Systrarna Ellen och Maria lever helt skilda liv. Ellen jetsettar kring världen, styr upp och ordnar åt andra företag. Maria är ensamstående mamma till sonen Dag, fem år, och reser på sin höjd till mamman i Spanien.
Nu har deras pappa gått bort, och systrarna måste resa till ön där han bodde för att reda upp bland hans saker och tillhörigheter. Huset måste säljas, och under processen funderar och minns systrarna olika saker ur sitt gemensamma men åtskilda liv. Halvbrodern Jakob tog sitt liv i huset, och hans liv – och död – har präglat husets känsla för dem båda.
Och de kan inte nå varandra. Det finns ingen samstämmighet dem emellan, och mitt emellan finns femåringen som inte gör det enklare. Det är som om de båda får livskraft av att kränka och trycka ner varandra och det är så innerligt sorgligt. Det är osentimentalt och rakt skriver, som om det är naturligt att det är så det är – och det är det väl, om det är som det verkar och att systrarna har fungerat med samma dynamik sinsemellan i alla år.
Jag tycker inte om dem. Inte det minsta – men jag gillar hur de skildrats, ty den komplexa relationen dem emellan presenteras på ett okomplicerat sätt vilket på något vis gör dem extra realistiska och extra gripande. Jag är inte en av dem som hyllade Finna sig till skyarna och det tänker jag inte göra med Förlåten heller – men precis som i Finna sig är språket mästerligt. Alla rätt där.
Stories from the city, stories from the sea 