynnig och dricker för mycket ibland, men i stort sett är de en typisk katolsk storfamilj som håller varann om ryggen. 
 
Åtminstone tills det gräsliga händer. Violet Rue hör sina storebröder prata om skeenden som hon senare kopplar ihop med det brutala, våldsamma mordet på en afroamerikansk elev. Hon försäger sig när hon en dag hamnar hos skolsköterskan, och där börjar hennes liv som råtta. Hon förskjuts av familjen, trots att hon inte gjort något fel, och skickas iväg för att bo hos sin moster och morbror. Till en början går det bra, men hon blir genom sin nedbrytning och efter att ha blivit övergiven av sin familj, som inte ens ringer till henne, ett lätt offer för diverse äldre män i hennes närhet. Hennes trygghet och säkerhet raseras praktiskt taget över en natt. 
 
Detta är en otroligt engagerande berättelse, men oj, så hemsk den är. Man kan omöjligt förstå hur en familj kan bete sig såhär mot ett oskyldigt barn, samtidigt som de håller de faktiska brottslingarna om ryggen, men de är förstås inte heller de enda som beter sig illa här. Rasism är ett återkommande tema, liksom missriktad lojalitet, diskriminering, gräslig kvinnosyn och klassförakt. Så roligt är det ju inte. 
 
Men som sagt – det är starkt, det är engagerande, och ohyggligt välskrivet. Trots att jag inte läst så mycket som jag skulle ha velat av JCO, så har jag ju förstått att hon är mästarinna på att beskriva dysfunktionella familjer, och det gör hon fantastiskt bra. Och trots att det är så ledsamt och trots att jag blir förbannad på praktiskt taget varenda sida, så var det omöjligt att inte plocka upp boken så fort jag fick en chans. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Sweet sorrow (Bitterljuva dagar) av David Nicholls

          
 
 
Jag hade turen att lyssna på David Nicholls på Bokmässan, och blev såklart jättesugen på hans nya bok på en gång. Jag tyckte väldigt mycket om En dag (bra film också, faktiskt!) och gillade även Starter for ten – så det var ju härliga nyheter att det kommit nytt! 
 
Jag började lyssna på den på svenska, och gillade den – men så fick jag lägga ner det projektet, när inläsaren uttalade ett namn helt fel. Ja, så petig är jag, men jag tycker att man kan googla om man är osäker. Jag förstår nämligen att namnet Niamh inte är självklart att uttala rätt, men det är lätt att hitta en guide. Nåväl. Jag köpte den till Kindle istället och fortsatte läsa på engelska. Det gick ju också bra. (Det visade sig sedan att namnet Niamh inte är med så våldsamt mycket, men det var tillräckligt för denna gnällspik ;-)) 
 
Det är sommarlov i Kent, och Charlie Lewis, 16 år, vet inte riktigt vad han ska hitta på. Han har just gjort sina GCSE-tentor, och vet att det inte har gått något vidare, och att han antagligen inte kommer att kunna gå vidare till A-levels. Han jobbar deltid på en bensinmack där han mest försnillar skraplotter, hemma måste han ta hand om sin deprimerade pappa, som dricker för mycket efter att familjeföretaget gått i konkurs. Hans mamma tog lillasyster med sig och flyttade ihop med en annan man, och Charlie förstår verkligen inte vad framtiden kan tänkas ha i sitt sköte åt honom. Men det känns inte positivt. 
 
Men en dag träffar han på Fran Fisher, som vänder upp och ner på hans tillvaro fullständigt. Men vill han träffa Fran måste han gå med i teatergruppen som hon är med i – och det är inte vilken teater som helst, det är Shakespeare och det är Romeo och Julia. Charlie känner sig långt ifrån teatervärlden – han är arbetarklass, obekväm och begränsad av sitt kompisgäng, som har sina egna förväntningar på honom. Påhejad av Sällskapet (eller sekten, som han känner att de kanske är) börjar han slå sig fri ur sina bojor. Det är inte enkelt eller bekvämt eller härligt hela tiden, men i vissa stunder är det just det. Är det här han kan blomma? 
 
Jag tycker så mycket om Charlie, och hela boken. Det är mycket tragikomik vilket är fantastiskt väl utfört här, en härlig blandning av bildungsroman och teater och kärlek – och vad som hände sedan. Så himla bra! Jag blev även väldigt sugen på att se om Baz Luhrmanns Romeo + Juliet, så får se till att göra det snart. 
 
Missa inte denna pärla! Finns att köpa här eller här. 

The house on Cold Hill av Peter James

Ni vet ju att jag är otroligt förtjust i Peter James böcker om Roy Grace, och när det nu var dags att läsa ”skräck & spök” med Bokbubblarna i oktober, lagom till Hallowe’en, så kom jag att tänka på denna spökhistoria som han skrivit. (Det har även kommit en uppföljare nu, som heter The Secret of Cold Hill.) Jag har tänkt att jag borde ge mig på någon av hans böcker som inte hör till Roy Grace-serien, så det var ju ett gyllene tillfälle. 
 
Denna bok fångade mig totalt redan i inledningen, eller prologen, som verkligen lyckades chocka mig på typ tre sidor. Pang, sa det, ganska bokstavligt, och det blev startskottet (pardon the pun) för en rafflande spökberättelse, som främst utspelar sig i modern tid. Just det faktumet var det som gjorde att jag fick puls vid läsningen, faktiskt. 
 
Oliver, Caro och deras dotter Jade flyttar från sitt lilla hus i Hove ut på landet till byn Cold Hill, där deras blivande bostad ligger på en kulle. De vet från start att huset behöver massor av arbete för att bli beboeligt, inspektionen gick inte speciellt bra, men av någon anledning bestämde de sig ändå för att köpa det. Vilket de förstås aldrig skulle ha gjort… 
 
Det tar inte lång stund innan mystiska saker börjar hända i huset. Kranar och duschar sätts på av sig själva, en gigantisk säng vänds 180 grader i ett rum som är alldeles för litet för att det ska vara möjligt, man ser skuggor i fönster och korridorer. Och det läskigaste – saker börjar hända med elektroniken. Olivers dator och telefon flippar ur totalt, mail skickas som han aldrig skrivit, och det där fick igång mig. Så läskigt! 
 
Och det är ganska spännande hela vägen igenom, faktiskt. Dock finns det somliga störningsmoment för mig – såsom en helt vansinnig produktplacering, allting benämns med märke, och jag kan inte tänka mig att det faktiskt är sponsrat. Jättemärkligt. Dialogen är också väldigt speciell, jag har aldrig sett så många utropstecken i en ganska dialogtät bok, och det blir lite lustigt när det känns som om de inte riktigt hör hemma. 
 
Men visst är det underhållande, och visst kommer jag säkert att läsa uppföljaren, för det känns ändå som om jag skulle vilja förstå ett och annat lite närmare inpå. Men Roy Grace-böckerna är mycket, mycket bättre! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Turning forty av Mike Gayle

Jag stiftade bekantskap med Mike Gayle första gången på sensommaren 2002, när jag hittade hans Dinner for two på Tesco i Brixton som någon slags ”veckans pocket” för ett par pund. Den såg trevlig ut och den visade sig vara trevlig, och efter det passade jag på att plocka upp alla böcker av honom jag hittade i diverse second hand-butiker och liknande. Så jag lyckades läsa det mesta under ett antal år – men han finns knappt översatt i Sverige, även om Norstedts nu plockat upp den senaste, En halv värld bort – och jag har ganska nyss lärt mig att använda Kindle på min iPad, så jag har inte köpt de nya böckerna den vägen heller. 
 
Men så kom jag över denna när jag bläddrade lite på Goodreads, och kom på att jag faktiskt inte läst den, trots att jag verkligen gillade Turning thirty, den första boken om Matt Beckford. I den ska han, föga förvånande, just fylla trettio. Han tror att han har ordning på det mesta, men blir chockad när hans sambo Elaine gör slut och han tvingas flytta hem till sina föräldrar. 
 
Turning forty speglar detta, på sätt och vis, fast tio år senare. Matt har bott i Australien, är gift och har ett hus i Blackheath i London och en ganska sprakande karriär inom IT. Men så vill frun skiljas, och Matt går sånär in i väggen, och tvingas ännu en gång att flytta hem till sina föräldrar i en förort till Birmingham. Hur ska han lösa detta? Ska han fylla fyrtio alldeles pank, ensam och hemlös? 
 
I Birmingham finns det gamla kompisgänget – men även där har saker och ting förändrats, på ett sätt som Matt inte kan hantera. Han börjar jobba i en second hand-butik och får ett nytt umgänge, men inte heller där är allting som han trott. Vilken soppa, va? 
 
Det är en soppa, men det är en väldigt rolig och varm sådan. Jag kan bli tokig på Matt, han gör så himla dumma saker att man vill dänga till honom, men trots det är han en charmig och älskvärd karaktär. Ingen vet väl hur man ska bete sig när man plötsligt ålderskrisar, och i en sådan här situation blir det ju extra stökigt. 
 
Och visst är den varm och fin, men det är inte sentimentalt (dock nostalgiskt!) och det blir inte ett typiskt feelgood-slut av det hela heller. Trevlig underhållning, mysigt och puttrigt, och jag ska nu se till att komma ikapp med Gayles utgivning – jag har några stycken att ta mig an…! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Ensam på Mars av Andy Weir

Ensam på Mars hamnade på min att-läsa-lista någon gång 2016 (antagligen när filmen kom till Sverige) och den har faktiskt lyckats överleva alla mina många, många rensningar. (Det finns idag 1520 titlar på den, och den krymper ju aldrig hur mycket jag än läser, så ibland måste jag röja.) Det är lite speciellt, eftersom jag inte är särskilt intresserad av varken sci-fi eller äventyrsromaner – men något har gjort att den fått ligga kvar. 
 
Så det var ju inte alls dumt att den valdes till månadens bok i en av mina cirklar, för som jag så ofta säger – ibland måste jag få en spark på ett väl valt ställe för att ta mig an något som jag är lite smått motvillig till. 
 
Men jag gillade Ensam på Mars! Jag skummade absolut vissa stycken, det är mycket fysik och teknik och det går liksom rakt över huvudet på mig – men annars tyckte jag att det var riktigt intressant, spännande och faktiskt väldigt roligt på sina ställen. 
 
Premissen för berättelsen är ju spännande – en Mars-expedition lämnar den röda planeten efter att ha förlorat en medlem i besättningen i en olycka, där han skadats av ett vasst föremål i en storm. Han dödförklaras av läkaren ombord, och de lämnar Mars och åker hemåt. Men han är ju inte död, som ni förstår. Boken förtäljer berättelsen om hans tid, ensam på Mars, med för lite proviant för att klara sig till nästa expedition ska komma dit – och den kommer dessutom att vara 400 mil bort ifrån platsen där Mark Watney nu befinner sig. Så det är ju bara att smida planer för försörjning och överlevnad – bland annat genom potatisodling, då han är botaniker, men han är även en riktig MacGyver och inte rädd för att ta risker. 
 
Jag vill gärna se filmen, då jag har hört att den är lik boken, och något flera av oss var eniga om när vi diskuterade boken i söndags var att det är svårt att föreställa sig hur det är tänkt att habitatet, fordonen och så vidare ser ut. Får leta rätt på den en regnig dag framöver, helt enkelt! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen

Jag älskar Sylvia Plath, som ni redan vet. Jag har läst The Bell Jar massor av gånger, och även Letters Home och hennes dagböcker – och poesin förstås, och en och annan biografi, och… ja. Nu har Sanna Tahvanainen skrivit en roman, en litterär fantasi om Sylvia Plaths veckor i New York, när hon jobbade som gästredaktör på Mademoiselle, bodde på hotellet Barbizon, särskilt för unga ogifta kvinnor, och för första gången var ute på egen hand. Hemma i Massachusetts delade hon till och med säng med sin mamma – nu får hon en helt annan frihet – men också ett helt nytt ansvar i arbetslivet. 
 
Det blir fartfyllda veckor – men de präglas också av ångest och frustration. Hon måste få kontakt med ett förlag som vill ge ut hennes bok – om inte ett kontrakt, så åtminstone kontakt. De andra unga kvinnorna som gör samma sorts gästredaktörsuppdrag är mycket olika henne, referensramarna utvidgas ständigt, på gott och ont.
 
I packningen finns en strumpa med sömntabletter, och somliga kvällar är de nödvändiga. Somliga dagar är de ”lördagsgodis” tillsammans med sött vin och en av de andra tjejerna, som jag identifierar som Doreen i The Bell Jar. Somliga kvällar ligger Sylvia på rummet, somliga klättrar hon nerför brandstegen på hotellets utsida och ger sig ut i New Yorks nattliv, på jazzklubbar och i mer eller mindre åtråvärt sällskap. 
 
En helt fantastisk bok, alltså, jag är helt såld och jag har inte slutat att tänka på den sedan jag lade ner den. Får inte missas! Bekanta dig gärna med Sylvia Plath lite innan, om du inte läst något av henne eller inte känner till så mycket om henne, det gör läsupplevelsen extra bra. 
 
Titeln, undrar du? Det gjorde jag också, eftersom boken utspelar sig under den heta sommaren 1953. Cherries in the snow är ett läppstift av Revlon, som bokens Sylvia köper innan hon reser till New York. Det tillverkas fortfarande och jag kunde såklart inte låta bli att köpa det. I boken beskrivs det som rött med mycket svart i – för mig är det mer rosa, men riktigt snyggt! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här – läppstiftet finns till bra pris här 😉 

Månadens språk: Tjeckiska – Identity av Milan Kundera

 
 
 
Månadens språk i oktober var tjeckiska, och jag hittade ganska snabbt en lagom lång och intressant bok av Milan Kundera. Strax efter att jag började läsa den upptäckte jag att – den är ju skriven på franska i original! D’oh. Dock godkände Ugglan och Boken den, så jag körde på ändå 😀 
 
Det handlar förstås om identitet här, och om vad vi delar med oss av vår identitet, och om hur även de som står oss närmast bara kan veta det vi visar utåt. Chantal och Jean-Marc delar sitt liv, men det finns mycket under ytan som den ene inte kan nå hos den andre. 
 
Det är mycket filosofiskt, mycket existentiellt. Det handlar om drömmar och masker, fasader och tvivel, allt mycket nätt förpackat på under 200 sidor – men det är riktigt intensivt och tätt skrivet. 
 
Boken finns som ljudbok på Storytel och jag började med att lyssna, men upptäckte att jag tappade fokus – kanske för att den är just så intensiv. Boken finns att köpa tryckt här eller här. 

Daughter av Jane Shemilt

Detta är en sådan där bok som för flera år sedan landade på min Goodreads-TBR, varför minns jag inte, och som faktiskt lyckats överleva upprepade rensningar under åren. Det har väl varit något som har talat till mig, men jag är lite osäker på vad. Och hade jag sett det amerikanska omslaget, som var det jag fick tag på när jag skaffade e-boken, hade jag antagligen plockat bort den på en gång eftersom man där valt att lägga in en strapline som skulle kunna ses som en gigantisk spoiler för slutet. Det var i och för sig inte riktigt så illa som jag trodde, och jag fortsatte ju ändå läsa – men varför gör man så? Vissa saker upphör aldrig att förvåna mig. 
 
(På det temat stör jag mig på att man f o r t f a r a n d e tycker att det är en bra idé att jämföra böcker med Gone girl, Kvinnan på tåget och Kvinnan i fönstret – sluta avslöja att det kommer en twist! Jag vill ju inte veta det!) 
 
Nåväl. Jo, en sak till – det var lite lustigt att de har modifierat språket för att passa den amerikanska marknaden tycker jag. Nog förstår väl amerikaner brittisk engelska? Det är ju inte jättesvårt att förstå skillnaden på pants och trousers… tänker jag. 
 
Jenny har allt – tre underbara barn, en framgångsrik make som är neurokirurg, ett vackert hus och ett bra jobb som familjeläkare. Hon önskar kanske att hon hade mer tid att umgås med särskilt sitt yngsta barn, dottern Naomi, som är femton år och på väg att bryta sig loss och bli vuxen. När vi möter henne är hon i slutskedet av att sätta upp en skolpjäs, och lägger större delen av sin tid på detta. 
 
Men Naomi kommer aldrig hem efter föreställningen. Hon har sagt att hon ska ut och äta med ensemblen, men det visar sig inte stämma – och hon dyker aldrig upp hemma. Man söker över hela Storbritannien, men hittar henne inte. Puts väck. 
 
Parallellt med berättelserna om vad som hände kring tiden då hon försvann träffar vi Jenny ungefär ett år senare. Hennes äktenskap har brakat samman och tvillingsönerna finns på olika platser. Hon hyr en liten stuga vid havet och trots att polisen upphört att leta efter Naomi vägrar Jenny att göra det. Hon pusslar ihop allt hon kan hitta, för att förhoppningsvis äntligen få ett svar på vad som har hänt. 
 
Jag förstår varför boken överlevde på min TBR, för jag gillar verkligen premissen och tror att det hade kunnat bli väldigt bra. Nu gjorde den inte så mycket för mig som jag hade hoppats. Det blev långdraget och lite tjatigt – och ibland på gränsen till långsökt. Men det är hyfsat underhållande och inte allt oävet skrivet – det var kanske inte vad jag önskade mig alldeles precis då. 
 
Boken finns att köpa här eller här!