Vad händer om man vänder på Paris?, Killbacillen, Tuppenkuppen och Handdukskriget av Viveca Lärn

 

   

 
   

 
 
Saga Egmont har haft den goda smaken att ge ut Viveca Lärns fem böcker om Tekla Tedin, hennes pappa Tommy och hennes bästa väninna Ulle igen! Dadlar och dromedarer läste jag ju i august så den behöver jag inte tjata om igen, men jag sträckläste de andra fyra häromveckan och åh, de är så underbara. 
 
Jag behöver inte lägga ut texten så våldsamt – men: 
 
I Vad händer om man vänder på Paris? får Teklas pappa, konstnären Tommy, ett arbetsstipendium som gör att han kan ta med Tekla till Paris ett slag så att han kan måla ljuset i Montmartre. Ja, det var inte så svårt att ta ledigt på den tiden 😉 De träffar en massa spännande människor, bland annat den kända konstnärinnan Pauline Styx – men när hennes mästerverk Blå månen blir stulet blir det dags att ta i med hårdhandskarna. 
 
I Killbacillen får Ulle följa med Tekla och Tommy till Sydkoster på sommarlov hos Teklas farmor och farfar. Fast farmor har blivit sjuk och får bli kvar i Kungshamn i år, så ibland får Tekla och Ulle vara alldeles ensamma i stugan. Det blir tv-inspelningar och oväntade möten, bland annat med skolkamraten Fabian Ask, på Kosters klippor. 
 
I Tuppenkuppen är det återigen dags för sommarlov. Men Tommy är deppig. Hans fästmö har gjort slut, han har blivit allergisk mot nyponsoppa och han är inte representerad på Göteborgs Konstmuseum. Va?! Tekla och Ulle tvingas naturligtvis rycka in och ta tag i saker och ting – med en eller annan milkshake i nypan. 
 
Och i Handdukskriget, som jag nästan hade glömt bort, är det dags för nyårscharter till Lanzarote. Tekla och Ulle tycker inte att det är särskilt värdigt att klä av sig för mycket kläder bara för att solen råkar skina, och sätter griller i de andra, handdukskrigande, charterturisterna. 
 
 
Och här är då Dadlar och dromedarer också, som utspelar sig sommaren före högstadiet.
 
Detta är underbart roliga och smarta ungdomsböcker som verkligen hållit måttet genom åren. Mycket bra val av Saga Egmont, som sagt, att ge ut dem igen – jag tror nämligen att minst ett par tre generationer till kan njuta av Tekla och Ulles tankar och äventyr! 

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Jerusalem var bok nummer två i bokcirklarna som hålls i Stadsbibliotekets regi nu under våren. Den gavs ut i två band 1901 och 1902, men vi läste båda två till en träff. Det är en ganska mastig volym, och jag ska villigt erkänna att jag inte minns vartenda ord, såhär någon månad i efterhand. 
 
Jerusalem är baserad på en sann historia, om väckelsevågen som drog igenom Mellansverige under det sena 1800-talet, när en grupp bondfolk från Nås socken i Dalarna emigrerade till det förlovade landet. Vi följer en hel hög Ingmar – det är Lill Ingmar och Stor Ingmar och Stark Ingmar och Ingmarsson hit och dit – inte helt lätt att hålla reda på dem, men lite smått komiskt på sina ställen. När en kvinna från bygden återvänder från Amerika med sin nye make och han lyckas bota en förlamad kvinna ansluter sig fler och fler till deras sekt, och första delen slutar med avfärden till Jerusalem. Citatet från barnen som avslutar volymen är vida känt ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.” 
 
Andra volymen berättar om livet väl i Palestina, om anslutningen till The American Colony (som finns kvar än idag men numera sköter hotellrörelser) och om livet där borta. Relationer, konspirationer och återtåg… 
 
”Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.”
 
Fantastiskt, förstås – men väldigt långt och lite rörigt på sina ställen. Jag är dock väldigt glad att jag har börjat läsa Selma! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 
 

Here are the young men av Rob Doyle

 
När Linda berättade på Kulturkollo om Rob Doyle och hans Here are the young men förra våren blev jag genast nyfiken. Noterade namnet och sedan blev det väl inte så mycket mer med det. Men så lyssnade jag på honom på Bokmässan i höstas, i ett samtal med bl.a Sally Rooney, och blev påmind – och såg till slut till att lägga vantarna på boken och nu är den äntligen läst. Det gick inte fort, det ska sägas. För vilken roman det är. (Ja, naturligtvis har den fått namn av Joy Division-låten!) 
 
Det är snart dags för de fyra vännerna Matthew, Cocker, Rez och Kerney att ta examen i en av Dublins förorter. Det är Matthew som berättar större delen av historien i första person, men de andra får också lov att komma till tals då och då. Med i bilden finns även Jen, tjejkompisen som Matthew drömmer om. De gör alla sitt absolut bästa för att förstöra sina liv så gott det går – några av dem blir ganska hastigt avstänga från sin examensceremoni – genom att kasta sig in i dåligheter, alkohol, droger, brottslighet och faror. Kearney är värst – han spelar fruktansvärda våldsspel på sin PlayStation, och i och med sitt substansmissbruk lever han sig alldeles för djupt in i det psykotiska våldet. Det är fruktansvärt hemskt att läsa om. 
 
Det är så destruktivt och kolsvart – men alldeles fantastiskt bra. Det var längesen jag blev så påverkad av en roman och jag tänker ofta på den även nu, närmare en månad efter att jag läste ut den. Fantastiskt. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 
 

Huevos rancheros

Jag har varit lite sugen på att testa huevos rancheros i säkert tio år, om inte mer, när jag såg Simon Rimmer laga dem på Something for the weekend en gång. Men det har verkat lite omständligt med svarta bönor och korv och allt, och då blir det lite för tungt för frukost eller lunch… och så vidare. Men så googlade jag loss lite förut och insåg att man kan ju faktiskt hålla sig till salsa och ägg. 
 
Vaknade tidigt som bara den imorse och åt äpple, banan, lite jordnötssmör och turkisk yoghurt då – men framåt mitt på dagen var jag ju rejält hungrig igen. Sagt och gjort – vi testar väl att göra huevos rancheros då! 
 
 
Fräs hackad lök, vitlök, lite spiskummin, hackad paprika och färsk chili (om du har, annars hot sauce av något slag) i matfett. Vänd ner en tetra krossade tomater, skvätt i liberalt med balsamvinäger och en nypa socker och låt puttra ett tag, kanske en halvtimme, på ganska låg värme. Gör ett par gropar i salsan, knäck i ett ägg i varje, lägg på ett lock och låt sjuda i några minuter under lock. Jag körde fem minuter här och det hade räckt med tre och en halv. De var helt okej, men på gränsen till hårdkokta. 
 
 
Strössla på lite riven ost och servera med bröd! Egentligen ska det vara stekt tortilla, men jag hade inga sådana hemma och ingen lust att klä på mig bara för att gå och köpa tortillas… så jag tog hönökaka. Det gick också bra! Salsan hade antagligen räckt till två ägg till och därmed en person till, med mer grönsaker och kanske lite tomatpuré och lite extra vätska. 

Det slutna rummet av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 

 
Det blev inte så mycket till #sträckbeck, eftersom det är flera månader mellan varje bok för mig, men nu har jag i alla fall kommit till bok nummer åtta i sviten Roman om ett brott, vilket väl borde indikera att jag åtminstone kommer att ta mig igenom serien…! 
 
Martin Beck skall återgå i tjänst efter sin skottskada i Den vedervärdige mannen från Säffle. Kollberg, käre gamle Kollberg, har vikarierat som chef för Riksmordskommissionen men nu ska Beck börja jobba igen, trots att han drömmer mardrömmar varenda natt om att bli skjuten i bröstet. Det första fallet som hamnar på hans skrivbord – ett klassiskt slutet rum, där en förtidspensionär hittas skjuten just i bröstet i ett rum med tejpade fönster som är låst från insidan, med flera lås. Men var finns vapnet? 
Parallellt med detta utreds ett bankrån som gått snett – en ung kvinna i desperat behov av pengar försöker råna en bank i Stockholm, och i samband med detta försöker någon leka hjälte vilket resulterar i att denne blir skjuten. 
 
Det är lite lagom stökigt, mycket samhällskritiskt och på sina platser fortfarande rykande aktuellt, såhär drygt fyrtio år senare.Trevligt att återse Skacke – och att få träffa Rhea Nielsen, som jag misstänker kommer att spela en större roll i de kvarvarande två delarna! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 
 

Dödsängeln av Mats Ahlstedt

Jag läste Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt av en slump för ett antal år sedan – uppenbarligen innan jag började skriva om böcker särskilt dedikerat här, för jag hittar inget inlägg om den. Jag minns dock att den utspelade sig till stor del på Hisingen, och att jag gillade den. Nu upptäcke jag att alla böckerna med Sören Högström och Fatima Wallinder i huvudrollerna finns som e-böcker i en app nära mig, och när jag kände mig sugen på en vanlig, klassisk deckare högg jag den första i serien som alltså är Dödsängeln. 
 
En dressyrdomare från Göteborg skjuts på ett mycket beräknat vis under en tävling i Skåne. Den misstänkte, som snart visar sig vara en torped, krockar olycksaligt med en älg på väg från brottsplatsen… och hade det inte varit för att någon kväver honom med en kudde på sjukhuset hade han antagligen överlevt. 
 
Fallet hamnar alltså på Sören Högströms bord i det fina polishuset på Skånegatan i Göteborg. Jag gick där förbi häromveckan faktiskt och det slog mig att jag betydligt oftare läser om polishuset än faktiskt passerar det på särskilt nära håll… vilket kanske är bra, om man tänker efter 😉 Högström får en ny kollega, Fatima Wallinder med rötter i Somalia men adopterad som barn av ett svenskt läkarpar. Hon har känt sig trakasserad på grund av såväl sin hudfärg som sitt kön i Skåne där hon arbetade tidigare, och har nu förflyttats till region väst. 
 
Sören är en ganska skön herre. Inte mycket till machotendenser – jag skulle vilja säga att han har de bättre egenskaperna hos Erik Winter. Lever tillsammans med Pia och deras lilla dotter Angelica, även kallad Ängeln, jobbar nog för mycket och är ganska stressad men i stort sett ganska lycklig och harmonisk. Jag gillar honom och ser fram emot att fortsätta med serien. 
 
Historien är lite rörig på sina ställen men märkbart genomtänkt och välstrukturerad. Ofta när jag är sugen på en deckare är det inte för att jag är på mitt skarpaste humör, om man så får säga, och på ett eller annat ställe tappar jag bort mig – det är dock helt och hållet mitt eget fel som läser för sent på nätterna.  
 
Jag är lite känslig för det där med att skildra miljöer som jag känner till väl och här gör Ahlstedt ett strålande jobb – klart i klass med Lärn och Edwardson. Skönt! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 
 

Minisuffléer och en liten pad thai

Det är mycket prat om äggmuffins på diverse platser på nätet just nu – jag tycker inte att det låter så aptitligt, men jag tycker om principen. Därför var jag lycklig när jag lyckades köpa en muffinsplåt i fredags innan frissan, och igår provade jag på att laga en sats. Dock väljer jag att kalla dem för minisuffléer. Det låter godare 😉 
 
Det är ju just minisuffléer de är – eller små ugnsomeletter i portionsformat, om du hellre vill. Funkar varma, ljumna eller kalla, går fint att frysas, är lätta att ta med som frukost, mellanmål eller picnic… ja, what’s not to like? Dessutom sätter ju bara fantasin stopp för vad man kan fylla dem med. 
 
Jag fick hem en rejäl omgång billig prosciutto i torsdags, så tog några skivor sådan och fräste med vitlök och hackad spenat från frysen – och salt och peppar, förstås. Detta fick utgöra fyllningen – någon sked i varje muffinskopp. Vispade sex ägg med någon deciliter grädde. Strödde lite mozzarella över fyllningen i varje liten kopp och hällde på smeten och så skjuts in i ugnen på 190 grader i ungefär en halvtimme, tills de får vacker färg. 
 
 
Ni ser hur de reser sig! De sjunker hastig när de kommit ut, men vad gör väl det. 
 
 
Jag gjorde åtta stycken på sex ägg – två blev lunch med en stor sallad. 
 
 
Detta kommer jag definitivt att göra om! Perfekt jobbfrukost eller mellanmål de där dagarna när jag ska iväg på något efter jobbet men det inte riktigt passar att äta middag innan men jag svälter ihjäl om jag inte äter något förrän efteråt. 
 
 
Igår passade jag även på att laga dagens middag – innan klockan åtta stod jag och gjorde pad thai 😉 Jag hade tinat kyckling som inte var färdig att lagas i fredags kväll, men igår var den klar. Och varför inte, liksom! Jag får middagsgäst och det är ju skönt att bara värma 🙂 

Smakebit på söndag, 4 mars 2018 – Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

 
Näst på tur i Stadsbibliotekets Selma-cirkel är Kejsarn av Portugallien – definitivt en av de ur hennes repertoar som jag tänkt läsa så länge jag kan minnas, men inte kommit mig för. Dessutom fick jag den i förra årets pocketutlottning på retreatet i Varberg, jag har för mig att det var Ugglan & boken som hade med sig den. Nu har jag det – den blev klar i förmiddags och jag tyckte väldigt mycket om den. Veckans Smakebit kommer förstås därifrån! 
 
 
 

”Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan och inte Kattrina heller. De gick bara på. Jan tog in på vintervägen över höjden, densamma, där de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras. 

 
Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i väster, så att det var långtifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner i drivan. 

De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång av en jätte hade blivit kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då Kattrina, som kom efter, gav till ett skrik. 

 
– Jan! ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den dagen, då Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. Ser du inte, att här sitter nån?” 
 
Ur Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf, originalutgåva 1914 
 
 
Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese! 
 
 

Hipstersmörgås

(null)
 
Blev inspirerad av flera olika håll till denna macka som faktiskt var fantastisk! Förvällde grönkål en stund och fräste den sedan med vitlök och skogssvamp. Bredde valnötsbröd lätt med smör, på med prosciutto och sedan skeda på kålröran. Strössla med hackad valnöt och generöst med peppar. Så himla gott och fräscht till fredagskvällsmat! 
 
Annars har jag klippt mig i en tjusig chic lång page och köpt en krysantemum. Mer om det imorgon, tror jag – ikväll får det bli tidigt till sängs efter en lång vecka! 

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébayò

Det var jag som bestämde mig för att vi skulle köra afrikanskt tema i ena bokcirkeln till februari, och åh, vad glad jag är att det var denna som blev vald. Jag kan alltså ha läst 2018 års bästa bok redan 8 februari. Men vi får se… 
 
Handlingen är försatt till 1980-talets Nigeria, det är politiskt turbulent men våra huvudpersoner har det ganska bra. Yejide träffade sin make Akin på universitetet, de gifte sig av himlastormande kärlek och de har det riktigt bra, i allmänhet. Hon jobbar på frisersalong och har ett fint nätverk av vänner och familj omkring sig. 
 
Men något saknas. Ett barn. Hon blir helt enkelt inte gravid och det är något av en katastrof. Hon går villigt med på att göra pilgrimsfärder, att träffa läkare, att hoppas på mirakel… och att amma en get. Till slut vidtar svärmor Moomi åtgärder – det enda som möjligtvis kan fungera är att Akin tar ännu en hustru, och mycket riktigt – den nya hustrun dyker upp  på frisersalongen, helt utan förvarning. 
 
Naturligtvis leder detta till känslostormar, svartsjuka, förtvivlan och uppgivenhet – men allt berättas med ett så stort, varmt hjärta och en otrolig humor. Det hade kunnat bli fruktansvärt sentimentalt och ledsamt hela vägen igenom, men det är det inte – det är en riktig, gripande, flytande läsglädje. Fantastisk debut! Rekommenderas till alla och envar – jag tyckte särskilt att det var spännande att läsa om det kontemporära Västafrika. Skickligt och snyggt. 
 
 
Boken finns att köpa till exempel här eller här!