Kategori: 1950-tal

Farlig midsommar av Tove Jansson

Jag har tänkt i flera år att jag ska läsa Farlig midsommar i samband med – gissa vad, jo, midsommarhelgen – men så gillar jag inte att läsa serier i fel ordning och därför har jag skjutit på det. Men – nu blev det av och vad mysigt det var! 
 
Ett eldsprutande berg skapar översvämning i Mumindalen, och snart sticker bara taket på muminhuset upp över vattenytan. Som tur är flyter ett nytt hus förbi i grevens tid, och muminfamiljen med vänner kliver ombord på det halvcirkelformade huset. Det visar sig vara en teater, delar av familjen och deras entourage försvinner iväg ett tag och det är lite spännande, mycket stämningsfullt och alldeles ljuvligt. 
 
Jag lyssnade delvis på boken, i inläsning av Tove Jansson själv, och det ger verkligen mycket! Hörde lite av Mark Levengoods variant också och det är också mysigt, men Jansson själv var extra härligt. Det finlandssvenska är så rotat i Mumin, även om jag egentligen inte tog del av särskilt mycket Mumin som barn så får jag ändå någon sorts barndomsmyskänsla av att ligga och lyssna. Det hade inte varit detsamma på rikssvenska eller skånska, det är jag övertygad om. 

Min morbror trollkarlen av C S Lewis

 
Jag kom aldrig i kontakt med Narnia som barn – kanske för att jag aldrig haft något större intresse för fantasy och sådant. Jag läste inte ens Mio min mio eller Bröderna Lejonhjärta som barn – jag var nog närmare 35 innan jag lyssnade på en av dem och nu minns jag inte ens vilken det var. Det här med drakar och trollkarlar och sådant är inte min melodi (förutom Harry Potter då, som krossade mina fördomar totalt). 
 
Men – ännu en gång detta vårbingo – jag behövde läsa något med overkliga inslag och då kändes Narnia ändå rätt lättillgängligt. Somliga säger att man ska läsa dem i den ordning de kom ut, somliga i kronologisk ordning och jag valde det senare alternativet, Min morbror trollkarlen, som ger bakgrundshistorien till det som jag sedan förstår är böckerna som bl.a blivit film. 
 
Och ja, det är väl gulligt och mysigt men jag är inte övertygad. Jag kommer säkert att försöka mig på Häxan och lejonet någon gång framöver för att även få en smak på hela garderobsgrejen, men jag är och förblir riktigt kass på fantasy. 

Huset på udden av Agatha Christie

När det var min tur att välja alternativ till en av mina bokcirklar häromsistens visste jag inte vilket håll jag skulle titta åt för att hitta ett bra gäng. Det är alltid roligt, om än inte obligatoriskt, om det finns någon sorts tema eller sammanhang och till slut landade jag i brittiska favoriter från min läshög. Det blev oavgjort mellan denna och Mike Gayle’s En halv värld bort i omröstningen, med denna som ”primärbok” – dock läste flera av oss båda två, och en text om Gayles bok kommer inom kort. 
 
Huset på udden sägs vara Agatha Christies egen favorit bland sin digra utgivning och det är intressant, för detta är inte en vanlig pusseldeckare utan snarare en psykologisk spänningsroman, som känns väldigt modern så här sextio år senare. 
 
Dr Calgary har befunnit sig på en polarexpedition i två år. Han upptäcker vid sin hemkomst till England att hans frånvaro resulterat i att en man dömts för mord, då Calgary var den enda som skulle ha kunnat ge Jacko Argyle alibi eftersom han gav honom skjuts vid en viss tidpunkt på mordkvällen. Istället fälldes Argyle för mordet på sin styvmor, och trots att han nu avlidit i fängelset tar Calgary kontakt med familjen Argyle för att, tror han, reda ut det som hänt. Istället blir han indragen i ett familjedrama av stora proportioner, för om Jacko inte är skyldig måste någon annan i familjen vara det. 
 
Riktigt intressant och spännande – förstås. Det är ju Agatha Christie! Jag skulle gärna vilja säga någon av filmatiseringarna som gjorts – dels ett avsnitt av Marple, där miss Marple skrivits in i handlingen trots att hon inte är med i boken, och dels en miniserie som gjordes 2018 med Bill Nighy i rollen som familjen patrikark. 

Balladen om det sorgsna kaféet av Carson McCullers

 

 
Det ligger just nu 42 utkast till bloggen och väntar på att bli omhändertagna. Jag vill egentligen inte stressa igenom dem, men vill heller inte att kön ska bli ännu längre, så ska försöka skriva lite kortare sammanfattningar här framöver (ja, jag vet att jag sa det sist också ;)) så att vi kommer vidare. Jag vill ju inte att bloggen ska stanna av, men ja. Livet och det där. 
 
Stadsbiblioteket i Göteborg höll ett klassikerprat om Balladen om det sorgsna kaféet i höstas. Jag har hört talas om Carson McCullers tidigare, men inte läst något. Det hampade sig så att hon även nämns i Körsbär i snön, som jag gillade så himla mycket, och då blev peppen större att läsa denna innan föredraget. Det är långt ifrån alla gånger jag kommer mig för att ha läst på innan jag går dit… 
 
Detta är en kortroman från mörkaste, djupaste amerikanska Södern. Jag var väldigt förtjust i Southern Gothic när jag pluggade, och man kan sannerligen plocka upp mycket därifrån i McCullers text. Miss Amelia sköter en handelsbod med tillhörande destilleri i en liten isolerad stad i någon av sydstaterna. En dag kommer en puckelryggig man med en resväska i handen och påstår sig vara Miss Amelias släkting, och efter den dagen blir ingenting sig likt i staden. Man öppnar ett sorts kafé i handelsboden, och det blir en naturlig mötesplats för stadens invånare, men en dag kommer ännu en besökare – Miss Amelias före detta man, som hon var gift med i tio dagar för många år sedan. Ännu en gång ställs allting på huvudet. 
 
Boken innehåller även sex noveller, som jag inte läst, men jag förstår att de berättar mer om vad som händer i staden efter dessa möten. En dag ska jag ta mig an även dessa, för det vore spännande att höra mer. Miss Amelia och Cousin Lymon har stannat kvar hos mig sedan jag läste boken, och det är ändå några månader sedan nu. 

Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen

Jag älskar Sylvia Plath, som ni redan vet. Jag har läst The Bell Jar massor av gånger, och även Letters Home och hennes dagböcker – och poesin förstås, och en och annan biografi, och… ja. Nu har Sanna Tahvanainen skrivit en roman, en litterär fantasi om Sylvia Plaths veckor i New York, när hon jobbade som gästredaktör på Mademoiselle, bodde på hotellet Barbizon, särskilt för unga ogifta kvinnor, och för första gången var ute på egen hand. Hemma i Massachusetts delade hon till och med säng med sin mamma – nu får hon en helt annan frihet – men också ett helt nytt ansvar i arbetslivet. 
 
Det blir fartfyllda veckor – men de präglas också av ångest och frustration. Hon måste få kontakt med ett förlag som vill ge ut hennes bok – om inte ett kontrakt, så åtminstone kontakt. De andra unga kvinnorna som gör samma sorts gästredaktörsuppdrag är mycket olika henne, referensramarna utvidgas ständigt, på gott och ont.
 
I packningen finns en strumpa med sömntabletter, och somliga kvällar är de nödvändiga. Somliga dagar är de ”lördagsgodis” tillsammans med sött vin och en av de andra tjejerna, som jag identifierar som Doreen i The Bell Jar. Somliga kvällar ligger Sylvia på rummet, somliga klättrar hon nerför brandstegen på hotellets utsida och ger sig ut i New Yorks nattliv, på jazzklubbar och i mer eller mindre åtråvärt sällskap. 
 
En helt fantastisk bok, alltså, jag är helt såld och jag har inte slutat att tänka på den sedan jag lade ner den. Får inte missas! Bekanta dig gärna med Sylvia Plath lite innan, om du inte läst något av henne eller inte känner till så mycket om henne, det gör läsupplevelsen extra bra. 
 
Titeln, undrar du? Det gjorde jag också, eftersom boken utspelar sig under den heta sommaren 1953. Cherries in the snow är ett läppstift av Revlon, som bokens Sylvia köper innan hon reser till New York. Det tillverkas fortfarande och jag kunde såklart inte låta bli att köpa det. I boken beskrivs det som rött med mycket svart i – för mig är det mer rosa, men riktigt snyggt! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här – läppstiftet finns till bra pris här 😉 

Franny and Zooey av J D Salinger

J D Salingers Franny and Zooey är en sådan där bok som känns som om den pratas om mycket i amerikansk litteratur, amerikanska ungdomsserier, amerikansk film… och det är klart, Salinger och Räddaren i nöden kanske är den allra mest nämnda, citerade och hänvisade till ur det avseendet. Franny and Zooey hamnade i alla fall på min TBR-lista någon gång och den har lyckats hålla sig kvar trots att jag ibland röjer lite bland titlarna, så jag plockade upp den häromsistens och tänkte att den skulle vara kort och lättläst. 
 
Det var den inte. Jag tyckte att den var så otroligt seg att ta sig igenom, även om jag tyckte om den i stort. Jag har för mig att jag tyckte ungefär samma som om Räddaren i nöden när jag läste den för många herrans år sedan, så Salinger kanske inte är för mig, helt enkelt. 
 
Franny är en novell, som handlar om en ung studentska som tröttnar på egoismen och ytligheten omkring sig. Zooey är en kortroman, som handlar om Frannys nervsammanbrott i föräldrahemmet, och hennes bror Zooeys försök till att hjälpa henne genom broderliga goda råd och förståelse. Och långa monologer. Han är inte helt olik Holden Caulfield från Räddaren i nöden, det är han inte. 
 
Upplägget är intressant, klaustrofobiskt och väl utfört. Men det blir tjatigt och långdraget och lite ointressant för mig. Ett bevis på att det här med klassiker inte alltid betyder att det är fantastiskt. Men helt okej. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Den hand som först höll min av Maggie O’Farrell

 

Åh, Maggie O’Farrell är en så fantastisk berättare! Jag älskade Sommaren utan regn och tyckte hemskt mycket om Ett hjärtslag från döden, så passade på att köpa denna hos Sekwa på Bokmässan efter livecirkeln vi hade med henne. 

 
Här följer vi två kvinnor i två tider – men på ungefär samma platser. Det är Lexie, i femtiotalets London. Hon har flyttat från landsbygden för att göra sig ett liv i huvudstaden – först sköter hon hissen på ett varuhus, men snart träffar hon mannen som fick henne att välja London, Innes Kent, som hon pratade med över trädgårdsmuren i Devon, och kommer in i den konstvärld i Soho hon drömt om. 
 
I nutid finns den finska konstnären Elina och Ted, som just fått sitt första barn. Elina förlorade enorma mängder blod under förlossningen och mår inte bra, Ted plågas av märkliga flashbacks och minnen som inte alls stämmer med berättelserna om hans barndom som föräldrarna gett honom. 
 
Det är två otroliga kvinnoporträtt, i ett underbart väl beskrivet London. Det handlar om moderskap och om relationer, om konst och skönhet, om saknad och minnen. Så otroligt bra! Missa inte. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

My policeman av Bethan Roberts

På Waterstones i Brighton fanns ett bokbord med lokalanknytning – jag tror nästan alla som var med på årets Breakfast Book Club-resa köpte med sig en bok eller tre. Jag köpte inte just denna utan valde ett par andra titlar, men hörde sedan så mycket gott om denna att jag skaffade mig e-boken för jag kände att jag inte riktigt kunde låta bli. Och åh, vad jag är glad att jag har läst den – detta är verkligen ett litet mästerverk. 
 
Det är 1950-tal i Brighton, och när Tom kommer tillbaks från sin värnplikt och blir polis är hans lillasysters kompis Marion bestämt säker på att det ska bli de två. Han lär henne simma och de får en fin relation – men Toms kärlekskänslor finns egentligen hos Patrick, som är curator på konstgalleriet vid Brighton Pavilion. Patricks känslor är besvarade, och Toms ögon öppnas för nya saker. Men det är fortfarande olagligt att vara homosexuell i Storbritannien, och därför blir det enklast för Tom att gifta sig med Marion. Polisen och lärarinnan blir ett respektabelt och normativt par. Marion tror att hennes kärlek till honom kommer att räcka till, och blundar för att något är fel. 
 
Berättelsen om de tre berättas ur såväl Marions som Patricks perspektiv och den är så otroligt vacker, hudlös och fruktansvärt tragisk. Det passar bra att jag skriver om den nu när EuroPride strax kör igång i Göteborg (och har varit i Stockholm) – här belyses sannerligen hur viktigt det är att vi tar vara på kärleken och att vi accepterar och respekterar varandra och varandras kärlek och val i livet. 
 
Fantastiskt bra. Köp här eller här! 

Bonjour tristesse av Françoise Sagan

                  

   
 
Så har jag då äntligen lyckats läsa boken som bör vara den jag har i flest utgåvor, format och kanske till och med på flest språk eftersom jag har den på såväl engelska, franska och svenska. Jag har pocketvarianter, gamla och nya, jag har ett par e-böcker och jag har tänkt läsa den minst tre somrar i rad, om inte fyra. Tänk att det kan ta sådan tid att läsa en roman på 100 sidor när man som jag somliga år lyckas läsa en bok om dagen, i snitt. Men nu är det gjort och det är jag innerligt glad för. Missa in att det är sommarens läsning hos Kulturkollo läser, också – ofta är det ju en bokcirkel som får mig att läsa något jag skjutit på för länge, nu blev det faktiskt annonserat strax efter att jag läst klart. 
 
Vår huvudperson är sjuttonåriga Cécile. Efter att ha bott på katolska internatskolor större delen av sin barn- och ungdom är hon nu på semester på franska rivieran tillsammans med sin livsnjutande pappa, som avgudar henne, och hans unga flickvän Elsa, som hon kommer riktigt bra överens med. Hon vänslas med grannen Cyril och badar och dricker och röker och har det ganska gott. Men så dyker en annan kvinna upp, Anne, som pappan haft en relation med tidigare och plötsligt förändras allt. Anne försöker ta en loco parentis, föräldraroll, gentemot Cécile och det är hon inte det minsta intresserad av. Elsa skuffas undan, och tillsammans börjar Elsa och Cécile smida planer, med hjälp av Cyril – men inte kunde de tänka sig att det skulle gå så långt… 
 
Sagan var bara arton år när boken kom ut, och visst märks det ibland att det är en ung person som har skrivit – och märk väl att den kom ut 1954, dessutom. Den är svärmisk och ibland något pretentiös, men det är ju jag också, det är väl inget konstigt med det 😉 Jag tycker att det finns mycket värme och driv här, och jag gillar verkligen skildringarna av lata dagar, sol och salt och dagdrömmar. En riktigt trevlig läsupplevelse som är väl värd sin status som modern klassiker. Köp boken här eller här! 

Sacred Country av Rose Tremain

När vi hamnade på museet i Brighton fick vi syn på en City Reads-broschyr – ett projekt som Brighton och Hove kör varje år – för Sacred Country av Rose Tremain, som skulle bli årets City Reads-bok med start 23 april. Det kändes som en kul grej att köpa med sig boken som en sorts souvenir och förstås läsa den också 🙂 Jag trodde att den kanske skulle utspela sig i och omkring Brighton – det gör den inte, men bokens stora tema har stark anknytning till Brighton och Hove som en av Europas huvudstäder för HBTQ. Tänk på att det till och med finns en särskild utställning dedikerad till ”transologi” på Brightons museum, där man bland annat kunde se amputerade bröst och annat. Otroligt starkt. 
 
Jag hade heller inte förstått att det är en riktig klassiker som kom ut redan 1992-  men det är ett universellt ämne och den utspelar sig ännu några decennier tidigare.  
 
Nåväl. Jag började läsa boken ganska omgående, det tog lite tid att komma in i den men jag var ganska snart helt fast och den fick en femma av mig på Goodreads – det händer faktiskt inte särskilt ofta, trots att en bokcirkelkollega häromveckan sa till mig att jag alltid är så positiv och aldrig dissar böcker. (Jag förklarade att jag sällan läser ut böcker jag inte gillar och påminde om att det inte var särskilt länge sen jag rådissade en titel vi läste ;-)) 
 
Nåväl. 
 
1952 står Mary på ett fält i Suffolk tillsammans med sin familj, för att hålla en tyst minut för kungen som just dött. Det är i detta ögonblick som sexåriga Mary inser att hon inte alls är en flicka. Hon är definitivt en pojke, det är inget snack om saken. Romanen följer sedan Mary – eller Martin – genom livet och kampen för sin identitet och för att få vara den han är. Det är inte helt lätt i en liten klaustrofobisk by på landsbygden, han har sin morfar som är en underbar karaktär men familjen är dysfunktionell och det är svårt att veta var han kan finna stöd och förståelse. Vi får även följa andra röster hos personer kring Martin och det är ofta plågsam läsning. Men alldeles briljant – jag läste ut den för drygt två veckor sedan nu och tänker fortfarande på Martin och de andra praktiskt taget varje dag. Så otroligt bra. 
 
Värt att notera är också humorn. Vissa bitar är helt otroligt roliga, trots att stora delar av boken är definitiv feelbad hela vägen igenom. Missa inte denna – så himla, himla bra. Den finns att köpa till exempel här eller här.