Detta var ett recensionsexemplar som kom som en överraskning från Bonniers. Tack så mycket! Det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp av mig själv, så jag är riktigt glad för att ni tänkte på mig.
Jag hade inte hört talas om dansken Mads Peder Nordbo tidigare, men detta är hans fjärde roman och den utspelar sig spännande nog på Grönland. När jag var i tonåren läste ”alla” Fröken Smillas känsla för snö, det gjorde dock inte jag – men sedan dess har jag inte hört talas om så mycket litteratur därifrån. Denna gigantiska, karga ö med så mycket problem kring missbruk, övergrepp och psykisk ohälsa – vi behöver veta mer.
Vår huvudperson är den danske journalisten Matthew Cave. Han är född på Grönland och uppvuxen på en militärbas där hans amerikanske far var stationerad – men pappan försvann och Matthew flyttade till Danmark med sin mamma. Nu skall han rapportera i media om en mumie som hittats i isen på Grönland. Men väl på fyndplatsen upptäcker man att mumien saknas, och att personen som skulle ha vaktat platsen är brutalt mördad. Mordet har skett på samma sätt som fyra andra grönländska män mördades på 1970-talet och man börjar leta efter samband. Matthew får hjälp av en ung kvinnlig inuit som spenderat en stor del av sitt liv i fängelse för mord på sina familjemedlemmar.
Som titeln avslöjar är detta ingen feelgood direkt – och det finns andra bitar i boken som nästan får mig att må illa också – det har med sälar att göra och ni som känner mig vet hur jag känner för dem. Usch. Dock är jag imponerad av hur Nordbo skriver så fruktansvärda scener blandat med de undersköna och förtrollande beskrivningarna av landskapet och även människorna. Handlingen pendlar mellan nutid (2014, vill jag minnas) och 1970-tal och detta görs skickligt och sömlöst – jag tappar aldrig tråden.
Stories from the city, stories from the sea 