
Jag har inte läst så mycket av Joyce Carol Oates som jag skulleönska, men vill gärna förkovra mig i detta stora författarskap. Blev därför väldigt glad när HarperCollins Nordic ville skicka mig ett recensionsexemplar, tack så mycket för det.
Mitt liv som råtta är en stark historia från norra delarna av delstaten New York – i den lilla staden South Niagara är vi långt ifrån New York Citys glamour och neonljus, på flera sätt. Violet Rue är yngst och favorit i en syskonskara om sju. Familjen har det inte så fett, men de står varandra nära och är väl, på sätt och vis, lyckliga. Fadern är lynnig och dricker för mycket ibland, men i stort sett är de en typisk katolsk storfamilj som håller varann om ryggen.
Åtminstone tills det gräsliga händer. Violet Rue hör sina storebröder prata om skeenden som hon senare kopplar ihop med det brutala, våldsamma mordet på en afroamerikansk elev. Hon försäger sig när hon en dag hamnar hos skolsköterskan, och där börjar hennes liv som råtta. Hon förskjuts av familjen, trots att hon inte gjort något fel, och skickas iväg för att bo hos sin moster och morbror. Till en början går det bra, men hon blir genom sin nedbrytning och efter att ha blivit övergiven av sin familj, som inte ens ringer till henne, ett lätt offer för diverse äldre män i hennes närhet. Hennes trygghet och säkerhet raseras praktiskt taget över en natt.
Detta är en otroligt engagerande berättelse, men oj, så hemsk den är. Man kan omöjligt förstå hur en familj kan bete sig såhär mot ett oskyldigt barn, samtidigt som de håller de faktiska brottslingarna om ryggen, men de är förstås inte heller de enda som beter sig illa här. Rasism är ett återkommande tema, liksom missriktad lojalitet, diskriminering, gräslig kvinnosyn och klassförakt. Så roligt är det ju inte.
Men som sagt – det är starkt, det är engagerande, och ohyggligt välskrivet. Trots att jag inte läst så mycket som jag skulle ha velat av JCO, så har jag ju förstått att hon är mästarinna på att beskriva dysfunktionella familjer, och det gör hon fantastiskt bra. Och trots att det är så ledsamt och trots att jag blir förbannad på praktiskt taget varenda sida, så var det omöjligt att inte plocka upp boken så fort jag fick en chans.
Den här måste jag verkligen läsa! Men har ganska många olästa av henne i hyllan så borde väl ta tag i dem först 🙂
GillaGilla