Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson

Maria Adolfssons första bok i Doggerland-serien, Felsteg, imponerade stort på mig. Man vet ju aldrig vad man ska förvänta sig av nya deckarserier, och de senaste åren har det kommit ut väldigt mycket som allt känns ganska likt varandra. Somligt bra, somligt mindre bra. Men Maria Adolfsson gör något helt nytt, där de särdrag som kan vara snarlika standardformatet ändå känns fräscha och tilltalande. 
 
Bara det att Adolfsson har uppfunnit ett nytt land, öriket Doggerland som ligger någonstans i Nordsjön, är ett coolt grepp – särskilt som hon verkligen lyckas med att få mig att tro på att det finns. Det finns likheter med båda de länder där jag bott i vuxen ålder, Sverige och Storbritannien, men med den där touchen av isolering (på gott och ont) och karghet som jag tänker mig att man finner på ställen såsom Shetlandsöarna och Orkneyöarna, till exempel. 
 
Karen Eiken Hornby är polishuvudpersonen även i denna, nummer tre, i serien. Världsartisten Luna befinner sig i Doggerland för att spela in sin nya skiva, i stor hemlighet, tillsammans med några av Karens vänner. Hon är bjuden på en fest som hålls i Lunas ära, där alla förtrollas av den vackra sångerskan – utom Karen, som mest känner sig trött och blasé och sur på det mesta. Men nästa morgon är Luna försvunnen, och samma natt blir ännu en kvinna offer för en våldsman som härjat i huvudstaden ett tag men gäckat polismakten. Karen tvingas göra val och fatta beslut som hon aldrig trott möjliga. 
 
Det är klurigt och tempot är stundvis högt, men utan att bli sådär stressigt som dussindeckarna brukar bli. Bok två fick sin upplösning på ett sätt som jag är jättetrött på (jag ska inte gå in på det, för den som inte läst än, men flera vet nog vad jag menar) men Mellan djävulen och havet höll mig intresserad och fascinerad hela vägen. Vissa bitar är rent genialiska och för tankarna till Agatha Christie och andra skickliga pusslande detektivförfattare. Otroligt smart och så välskrivet. 

Vita tänder av Zadie Smith

 

 
Som jag nämnt såväl här som på instagram så har jag ägt denna bok i minst tre olika utgåvor på minst två olika språk sedan tidigt 2000-tal, någonting. Jag har dessutom varit helt övertygad om att jag har läst praktiskt taget hela boken och bara hade lite kvar – men det verkar som om jag dels har blandat ihop den med Brick Lane (hur jag nu lyckats med det) och dels varit lite allmänt sinnesförvirrad. Nåväl, nu har jag i alla fall läst den och det är jag otroligt glad för för jag älskade den. Vilken oerhörd läsupplevelse som innefattar praktiskt taget allt jag kan tänka mig och väldigt mycket London. 
 
Berättelsen börjar med att Archie Jones försöker ta livet av sig i sin bil på småtimmarna nyårsdagen 1975 men blir avbruten av en arg och svettig slaktare, kliver in på en fest i ett kollektiv och där träffar den unga, vackra, tandlösa jamaicanskan Clara Bowden. Hon är 19, han är 47, hon är f.d Jehovas vittne och han är mycket kortare än hon men inom några veckor är de gifta – och här tar det hela sin fart. Det är dock inte någon komisk berättelse om omaka par, utan om vänskap, kulturkrockar, kärlek, förändring, krig och fred och England och Bangladesh och den ”irländska biljardhallen” där man visst kan dricka alkohol men som bara serverar halalmat. Jag förfasas, berörs och skrattar så jag gråter. 
 
Helt underbar! Har du mot förmodan missat den så läs nu, den är ljuvlig och finns att köpa här eller här

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébayò

Det var jag som bestämde mig för att vi skulle köra afrikanskt tema i ena bokcirkeln till februari, och åh, vad glad jag är att det var denna som blev vald. Jag kan alltså ha läst 2018 års bästa bok redan 8 februari. Men vi får se… 
 
Handlingen är försatt till 1980-talets Nigeria, det är politiskt turbulent men våra huvudpersoner har det ganska bra. Yejide träffade sin make Akin på universitetet, de gifte sig av himlastormande kärlek och de har det riktigt bra, i allmänhet. Hon jobbar på frisersalong och har ett fint nätverk av vänner och familj omkring sig. 
 
Men något saknas. Ett barn. Hon blir helt enkelt inte gravid och det är något av en katastrof. Hon går villigt med på att göra pilgrimsfärder, att träffa läkare, att hoppas på mirakel… och att amma en get. Till slut vidtar svärmor Moomi åtgärder – det enda som möjligtvis kan fungera är att Akin tar ännu en hustru, och mycket riktigt – den nya hustrun dyker upp  på frisersalongen, helt utan förvarning. 
 
Naturligtvis leder detta till känslostormar, svartsjuka, förtvivlan och uppgivenhet – men allt berättas med ett så stort, varmt hjärta och en otrolig humor. Det hade kunnat bli fruktansvärt sentimentalt och ledsamt hela vägen igenom, men det är det inte – det är en riktig, gripande, flytande läsglädje. Fantastisk debut! Rekommenderas till alla och envar – jag tyckte särskilt att det var spännande att läsa om det kontemporära Västafrika. Skickligt och snyggt. 
 
 
Boken finns att köpa till exempel här eller här
 

Slut som artist (för dagen…)

Ja, jag hade tänkt blogga ”ordentligt” ikväll – men jag är för trött! Det har varit en intensiv men härlig dag, om man väljer att bortse från allt som hände utanför mässan idag. Vilket förstås är omöjligt, men om jag fokuserar på mig själv har det varit kanon – det har alla dagar varit hittills och än är det inte slut! 
 
Men jag är trött efter dagen. Dels av åtta seminarier i rask påföljd och dels av en underliggande… oro, kanske, för vad som hände där ute. Skulle vi komma ut? Skulle vi kunna åka hem? Jodå, under sista seminariet för dagen kom nyheter från GP om att NMR var på vandrande väg tillbaka till Mölndal och visserligen tog det mig fyra gånger så lång tid att komma hem än vanligt, men det är ju småpotatis. 
 
På tal om potatis har jag gjort potatisgratäng ikväll, med en fyndad bit pepparbiff, och nu tittar jag på Midsomer Murders med ena ögat och har bestämt att det ”ordentliga” bloggandet får vänta. Jag ska upp tidigt och tvätta imorgon innan det bär av på mässa igen – och bloggen finns ju kvar… 🙂 
 
 
Ett lite speciellt val, att pynta alla rum med ljung – skrocket säger ju att man bjuder in döden när man tar in ljung. Men den är uppblandad med rödlök (!) och pumpor, så det kanske inte räknas! Rätt snyggt är det i alla fall. 

Tiden är inte än av Elin Boardy

 

 
Jag hade pratat med en vän om denna samma dag som den låg i postfacket – tack Wahlström och Widstrand! Jag har tidigare läst och älskat Allt som återstår och Mot ljuset – Mary Jones historia har jag inte hunnit till ännu, men det kommer. Blev därför väldigt glad när jag såg att denna var på väg, och ännu gladare när jag fick chansen att läsa den så tidigt! 
 
Vi befinner oss i mitten av 1300-talet – huvudpersonen har inte haft någon större anledning att hålla ordning på vilket år det är på sistone. Hon flyr Sverige, flyr pesten, på en sillabåt från Falsterbo. Vi får följa hennes resa, främst till fots, över kontinenten där hon ser vad sjukdomen åsamkat världen. Nu skriver jag hon, men kvinnan blir man ganska snabbt genom att kapa av sig flätan och gå i hosor och kjortel för att vara mer tryggad i sin ensamhet. Därmed är vår huvudperson mycket flytande, lite likt Tintomara som någon skrev på Goodreads – en androgyn gestalt med många olika namn. 
 
Hen träffar alla möjliga människor, från medicinkunniga till gycklare, handelsmän och andra resande. Det finns ingen destination, förutom under korta perioder – det är resan och flykten som är målet. 
 
Det här med att mer eller mindre planlöst förflytta sig över den europeiska kontinenten beroende på var man kan och får stanna i sin flykt från faran kan vi ju känna igen. Det post-apokalyptiska tillståndet likaså – inte konkret, men faran i vad som sker i det politiska klimatet omkring oss, och om vad som eventuellt kan hända – även om det inte just är en pandemi som hotar oss utan en annan sorts bruna bölder… 
 
Språket är så vackert. Så delikat avmätt och på något vis anonymt, liksom huvudpersonen. Underbar bok, jag rekommenderar den verkligen.