Jag jobbar, läser, njuter, äter, skrattar, ser på fotboll, badar och räknar ner till semestern. Bland annat. Återgår snart till normal service!
Hej från bubblan
God och opåverkad av Jack Hildén
Jag hörde talas om denna i en podd förra veckan och sträckläste den som e-bok på mobilen på midsommardagens morgon, när jag inte riktigt ville gå upp men inte kunde somna om heller. När jag lade ner den efter att ha läst klart var jag skeptisk och förstod verkligen inte poängen med boken – nu, efter en vecka då jag funderat på den ganska oprovocerat några gånger tror jag att jag förstår bättre.
Isak drabbades av en kronisk sjukdom som barn. Nu lever han tillsammans med ungdomskärleken Vera, som han älskar, men han har samtidigt upptäckt att på dejtingappen kan han vara en annan person. De han träffar på TInder vet ingenting om hans bakgrund och hans sjukdom, och han får därmed helt enkelt chansen att vara två personer. Den ena är sjuk, om än i relativt gott skick av och till – den andra är det inget konstigt med. Status: god och opåverkad. Smärtorna dövas med sex och massor av bekräftelse från massor av olika kvinnor. Naturligtvis får han könssjukdomar, dessa behandlas och så är det samma veva igen. Vanlig prosa blandas med journalanteckningar (som jag inte har något större utbyte av men förstår varför de är där).
Så klingar det till ibland – som när Isak går på fotboll med sin farfar. Ett fint inslag, som tyvärr sedan slarvas bort och blir opersonligt och osympatiskt ändå.
Om jag tycker att detta är en bra bok? Nej, det tycker jag nog egentligen inte. Den är inte särskilt välskriven, om än lättläst. Däremot tycker jag att det är riktigt intressant att reflektera över det här att kunna välja sin egen personlighet och välja vilka delar av sig själv man visar för främlingar – att även någon som man kommer extremt nära rent fysiskt kan vara helt ovetande om personen som finns bakom masken och appen.
Flickan utan hud av Mads Peder Nordbo
Detta var ett recensionsexemplar som kom som en överraskning från Bonniers. Tack så mycket! Det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp av mig själv, så jag är riktigt glad för att ni tänkte på mig.
Jag hade inte hört talas om dansken Mads Peder Nordbo tidigare, men detta är hans fjärde roman och den utspelar sig spännande nog på Grönland. När jag var i tonåren läste ”alla” Fröken Smillas känsla för snö, det gjorde dock inte jag – men sedan dess har jag inte hört talas om så mycket litteratur därifrån. Denna gigantiska, karga ö med så mycket problem kring missbruk, övergrepp och psykisk ohälsa – vi behöver veta mer.
Vår huvudperson är den danske journalisten Matthew Cave. Han är född på Grönland och uppvuxen på en militärbas där hans amerikanske far var stationerad – men pappan försvann och Matthew flyttade till Danmark med sin mamma. Nu skall han rapportera i media om en mumie som hittats i isen på Grönland. Men väl på fyndplatsen upptäcker man att mumien saknas, och att personen som skulle ha vaktat platsen är brutalt mördad. Mordet har skett på samma sätt som fyra andra grönländska män mördades på 1970-talet och man börjar leta efter samband. Matthew får hjälp av en ung kvinnlig inuit som spenderat en stor del av sitt liv i fängelse för mord på sina familjemedlemmar.
Som titeln avslöjar är detta ingen feelgood direkt – och det finns andra bitar i boken som nästan får mig att må illa också – det har med sälar att göra och ni som känner mig vet hur jag känner för dem. Usch. Dock är jag imponerad av hur Nordbo skriver så fruktansvärda scener blandat med de undersköna och förtrollande beskrivningarna av landskapet och även människorna. Handlingen pendlar mellan nutid (2014, vill jag minnas) och 1970-tal och detta görs skickligt och sömlöst – jag tappar aldrig tråden.
Förlåten av Agnes Lidbeck
Systrarna Ellen och Maria lever helt skilda liv. Ellen jetsettar kring världen, styr upp och ordnar åt andra företag. Maria är ensamstående mamma till sonen Dag, fem år, och reser på sin höjd till mamman i Spanien.
Nu har deras pappa gått bort, och systrarna måste resa till ön där han bodde för att reda upp bland hans saker och tillhörigheter. Huset måste säljas, och under processen funderar och minns systrarna olika saker ur sitt gemensamma men åtskilda liv. Halvbrodern Jakob tog sitt liv i huset, och hans liv – och död – har präglat husets känsla för dem båda.
Och de kan inte nå varandra. Det finns ingen samstämmighet dem emellan, och mitt emellan finns femåringen som inte gör det enklare. Det är som om de båda får livskraft av att kränka och trycka ner varandra och det är så innerligt sorgligt. Det är osentimentalt och rakt skriver, som om det är naturligt att det är så det är – och det är det väl, om det är som det verkar och att systrarna har fungerat med samma dynamik sinsemellan i alla år.
Jag tycker inte om dem. Inte det minsta – men jag gillar hur de skildrats, ty den komplexa relationen dem emellan presenteras på ett okomplicerat sätt vilket på något vis gör dem extra realistiska och extra gripande. Jag är inte en av dem som hyllade Finna sig till skyarna och det tänker jag inte göra med Förlåten heller – men precis som i Finna sig är språket mästerligt. Alla rätt där.
Note to self: Rutiga byxor funkar inte här (Note to self, #1) av Marie Hammar och Abbe Wahlquist
Detta är systrarna Marie Hammar och Abbe Wahlquists debut – en ungdomsroman som är första delen i en tänkt serie. (Jag såg att del 2 redan är på väg när jag googlade bild, så det lär bli ganska bra fart på dem!) Boken rekommenderas för 9-12 år.
Huvudpersonen Ottilia – Otto – har just flyttat till Lidingö från Linköping med sina föräldrar och storebror. Hon har en pinsam adress och ovanliga kläder och det är ganska snart tydligt att hon inte passar in i sin nya klass. Men skam den som ger sig – Otto kämpar på, bloggar med guldkant om sina dagar och hamnar i massor av underliga situationer.
För mig blir det alldeles för många underliga situationer – det blir farsartat, även med målgrupp slukaråldern. Jag tycker att det är lite orättvist mot Otto, som är en ganska skön om än osäker trettonåring – det behöver inte bli riktigt så dråpligt hela tiden. Tona ner, liksom – det finns flera ställen, såsom kakbaket, där somliga extra ingredienser (här menar jag både bokstavligt och metaforiskt) bara gör att smeten blir lite för… mycket.
Men som sagt, Otto är en älskvärd karaktär och jag tror att hon kan bli populär. Jag förstår att böckerna som är som mest poppis bland bokslukarna just nu är lite grann åt detta hållet med t.ex Dagbok för alla mina fans – så det är nog jag som är torr helt enkelt. Jag hoppas att Otto får fart, för om inte annat behövs de här antihjältinnorna som inte gör som alla andra. Bonus för ett gäng coola vuxna i hennes omgivning också.
Söndagens återblick
Det är söndag igen! Jag vet att jag säger det med jämna mellanrum – typ varje söndag – men vad fort det går. Om tre veckor är jag liksom i Frankrike? Helt otroligt.
Men det har varit ännu en tiptopvecka! Här kommer lite bilder ❤
Ofiltrerad måndag. Visst är det ljuvligt?
Lavendeln är hög och knallig utanför min port. Jag kan inte låta bli att gnugga lite på den nästan varje gång jag går förbi.
I tisdags tog Metta och jag en tripp till Therese på Styrsö för bland annat bad och bigarråer. Så härligt det är, alltså!
Läste ”Jag vill BLI ännu längre” och undrade lite.
Hysteriska nysanfall har varit vardagsmat denna veckan. Undrar om jag plötsligt har blivit gräsallergisk? Det är liksom tjugofem nysningar på en gång och de är helt okontrollerbara. Jaja. Solglasögon och extra maskara i väskan löser det mesta.
Ting och jag hade bokat lunchdejt och vi tog med oss Xueying och åkte till Duy-Tan på Kvilletorget. Jag har aldrig varit där förut men blev totalfrälst. Älskar ju vietnamesisk mat för dess smakrikhet utan att vara tung på något sätt, och alla fräscha, friska smaker. Och vackra färger! Vi promenerade tillbaks till kontoret – en fantastiskt fin lagom lång lunch. En liten sväng på Kvillehyllan hann vi också med.
Sverigematchen intogs hemma hos Metta med stickning, popcorn och saft, och sedan bar det av till Liseberg och The Offspring. Jag såg dem här för många herrans år sedan och nu var det dags igen. Jag kan intyga att de låter precis som de gjorde 1994, är nu lite mjukare i kanterna (vem är inte det) men fortfarande energiska och härliga.
Mina fötter var fruktansvärt arga när vi väl landade på bussen vid Domkyrkan men det var det ju värt 😉
Torsdagens middag – babyspenat, päron, gurka, svarta bönor, oliver och fetaost. Kallrökt lax till. Så himla gott!
Sedan ner till Askim för kvällsdopp. Obeskrivligt underbart.
Det är svårt att gå och lägga sig när det fortfarande är lite ljust, men det gick, trots allt 😉
I fredags hade Stina och jag lunchdejt, det blev pokébowl på Slimfoods uteservering och en promenad kring Lindholmshamnen. Mysigt och smaskigt.
Under lilla vändan på Kvillehyllan på onsdagen hittade jag denna vackra kopp och då kaprifol är Bohusläns landskapsblomma tyckte jag att den skulle dit. Snälla pappa hjälpte mig handla resväska på torsdagen och fick ta med sig denna som överraskning upp till mamma. Den gick hem!
Fredagssupé. Babyspenat, svarta bönor, röd chili, rödlök, mango, räkor och massor av pressad lime. Så gott och fräscht.
Hälsades av denna vidunderliga blomma igår morse. Mmm, de är så vackra!
Tack vare fina Kollektivet har jag fått chansen att läsa en förhandsutgåva av Jonas Hassen Khemiris senaste bok, som kommer ut i augusti. Så otroligt vacker. Ser fram emot att bita tag i den ordentligt.
Återvände till Duy-Tan redan igår, nu med sommarrullar och pho med biff. Och iskall lemonad och glimrande sällskap.
Kvillebäcken må vara rätt skitig och grumlig men den har ju något i rätt ljus, det har den.
En promenad bort till Emmaus – här är tre böcker jag inte köpte. Lade inte ens märke till Jaget och fåglarna men den måste ju också vara riktigt häftig.
Sedan till Askim för eftermiddagsbad! Ännu en gång, alldeles fantastiskt.
Kvällsfika i lugn och ro med jordgubbskvarg och blåbär till kaffet. Jag blev inte ledsen för att Portugal åkte ur VM.
Imorse tog jag 06:06-bussen till… ja, ni har gissat.
Jag träffade ett rådjur, en vildkanin och rätt mycket fåglar – bland annat en svart sjöfågel med gul eller röd näbb som flög ganska lågt över vattenytan. Vad kan det ha varit, tror ni?
Smakebit på söndag, 1 juli 2018 – Fans av Fredrik Strage
Godmorgon! Jag vaknade tidigt och åkte och badade i ottan för att vara tillbaks i tid för tvättstugan… som det visade sig att jag hade bokat den 31 juni, detta mytiska datum. Suck 😉 Som tur var fanns en tid klockan elva också så ingen skada skedd…
Veckans Smakebit kommer ur en bok som jag just öppnat efter tips igår – Fans av Fredrik Strage. Jag behöver en bok till rutan i bokbingot som handlar om att läsa om ett ämne man inte tidigare läst om, och nog för att jag har läst om rockstjärnor förr men kanske inte om dynamiken bakom beundran och fandom. Vi får se!
”Naturupplevelser sägs ofta vara förtrollande. Man känner sig ödmjuk – som om skogen, berget, havet eller vad man nu tittar på gör en medveten om människans litenhet – samtidigt som man fylls av stolthet, en plötslig livsglädje, eftersom man är med om något så vackert och unikt.
Själv har jag bara känt så när jag träffat rockstjärnor.
Första gången är i Mjölby Folkets Park. Jag är femton och väntar med block och penna utanför dörren till logen. till slut öppnar en vakt och när jag tjatat en stund släpper han förbi mig. Jag går in i ett rökigt omklädningsrum. Rockstjärnan ligger draperad över en soffa, blek och svettig i ett linne, och frågar på den allra drygaste stockholmska: ”Vad vill du då?” Jag får inte fram ett ljud. Jag bara stirrar på Joakim Thåström och försöker begripa att det är han på riktigt , inte en affisch eller ett hologram, utan min idol, livs levande. Tydligen håller jag fram mitt block för han rafsar ner sitt namn, reser sig upp och innan jag hunnit stamma fram att ”Tiggarens tal” är en klassiker, att imperiet verkligen inte borde lägga av efter denna turnén, vänder han mimg ryggen och börjar limma på ett par lokala skönheter. I nästa ögonblick har vakten föst ut mig igen.”
Ur Fans av Fredrik Strage, Natur & Kultur: 2006
Fler Smakebitar finns att hitta hos Astrid Terese!
Önskar er en fantastisk söndag! Jag hoppas bland annat på lite mera bad, eventuellt med bl.a en gammal skolkamrat som jag inte träffat på sisådär 19 år och en fin bokklubbsträff med
kära vänner om Den stora utställningen ikväll.
kära vänner om Den stora utställningen ikväll.
Jaga vatten av Ellen Strömberg
Jaga vatten är Ellen Strömbergs debutroman. Jag kände igen namnet men hade inte riktigt kopplat att det är hon som driver och skriver Blejk fejt fab-bloggen men det är det och igår hade jag stort nöje och utbyte av detta inlägget, till exempel. Men allt är bra, hennes instagram är fantastisk och denna boken är också riktigt bra.
Jag är otroligt förtjust i korta, kärnfulla, välkomponerade kapitel och det får jag här. Skildringen av Hanna och Rakels barndom, ungdom, vaknande vuxenhet och sexualitet är rå och dynamisk. Teman som berörs är trygghet, solidaritet, rättvisa och sanning, kärlek och bristen därpå, ensamhet och lojalitet – det finns ett sällan skådat driv i texten och jag kunde inte riktigt sluta läsa trots att klockan blev alldeles för mycket.
Jag gillar verkligen beskrivningarna av Österbotten, som är en helt främmande plats för mig men en som jag gärna skulle besöka. Det känns exotiskt och välkomnande på samma gång.
Jag kryssade ”Dirty books” i Sommarbingot – inte för att skildringen av den vaknande sexualiteten på något vis är smutsig, men för att vissa av yttringarna därav är det. Det ska bli riktigt spännande att se vad Ellen Strömberg kommer med härnäst – tills dess tänker jag följa bloggen och övriga kanaler ivrigt. Jaga vatten finns att köpa här eller här.
Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Så har jag då äntligen lyckats läsa boken som bör vara den jag har i flest utgåvor, format och kanske till och med på flest språk eftersom jag har den på såväl engelska, franska och svenska. Jag har pocketvarianter, gamla och nya, jag har ett par e-böcker och jag har tänkt läsa den minst tre somrar i rad, om inte fyra. Tänk att det kan ta sådan tid att läsa en roman på 100 sidor när man som jag somliga år lyckas läsa en bok om dagen, i snitt. Men nu är det gjort och det är jag innerligt glad för. Missa in att det är sommarens läsning hos Kulturkollo läser, också – ofta är det ju en bokcirkel som får mig att läsa något jag skjutit på för länge, nu blev det faktiskt annonserat strax efter att jag läst klart.
Vår huvudperson är sjuttonåriga Cécile. Efter att ha bott på katolska internatskolor större delen av sin barn- och ungdom är hon nu på semester på franska rivieran tillsammans med sin livsnjutande pappa, som avgudar henne, och hans unga flickvän Elsa, som hon kommer riktigt bra överens med. Hon vänslas med grannen Cyril och badar och dricker och röker och har det ganska gott. Men så dyker en annan kvinna upp, Anne, som pappan haft en relation med tidigare och plötsligt förändras allt. Anne försöker ta en loco parentis, föräldraroll, gentemot Cécile och det är hon inte det minsta intresserad av. Elsa skuffas undan, och tillsammans börjar Elsa och Cécile smida planer, med hjälp av Cyril – men inte kunde de tänka sig att det skulle gå så långt…
Sagan var bara arton år när boken kom ut, och visst märks det ibland att det är en ung person som har skrivit – och märk väl att den kom ut 1954, dessutom. Den är svärmisk och ibland något pretentiös, men det är ju jag också, det är väl inget konstigt med det 😉 Jag tycker att det finns mycket värme och driv här, och jag gillar verkligen skildringarna av lata dagar, sol och salt och dagdrömmar. En riktigt trevlig läsupplevelse som är väl värd sin status som modern klassiker. Köp boken här eller här!
Darling Mona av Lena Ackebo
Nu var det alltså dags för tredje och avslutande delen i trilogin om systrarna Mona och Barbro. Så vemodigt! Jag har älskat denna serien och den sista boken gjorde mig alltså inte besviken. I Världens vackraste man bjöd Barbro Mona på en resa till Mallorca för att de skulle kunna lära känna varandra som vuxna, trots den delvis trasiga och jobbiga barndomen de delar. I Kära Barbro är Mona kvar på Mallorca hos just världens vackraste man – och i Darling Mona har systrarnas mamma gått bort, och det är dags att ta tag i allt det där som måste tas tag i. Barbro kommer ner till Alcùdia – men maken Gustaf är inte med som planerat. Vad är det nu som har hänt?
Mona känner en vilja och ett behov av att göra upp med sitt eget förflutet, och genom att läsa sina gamla dagböcker bearbetar hon och tänker igenom. Hon stämmer även träff med ex-maken Torbjörn, som hon lämnade för Albert – ja, världens vackraste man – som hon erbjuder sin vänskap. Mötet får henne att se på sig själv, på honom, på deras gemensamma historia och på hela tillvaron på ett nytt sätt.
Jag blir så oerhört engagerad i dessa systrar, som de bråkar och kivas, och som de älskar och oroar sig. Mot slutet av denna hade jag hjärtat i halsgropen – jag ska inte berätta varför, men jag fick några fruktansvärda farhågor om något som sedan inte alls hände och var verkligen orolig för om det hade blivit så hade jag blivit vansinnig. Så djupt brukar jag inte dedikera mig till böcker, och särskilt inte fiktiva sådana. Det är ett riktigt gott betyg. Jag tycker att de är så välskrivna och så träffsäkra, man sätter skrattet i halsen – jag kan inte riktigt få nog! Önskar nu såklart att det här med trilogi bara är trams och att vi får fortsätta att följa Mona och Barbro länge än. Visst blir jag fullständigt galen på dem ibland – särskilt Barbro – men jag kan inte låta bli att älska dem ändå.
Stories from the city, stories from the sea 