Jag ser allt du gör av Annika Norlin

 
Jag läser inte så mycket noveller – av någon anledning har jag svårt att motivera mig. Men – Annika Norlin är en stor favorit, jag älskar hennes texter såväl på svenska som Säkert! och på engelska som Hello Saferide, så det var givet att åtminstone försöka med denna. Jag tänkte att det kan ju få ta några månader eller så, en novell här och en där, men prova måste jag. 
 
Och inte tog det några månader inte. Detta är helt fantastiskt bra. En otrolig ton, av melankoli och glesbygd och resande och sökande, om ett gäng människor på väg någonstans, där det skaver. 
 
”På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut.”
 
Jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att jag rekommenderar denna till alla. Det finns något här för alla, för novellerna handlar om livet och alltet. Älskade. 
 
Boken finns nu som ljudbok, inläst av Olof Wretling. Jag var lite för snabb, den fanns inte inläst när jag läste den, men jag kan tänka mig att den funkar alldeles utmärkt även i det formatet. Jag kanske måste läslyssna om den, när jag tänker efter. 

Grown Ups av Marian Keyes

En riktig tegelsten från Marian Keyes, som trots lite sviktande kvalité är en av mina favoriter när det gäller relationsromaner och humor med svärta. Jag lyssnade på boken, och Keyes läser den själv, vilket är väldigt mysigt. Det gäller att inte vara alltför obekant med irländsk engelska, dock, för hur mysigt det än är är det ibland svårt att uppfatta slang och uttryck. Men det är inga större bekymmer. Man lär hänga med ändå. 
 
Familjer och relationer är Keyes forte, och även här är det en stor familj som står i centrum. Det är Johnny Casey och hans två bröder Ed och Liam som utgör navet, sedan har de vackra, lyckade fruar också och en hel massa barn. (Det är nästan lite för många barn, jag var inte helt säker på vem som hörde ihop med vem ens framåt slutet.) 
 
Johnnys fru Jessie är kanske den jag tänker på som huvudperson, först och främst. Hon driver ett litet imperium med italiensk mat, delikatessbutiker och sådant över hela Irland och har gott om pengar. Därför insisterar hon på att bjuda hela familjen på diverse fester, middagar och helger när det är en högtid som ska firas. 
 
Och under ytan bubblar såklart massor av mer eller mindre delikata problem. Det går ganska bra att hålla allt dolt, åtminstone för det mesta – tills Eds fru Cara får hjärnskakning och plötsligt öppnar munnen under Johnnys födelsedagsmiddag och berättar allt om alla. Och det är där boken börjar, och vi får sedan ta del av diverse tillbakablickar, de flesta (kanske alla, jag kommer inte ihåg) i relation till en eller annan högtid. 
 
Det är ett smart sätt att inleda boken, för vi som läsare får hintar om vad som komma skall. Jag minns att jag började lyssna på väg hem från jobbet och fick spola tillbaka efter en kvart för jag trodde att jag hade börjat på fel ställe – men det hade jag ju inte, det var bara aningar om vad som komma skulle. Smart dramaturgi! 
 
Och Keyes håller måttet, med en otrolig humor men definitivt inte utan mörker och svärta. Relationerna är otroligt intressanta liksom de situationer som persongalleriet, kollektivt och separat, försätter sig i. Njutbart! 

Happy fat: hur du tar plats i en värld som krymper dig av Sofie Hagen

 
 
Tack HarperCollins för recensionsex av denna fina! Jag läste och lyssnade lite om vartannat. Ljudboken är inläst av Stina Wollter, som passar perfekt för detta. Dels är hon själv kroppsaktivist, dels har hon en fantastisk röst och ton för att läsa Hagens text, som är både extremt rolig och väldigt rörande. 
 
Det handlar om rätten till sin kropp, oavsett storlek och form. Om att sluta banta och ta stegen, om än några i taget, mot att älska sin kropp, för allt den gör för en, för allt den kan och för allt den orkar. Och förstås även när den inte kan och orkar. 
 
Det handlar om sjuka kroppsideal, om internaliserad fettfobi, om att utmana var dessa ideal och denna fobi för något som är olikt idealen faktiskt kommer ifrån. 
 
Insiktsfullt, väldigt humoristiskt och självutlämnande med en gigantisk skopa självdistans – som ju ofta är det roligaste som finns. Det finns mycket att bära med sig ur Hagens bok, vad man än har för relation till sin egen kropp, för de allra flesta har fortfarande åsikter om hur kroppar får och ska se ut för att vara ”fina” eller ”rätt”. Detta är uråldrigt. Och otroligt tråkigt. Bring on the liberation. 

Requiem på Dimön av Mariette Lindstein

 

 

Det är snart tre år sedan jag läste tredje boken om Dimön (läs här, om du vill), och trodde att det var slut i och med Sektens barn. Men det var det inte, och det var ju en trevlig överraskning. Tack HarperCollins för recensionsexemplaret! 
 
Det har gått två år sedan vi senast besökte Dimön. Herrgården står tom, då Franz Oswald drabbades av en stroke efter att ha offrat sin egen son för att rädda Julia Bauman, Sofias dotter, och befinner sig nu på rehabiliteringshem. Han gör dock stora framsteg som läkarna aldrig trott vara möjliga, och han är mycket målmedveten. Men även känslig, på ett helt nytt, skrämmande sätt. 
 
Julia jobbar som redaktionassistent på en modetidning, där hon vill göra större och bättre jobb. Hon bor tillsammans med Franz andre son, i en något oklar relation. När tidningen vill ha ett stort reportage om just Franz Oswalds nya projekt, som han kallar Requiem på Dimön, vet Julia att hon bara måste få jobbet. 
 
Allt snurrar givetvis väldigt fort, och med Franz vid rodret blir detta en skrämmande och fängslande berättelse om manipulation och vad som händer när fel personer får makten. Liksom i de tidigare böckerna kan jag bli rasande på huvudpersonerna som gör så dumma saker och fattar så riskabla beslut – men påminns sedan om att det är ju preecis detta som händer i sekter vilket Lindstein gestaltar på ett sätt som verkligen sjunker in. Skickligt, spännande och skräckinjagande. 

Dödslistan av Anna Jansson

 

 
Man vet vad man får med Anna Janssons Maria Wern – detta är bok tjugoett i serien, och jag har absolut inte tröttnat. Jansson lyckas bra med att ta upp aktuella ämnen i böckerna, och så även här, där sexuella övergrepp och maktmissbruk behandlas. 
 
En ung kvinna, Agnes, anförtror sig efter många års övergrepp till en barnmorska, som bjuder in henne till en hemlig Facebookgrupp för utsatta kvinnor som hon kallar för Ullsaxen. Parallellt med detta hittas ett antal misstänka men friade våldtäktsmän och sexförbrytare mördade på Gotland – alla nakna, alla med namnet Erinya inristat i huden och alla stympade med – en ullsax. 
 
Det låter ju som om morden skulle lösa sig själva – men naturligtvis är det inte riktigt så enkelt. Maria Wern och de andra får slita hårt för att komma få bukt med fallet. Samtidigt tvingas Marias kollega Jarita ännu en gång genomgå en rättegång männen som våldtagit henne och överklagat i hovrätten. 
 
Visst är det spännande, men framför allt är det just dessa viktiga ämnen som fastnar hos mig efter läsningen. Om makt, om städer där mäktiga män får fri lejd på grund av sagda makt, om utsatta kvinnor och hur de bemöts. Mycket bra. 

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

 

 
Det har varit spännande att följa Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg på sociala medier när de arbetat med denna bok och jag köade otåligt på biblioteket. Men till slut kom den! Detta är nämligen inte en bok som gör sig bäst som e-bok – den är så fantastiskt fint formgiven! 
 
Premissen är att en psykolog i Stockholm är försvunnen. På hennes mottagning hittas en mängd papper – en arbetsdagbok, anteckningar, brev och transkriberingar från terapisamtal som utförts inom ramarna för ett bokprojekt. En läkare med en identitetsstörning, en lesbisk vampyr, en galen vetenskapsmans avkomma och en narcissist. Javisst är det Dr. Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray hon har träffat. De kommer från olika tider, men deras problem är tidlösa. 
 
En så smart och rolig idé. Fiktion blandat med lättillgänglig psykologi. Jag är som bekant smått allergisk mot populärpsykologi och självhjälp, men sättet som dessa karaktärers dilemman tas upp och diskuteras skulle absolut kunna vara en sorts självhjälp – men på helt rätt sätt. Humor och allvar om vartannat. Riktigt skickligt. 
 
Och som sagt – så snyggt. Man ser gem och kaffefläckar och handskrivna anteckningar, kopierade artiklar och utdrag ur böcker och ja, det är en fröjd att bläddra. Jag har läst Dr Jekyll and Mr Hyde och FrankensteinCarmilla är en ny bekantskap och Dorian Grays porträtt har jag av oklar anledning ännu inte tagit mig an. Men nu är jag inspirerad att göra det.  

Som en öppen bok av Sara Molin

 

 
Jag har gnällt många gånger över alla dessa dussinomslag på feelgood-böcker (nå, det finns schabloner för deckare också) – brush letter-bokstäver, pasteller och kvinnor bakifrån eller här – som täcker ansiktet. Samt lite plottriga detaljer utslängda här och där. Trots att detta omslag egentligen skriker NEJ för mig så plockade jag upp boken då jag hört mycket gott om den. Och ja, jag är jätteglad att jag gjorde det för detta är riktigt bra och roligt. (Men snälla förlagen, SLUTA med dessa likartade omslag!) 
 
Clara är gymnasielärare, och ser det som sitt kall att väcka läslust hos sina elever. Åh, vad härligt det ska bli! Men det visar sig vara lättare sagt än gjort, det där. Eleverna är mest intresserade av sina mobiltelefoner, dokusåpor och annat världsligt. Föräldrarna är besvärliga och rektorn (och somliga kollegor) är mest dum(ma) i huvudet.
 
När ungdomskärleken Jonathan dyker upp verkar Claras liv ta en annan riktning, men hennes syster är strängt emot deras relation. Vad nu hon har med saken att göra. Parallellt med detta ska moderns 60-årskalas planeras – vilket är svårare än man kan tro med så mycket besvärliga granntanter.  
 
Naturligtvis uppstår en massa förvecklingar och missförstånd till höger och vänster, och jag kan bli lite frustrerad av Claras beslut och godtrogenhet. Men det är trevlig läsning, stundtals väldigt kul, och jag ser fram emot att läsa mer av Sara Molin. 

Ljuskällan av Hanna Landahl

 

 
Jag blev överförtjust av Landahls Under två timmar, och blev väldigt glad när jag förstod att vi skulle få träffa Staffan och Anna igen i Ljuskällan. Om du planerar att läsa denna så måste jag rekommendera att du läser Under två timmar först, för att få en förståelse för vad som hänt tidigare och om dynamiken mellan Staffan och Anna. Det funkar säkert att läsa fristående dock, för Landahl gestaltar deras karaktärer på ett väldigt bra sätt ändå. 
 
När Anna hamnar på ett tåg som tas ur trafik någonstans i närheten av Falköping vet hon inte hur hon ska ta sig hem. Staffan kan inte hämta henne för han har tagit ett glas fredagsvin, och ersättningsbussarna dröjer. Hon erbjuds att följa med en kvinna hem till ekobyn där hon bor och sova där över natten, och när hon upplever självhushållandet och samvaron i byn blir hon extremt pepp på idén att flytta dit. Det är klart att man vill leva hållbart, eller hur? Det tycker ju Staffan också. Efter övervägande beslutar de sig för att hyra ut huset på Hisingen och flytta dit, på försök, med barn och allt. 
 
Anna anpassar sig snabbt, men Staffan tycker att det är svinjobbigt. Hur ska man kunna leva utan wi-fi? Politiken i byn är besvärlig och grundaren Adrian verkar ha alldeles för mycket makt över både byn och Anna. Fast hon ler ju oftare än förut, så Staffan kan finna sig i det – efter att ha installerat en router i smyg, åtminstone. 
 
Men kan detta vara lösningen? Och kan äktenskapet verkligen överleva denna hastiga vändning med nya prioriteringar och Staffan på tjänstledighet? 
 
Intressant, tankeväckande och väldigt ”i tiden”. Det kryper i kroppen på mig vid tanken på att bo i en ekoby, jag är en stadskatt som gärna kan njuta av lite grönbete men jag vill ha nära till allt jag behöver och kollektivtrafik runt knuten, tack så mycket. Dock kan jag förstå hur tankegångarna går – vi har väl alla tvingats fundera på ett mer hållbart leverne och det måste vara en häftig utmaning. 
 
Här finns en intressant artikel om Hanna Landahl, som själv bor på en gård utanför Falköping och har försökt sig på självhushållning, dock inte riktigt i samma rigida sammanhang som ekobyn Ljuskällan. Jag hoppas på mer! 

En giftig skandal av Kristina Appelqvist

 

 
Jag föll pladask för Kristina Appelqvist när jag läste hennes första deckare om Helena Waller, på ett varmt hotellrum i Ystad för några somrar sedan. Hade knatat tillbaka från hotellet efter en fantastisk middag på bryggan i hamnen, köpt en kaffe på vägen hem och skulle egentligen bara gå och lägga mig men så började jag på Minns mig som en ängel och var genast fast. Det finns ju fler böcker som utspelar sig tidigare men i samma miljö också, om rektor Emma Lundgren och polisen Filip Alexandersson, som även dyker upp i Waller-serien. 
 
Miljön är Västgöta Universitet i Skövde, där Helena Waller arbetar som litteraturforskare med ett extraknäck som talskrivare. Universitetet ska anordna en Agatha Christie-festival, och samma dag som invigningen ska ske sätter både Helena och Emma sitt kaffe i halsen när de får syn på en annons i lokaltidningen: 
 
”Härmed tillkännages att ett mord kommer att äga rum på Västgöta Universitet fredagen den 1 juni kl 20:00.” 
 
En tydlig nick Miss Marple-boken Ett mord annonseras, förstås: 
 
”A murder is announced and will take place on Friday, October 29th, at Little Paddocks, at 6.30 pm. Friends accept this, the only intimation.” 
 
Är det ett skämt? Eller någon sorts märklig hyllning till Agatha Christie? Det visar sig (förstås) att det är allvar när en av middagsgästerna segnar ner under festen – och det tar inte stopp där. Snart är det tydligt att någon kopierar mordmetoder från just Christies berättelser. 
 
I inledningen av boken sitter Helena Waller dessutom på ett tåg, och råkar höra en konversation mellan två kvinnor där den ena tror sig ha ett antal brev mellan Christie och kvinnans äldre släkting, som kanske har svaret på var Christie befann sig under den där mystiska perioden 1926, när hon försvann spårlöst och återfanns på ett hotell i Harrogate där hon hävdade minnesförlust? 
 
Det hela är mycket Christie-esque – förväxlingar och förklädnader, klurigheter och ett pampigt slut där avslöjandet görs. Jag njöt i stora drag! En perfekt pusseldeckare som jag plöjde under en stormig söndag. 

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

 

 
Jag hade höga förväntningar på Männen i mitt liv, inte minst för att kön på biblioteket var rekordlång redan när jag först hörde talas om den – och jag brukar inte vara jättesen på bollen. Hoppades på något nytt och fräscht och intressant, och tyckte att konceptet att lista alla män som huvudpersonen Sonia funnit sig i sällskap med, på ett eller annat sätt, verkade kul. 
 
Men jag vet inte. Det blir inte så kul. Inte så intressant och inte så nytt heller. Konceptet med ”listan” må vara nytt, men vad gäller att läsa om hur unga kvinnor i Malmö lever tycker jag bättre om Alice Dadgostar och Maria Maunsbach, till exempel. Jag uppskattar att det skrivs om frigjorda unga kvinnor, men jag ser inte riktigt meningen eller poängen i detta eftersom det finns noll karaktärsutveckling och föga insikt. 
 
Jag gillar språket, dock, och kan känna igen mig i en del av tankarna som man kan drabbas av i den där svåra perioden mellan ungdom och vuxen, när man inte kan förstå att man inte längre är tonåring och absolut inte kan förstå att man förväntas vara vuxen. Bitvis underhållande men till slut ville jag mest bara bli färdig.