Allmänt – Sida 18 – Stories from the city, stories from the sea

Veckans kulturfråga v. 24 – HBTQ+

Hos enligt O ställs varje vecka en kulturfråga – denna vecka då West Pride är i full gång handlar det om HBTQ+.

Vilka kulturella verk med hbtq+-tema vill du lyfta fram?

Jag lyssnade nyss på Bögen är lös av Edvin Törnblom, som jag tyckte väldigt mycket om. Informativ, hjärtskärande och hysteriskt rolig.

Alice Oseman har skrivit böckerna som ligger till grund för Netflix-serien Heartstopper som är så populär nu (jag har lyckats se halva första avsnittet…). Jag har bara läst en bok av henne och det är Radio Silence som jag läste för två somrar sedan. Det var en märklig sommar, dels var jag nygift och mycket lycklig, dels var jag i djupaste sorg efter att min pappa gått bort efter ett års mycket intensiv och svår sjukdom. Jag läste mycket vilket alltid är läkande för mig och Radio Silence hade en god effekt.

Hanna Jedviks fina trilogi har nu kommit till sin ände med Du kommer alltid ha Paris, som jag läst men inte hunnit skriva om. De två tidigare böckerna i serien är Sommarplåga och På andra sidan bron. De är fantastiskt bra och fulla med Göteborg ❤

Ännu en fin trilogi (eller om det blir fler?) är Becky Albertallis serie som börjar med Simon and the Homo Sapien Agenda, följs av The upside of unrequited och därefter Leah on the off-beat.

Och så två till, dessa på transtemat – Om jag var din tjej av Meredith Russo, Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld är två superfina läsupplevelser.

Vända blad (Schantz förlag, #2) av Johanna Schreiber

I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.

När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.

Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.

Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.

Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!

Boken kan man köpa t.ex här!

Den sista middagen av Anna E Wahlgren

Ett gäng gamla gymnasievänner i Gävle fortsätter att träffas efter studenten – varje fredag äter de middag på den grekiska restaurangen Christos. Fram till en ödesdiger fredag fem år efter studenten, då en efterfest slutar i tragedi.

Sophie, vår berättare, flyr Gävle för Malmö och börjar jobba som radioprogramledare för ett relationsprogram. Tio år har gått när en inbjudan ramlar in från Ava, en i det gamla gänget. Hon ska hålla middagsbjudning för alla som hängde ihop förr – Sophie vill egentligen glömma allt, men kan inte låta bli att tacka ja. Kanske kommer sanningen om William fram under kvällen?

Väl framme i lyxvåningen måste alla lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Sedan låses dörrarna. Alla gäster har fått en liten ask på sin tallrik och genom att öppna dem en och en planerar Ava att avtäcka sanningen om vad som hände för tio år sedan. Det är en väldigt läskig premiss och det är krypande och spännande. Och lite rörigt, ärligt talat. Det är många spår och många motiv.

Det är lyckat att middagen berättas parallellt med kvällen då William hittades död i sitt badkar, men jag har ändå lite svårt att hålla ordning på persongalleriet, särskilt kvinnorna. Jag vet inte riktigt varför, så det kanske är min bristande koncentrationsförmåga. Det är dock underhållande, obehagligt och en intressant roman i sin genre.

Boken kan man köpa här.

If we were villains av M L Rio

Dark academia och akaporr är alltid attraktivt, och tittar du på en lista över ”böcker som liknar Den hemliga historien, som förstås är typexemplet, dyker numera If we were villains nästan garanterat upp. Och det är välförtjänt.

Oliver Marks har suttit i fängelse i tio år för ett mord som skedde på hans college. Det är mannen som såg till att han hamnade i fängelse som möter honom den dagen han släpps fri – poliskommissarie Colborne ska gå i pension, men först vill han få reda på vad som verkligen hände den där dagen.

För tio år sedan är Oliver en av sju studenter som studerar Shakespeare på ett litet elitcollege i Illinois. Eftersom de är så få är de mycket sammansvetsade och gör nästan allt tillsammans, och deras roller rent socialt följer de roller de ofta spelar i pjäserna som sattes upp. Hjälte, skurk, tyrann, förförerska, oskuldsfull flicka, statist. När rollsättarna skakar om fördelningen ställs allt på huvudet. Fester spårar ur, relationer förändras och till slut hittas en av dem död.

Jag är ett stort fan av Shakespeare och ett stort fan av en bra deckargåta, så detta funkar mestadels väldigt bra för mig. Det är dock lite för långt och ibland lite för pretentiöst. Det pretentiösa hör förstås hemma här, och jag har egentligen inte så mycket emot lite pretentioner, men ja, det kanske blev lite tjatigt då och då. Men det är en riktigt bra roman ändå.

Boken kan man köpa t.ex här.

Genombrottet – hur släktforskaren löste dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.

Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.

Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.

Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

Smakebit på söndag, 5 juni 2022 – Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

Bloggen börjar äntligen få lite fart igen – tro det eller ej, men det blir mer tid till sådant sedan jag började jobba igen i början av maj. Tänk, tänk om jag skulle lyckas komma i fas och slippa försöka komma ihåg sådant jag läste för flera månader sedan…

Utmaningar är alltid kul och motiverande, och jag tycker ju att just Smakebitarna som Betraktninger håller i är himla trevliga. Jag glömmer ibland och ibland passar det inte, men idag så!

Vi kör Irland i juni på Kaffe och Kultur och en av mina favoriter genom tiderna är Maeve Binchy. Vinter i drömhuset, eller A week in winter som den heter på engelska blev hennes sista roman och den har legat på vänt hos mig i flera år. Nu passar det ju bra att plocka upp den.

Ibland brukade Chicky promenera längs klipporna på kvällen och se ut över Atlanten. Det gav henne alltid kraft. Folk hade haft mod nog att sätta sig i små skrangliga båtar och segla ut över det krabba havet utan att veta vad som låg framför dem. Det kunde väl inte vara så svårt att öppna ett hotell?
När hon sedan kom in igen skyndade miss Queenie sig att laga varm choklad åt de båda och säga att hon inte hade varit så lycklig sedan hon var flicka, sedan hon och hennes systrar brukade gå på jaktbal och hoppas att de skulle hitta stiliga unga män att gifta sig med. Det hade aldrig blivit av, men den här gången skulle det fungera. Stone House skulle bli verklighet.
Ur Vinter i drömhuset av Maeve Binchy, Norstedts: 2014

Sedan annandag pingst slutade vara helgdag är det väl ingen som bryr sig så värst mycket om just den helgen, men fira det som firas bör säger jag (och dessutom har vi bröllopsdag imorgon och det är ju ledigt tack vare nationaldagen) så vi åkte till havet och åt lunch på Café Sjöboa i Fiskebäck. Räksallad till mig och hamNburgare till Johannes – ja, välkommen till Göteborg 😉

Summan av alla synder (Kommissarie Gamache, #12) av Louise Penny

Gamache, Gamache, denna serie får aldrig ta slut! Detta är den senaste boken som översatts till svenska – som tur är finns det fem till som jag kan läsa på engelska. Jag har faktiskt inte läst någon av dem på originalspråk, slår det mig nu – och det finns ett och annat som jag har undrat över hur det är formulerat i original, så det passar ju bra.

I denna tolfte bok i den ljuvliga sviten sitter Armand Gamache på rektorsstolen på polishögskolan i Québec. När boken tar sin början sitter han och går igenom ansökningar som hans företrädare antingen markerat som antagna eller inte. När han hittar en mapp gällande en ung kvinna som heter Amelia Choquet beslutar han sig, efter mycket stötande och blötande, att anta henne trots att hon redan fått avslag. Hon är piercad, tatuerad, förbannad och med ett förflutet som man utan tvekan kan säga har varit rent olämpligt för en polis. Men av en anledning som vi inte får klart för oss förrän längre fram beslutar han sig ändå för att hon är välkommen.

Han fattar även ett beslut om att anställa sin gamle parhäst och sedermera ovän Michel Brebeuf. Ingen förstår riktigt varför, men som vanligt har Gamache ett alldeles eget resonemang.

I Three Pines har Olivier och Gabri hittat en massa gamla tidningar och andra papper i väggarna. Ruth Zardo och Reine-Marie Gamache hjälper dem att sortera, och man hittar en väldigt speciell, svårtydd karta. Gamache ger en kvartett studenter i uppdrag att ta reda på varför kartan är märklig och att forska vidare i den – bland dessa fyra finns Amelia Choquet. Och naturligtvis sker ett mord på skolan ~ i offrets rum finns en kopia av kartan och det fanns bara fyra. Varför återfinns Choquets kopia i just det nattduksbordet?

Det händer förstås en massa annat också, och allt vävs ihop till en fantastisk historia, som alltid. Ibland kan jag känna att jag blir mer positivt inställd till böcker som hör till en serie som jag gillar i stort, även om de är slätstrukna, men böckerna om Gamache är verkligen strålande bra. Just denna fick fem stjärnor av mig på Goodreads, och sådana slösar jag inte med.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Parmiddagen av Martin Österdahl

Ebba och Marlon är ett rasande förälskat tonårspar, som har bestämt sig för att det är dags att deras föräldrar träffas. Det blir parmiddag på nyårsafton (bara det känns väldigt vågat) och det passar väl inte Ebbas mamma Lisa sådär väldigt bra – hon jobbar på hospice och en rejäl kris uppstår på jobbet, men the show must go on och hon måste ju ta emot sina gäster.

När Marlon och hans föräldrar kommer fryser Lisa till is. De är allt annat än främlingar och deras historia är extremt komplicerad, men ännu en gång, the show must go on för ungdomarnas skull, hur skavigt det än är.

Det hela slutar med två döda nakna kroppar i botten av en tömd pool (detta vet vi från sida ett) – men vilka är det som hamnat där, och varför har det hänt – och hur kommer det sig att de är nakna?

Ett veritabelt kammarspel som blir extremt spännande i perioder. Boken är väldigt lagom lång med sina 300 sidor, vilket är förmånligt för berättelsens tempo. Det är mycket som ska avhandlas och det hinner aldrig bli tråkigt. Alla är osympatiska, ingen är pålitlig och det blir kanske lite mycket på sina ställen för att ha någon trovärdighet. Men samtidigt – ibland behöver det inte vara helt och hållet trovärdigt. Det var underhållande om än inget litterärt mästerverk.

Jag läser gärna mer av Österdahl framöver (fun fact: han är ytterst ansvarig för Eurovision Song Contest). Boken kan man köpa här.

Au pif! Franska recept och små berättelser av Emma Hamberg

Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.

Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.

Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.

Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!