The bookshop on the shore av Jenny Colgan

 The bookshop on the shore är en fristående uppföljare till The little shop of happy ever after som också salufördes som The little bookshop on the corner. Den senare titeln var smått obegriplig då det inte handlar om en butik utan om en skåpbil, och Colgan adresserar faktiskt detta problem i förordet till denna. Som handlar om samma skåpbil, för övrigt. 
 
Zoe är ensamstående förälder till sin lille son Hari, som vid fyra års ålder inte börjat prata ännu. Haris pappa Jaz är mestadels frånvarande, och ägnar sig mest åt att försöka skaffa sig en DJ-karriär, och han betalar inte en pence i underhåll. 
 
Av en slump söker Zoe jobb som nanny hos en familj på ett stort gods i Skottland. Jaz syster sätter henne i kontakt med Nina som vi träffade i förra boken, som nu ska vara föräldraledig och behöver hjälp med att sköta om bokbilen. Två jobb för Zoe, alltså. 
 
Familjen hon hamnar hos är inte den allra mest konventionella. Pappan är ensamstående efter att mamman försvunnit för många år sedan, och barnen är inte så lite besvärliga. De är antingen avstängda från skolan eller på sommarlov och rusar runt som vilddjur i den stora herrgården. Det är mycket att bita i för Zoe – men kan det även vara välgörande? Och kan hon göra så mycket nytta som skulle behövas i allt kaos? 
 
Det finns ett stort mörker i denna bok, vilket blir effektfullt i böcker som allra mest känns som om de kommer att vara romantiska feelgoodtitlar. Somliga bitar är alldeles hjärtskärande – men somliga otroligt fina och värmande istället. Bra. Och med mycket bokkärlek! 

Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Där kräftorna sjunger, eller Where the crawdads sing, har skymtat förbi i mitt Goodreads-flöde ganska länge, men det var först när den kom på svenska som jag kom mig för att läsa den. Och jag tyckte så himla mycket om den! Blev nästan lite förnärmad när folk kritiserar den, vilket det känns som om nästan alla gör på sistone. 
 
Jag tror att det som hände för min del var att jag blev så otroligt betagen och medryckt av de alldeles exceptionella miljöerna som Owens, zoolog till vardags, presenterar. De element som kritiseras nu verkar ha gått rakt över huvudet på mig, för jag reflekterade inte överhuvudtaget över dem. Det ska dock sägas att jag läste den under en riktigt tung period privat, och därför kanske jag bara sög åt mig det jag ville förtrollas av.  
 
Kya Clark har levt ensam i träskmarkerna i nästan hela sitt liv. När hon var liten lämnade hennes mamma familjen en dag, i fina skor och med en väska, och efter det försvann syskon efter syskon och till sist även fadern. Hon har levt på naturen och på att då och då kunna sälja musslor som hon plockar själv i våtmarkerna inne i stan, men där är hon paria, byborna sprider elaka rykten, Kya kallas för Träskflickan och har bara gått i skolan en enda dag i hela sitt liv. 
 
När en populär sporthjälte hittas död i träskmarkerna blir Kya genast misstänkt och i och med mordutredningen kommer sanningen om henne fram. 
 
Många har kritiserat just deckarhistorien men jag tyckte att den var välfunnen. Den biten var helt otroligt spännande, och jag tycker att den balanserade väl mot andra aspekter av berättelsen. Men allra främst, som sagt, miljöerna. Otroligt välskrivet. Jag bär med mig Kya och tänker ofta på boken, trots att det är fem veckor sedan jag faktiskt läste ut den. 

Bara ett litet mord av Carin Hjulström

Jag har tidigare läst några av Carin Hjulströms böcker om Frida Fors och gillar hennes ton. Det är alltid lite vanskligt när författare byter genre, ibland blir det toppen och ibland not so much. Här blir det helt okej – och Bara ett litet mord är första delen i en tilltänkt serie, som jag säkerligen kommer att fortsätta med. 
 
Den hyllade skådespelerskan Siri Ehrensvärd har blivit av med sina engagemang på Dramaten, då hennes gifte chef gör slut på affären efter att ha varit otrogen med Siri i över tjugo år. Hon flyr Stockholm och landar hos sin brorson Anton, som varit halvkriminell större delen av sitt tjugoåriga liv och nu vunnit en plantskola i Säbyholm, vid Mälaren, på poker. 
 
I samma veva hittas en jakttillsyningsman på ägorna som hör till slottet i närheten död på en åker, i ett hav av örnfjädrar. Lokalpolisen Olle Magnusson börjar nysta i fallet som visar sig vara en enda härva av familjepolitik, vilda fåglar, en kinesisk delegation på besök – och en nyss återupplivad plantskola på stapplande ben, driven av Siri och Anton. 
 
Det är lite mycket gubbar och jakt för att jag riktigt ska hänga med hela tiden, i vem som är vem och hur allt hänger ihop. Men det är ganska mysigt, det är lite av en Midsomer Murders-känsla kring alla lantliga miljöer och gubbar med gevär. Och en charmerande liten hamster som bor i en ficka.  

Rolf av Malin Lindroth

Rolf är 60 år, vikarie på Komvux och bor ensam ovanpå Safirens livs. Efter att han blev tillsagd att vara tyst under en filosofiföreläsning blev han så djupt kränkt att han givit upp alla ambitioner i livet. 
 
Nu sitter han vid sitt köksbord och kedjeröker medan han skriver ett brev till polisen som han är övertygad är på väg för att gripa honom. ”Mitt namn är Rolf Boman. Inatt har jag dödat en flicka.” 
 
Om han verkligen har dödat flickan i fråga får jag aldrig riktigt rätsida på. Det är en elev som han fått kontakt med och som han får en ytterst udda relation till, som främst går ut på att hon skadar sig själv och han lägger om såren. 
 
Det som fick mig att ge boken tre stjärnor i betyg på Goodreads är att Lindroth för mig beskriver en man som blivit farlig av ensamhet, bitterhet och frustration. Rolf är ingen incel i ordets vanliga bemärkelse – han verkar inte vara sexuellt intresserad överhuvudtaget – men det är samma grundidé. Han är kränkt över en minimal tillsägelse eller ett avvisande för trettio år sedan, och kan inte sluta älta, kan inte komma vidare. 
 
Det är ingen särskilt njutningsfull läsning annars och jag förstår nog inte riktigt att den säljs som en underhållande roman – för dit kom åtminstone aldrig jag. 

Nästa!: en läkarroman av Nina Lykke

Jag blev otroligt förtjust av Nej och åter nej! när jag lyssnade på den för två år sedan (jag trodde faktiskt att det var förra våren, den har stannat hos mig) – många tyckte att den var deppig, jag tyckte att den var extremt rolig och ett litet satiriskt mästerverk. 
 
Detsamma är sant för Nästa! – den kan garanterat också läsas som en ledsam historia, jag tyckte att den var otroligt underhållande. 
 
Elin har varit husläkare (i Norge verkar man ha just en husläkare, inte bara en husläkarmottagning där man ändå aldrig får träffa samma personer) i över tjugo år, och gift med Aksel ännu längre.
 
Nu har Elin flyttat in på sin mottagning, där hon tvingas gömma sig för säkerhetsvakterna på nätterna, Aksel har blivit tillsammans med grannfrun Gro, och Elins ungdomskärlek Bjørn har tagit kontakt via Facebook och ställer allting på huvudet. Den skidälskande Aksel (vad är det med norska äkta män i romaner och deras förtjusning över skidåkning?) är asförbannad, trots att han ju faktiskt startat en ny relation själv, och Elin orkar bara inte med honom. Eller Bjørn, med tiden. 
 
Skildringarna av Elins möten med sina patienter är fantastiskt välskrivna. Det är så träffsäkert och vasst beskrivet att man gapar. Hon lyssnar och lyssnar – men ingen lyssnar på henne. Jo, skelettmodellen Tore som hon har på mottagningsrummet, förstås. Han svarar till och med, på mer eller mindre begåvade vis. 
 
Träffsäkert, kul och nyskapande om vuxna människor som inte är sådär himla bra på att vara just vuxna. Föredömligt lagom lång är den också. 

Samlade verk av Lydia Sandgren

Jag blir sällan så pepp på romaner som består av 689 inbundna sidor, ty det tålamodet är inte något jag utrustats med. Men när Sandgrens debut beskrivs som en oerhörd skildring av Göteborg, och jag vet att konst och Paris och litteratur spelar en stor roll i berättelsen – då blir jag fast. Och kastade mig över den samma dag som den kom som e-bok, om jag inte minns fel. 
 
Och ja. Den är fantastiskt bra. Här finns nästan allt – det var ren och skär njutning att läsa. 
 
Jag vet inte alls hur jag ska sammanfatta, och det kanske jag inte ska heller. Jag kanske bara ska säga att det är ett otroligt välarbetat och researchat verk, och jag blir nykär i Göteborg genom läsningen. Ni som hängt med mig länge vet att jag blir lite lyrisk över skildringar av platser jag känner väl som verkligen stämmer, och så är det här (även om jag inte vet hur det var på 80-talet, men jag litar på Sandgren). Min blivande make bekräftar att även små detaljer om hur det ser ut på psykologiska instutionen på Göteborgs Universitet stämmer bra 🙂 
 
Minnen från 80-talet blandas med nutid, ungdom med medelålder och ett mysterium, som mest existerar i bakgrunden till en början, skapar ordentlig spänning mot slutet. Skickligt konstruerat. Jag är mycket imponerad och det måste nästan bli en bok till… hoppas jag i alla fall. 

My dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Ännu en bok ur #karantänkrim – den sista vi hann med för denna gången. Vi hade den båda två på läslistan så det passade ju utmärkt. En lite annorlunda kriminalroman, snarare än psykologisk thriller kanske, men bra. Och kriminell, så att säga. 
 
Vi följer Vanessa Wye såväl som femtonåring, då hon dras in i en relation med sin karismatiske engelsklärare på internatskolan där hon går, och som trettiosjuåring, när #metoo briserar och en elev anmäler Vanessas tidigare förövare (jo, för det var han) för sexuella trakasserier och tar kontakt med henne. Vanessa ställs inför valet att hålla tyst och skydda Jacob Strane, och fortsätta att tro på sin egen livslögn om att hon var jämställd i deras relation, eller tala sanning och definiera om hela sitt förflutna. Kan hon göra så mot Jacob, som hon ändå tror sig ha älskat? 
 
Minnen och trauman löper parallellt – det som Vanessa tror är fina och häftiga minnen från tonårstiden då hon upplevde den första förälskelsen och fick utforska sin sexualitet tillsammans med Strane, och hennes insikter ju mer hon minns, tänker efter och bearbetar. 
 
Intimt, intensivt, skrämmande och väldigt engagerande. Dock – den är för lång. Och för upprepande. Ibland började jag undra om jag hade börjat på fel sida, för det kändes som om jag hade läst exakt samma scen sist jag läste en bit, men det är helt enkelt lite tjatigt. Det finns nog en poäng med det också, men det är inte mitt bästa grepp. Somliga bitar är helt lysande, dock. 

Ödesmark av Stina Jackson

Stina Jackson gjorde ju verkligen succé med sin debut, Silvervägen, som till och med gick och vann utmärkelsen Årets Bok 2019. En fantastisk bedrift och nu kommer då alltså den svåra andraboken. Blir det lika bra? 
 
JA, säger jag rungande, det blir det verkligen. Ännu en lysande spänningsroman från Norrbottens inland, klaustrofobisk glesbygd där alla känner alla och framför allt vet allt om varandra. Byn där handlingen utspelar sig heter till och med Ödesmark, och ligger strax utanför Arvidsjaur. Här bor Liv, tillsammans med sin vresige far Vidar och tonårssonen Simon. 
 
Det tittas på den ovanliga familjen med undrande blickar. Det hör inte till vanligheterna, att tre generationer bor ihop på det viset. Varför har Liv stannat hos Vidar, och varför jobbar hon på bensinmacken på kvällarna när det sägs att Vidar är så otroligt rik efter sina stora skogsaffärer? 
 
Något händer som sätter igång den riktiga spänningen, men det är spännande redan från början, då Jacksons gestaltning av människorna är så otroligt väl utförd. Miljöerna likaså, jag har aldrig varit i dessa krokar men jag kan se allt framför mig utan bekymmer. 
 
Det är tätt, intensivt, spännande och oförutsägbart och så himla, himla bra. Familjedramat är minst lika spännande som mysteriet i handlingen. Fantastiskt. 

Ganska nära sanningen av Anna Ahlund

Anna Ahlund är fantastisk på att skriva inkluderande ungdomsböcker och hon lyckades mycket bra med Ganska nära sanningen. Engagerande, äkta och varmt. 
 
Nico har flyttat till Uppsala från Dalarna, för att bo hos sin moster (och hennes minitax) och gå allmänestetisk linje på gymnasiet. Hen har bytt namn, hårfärg och ska förhoppningsvis även byta liv. Bli en sådan där person som alla magiskt och magnetiskt dras till. Nu ska det börja, livet!  
 
Men det är ju givetvis inte så enkelt. Men hen får nya vänner, Beata, Gabriel och Hedvig. Miljön är öppen, ingen sticker ut något nämnvärt även om de definitivt skulle göra det på Nicos förra hemort, man får vara sig själv helt enkelt. Det är en underbar miljö att få leva sig in i genom läsningen – allt som oftast när jag läser gymnasieskildringar baxnar jag så smått över hur hemskt det verkar vara, med mobbing och allmänt barnsliga ungdomar och fyllefester i skogar och grejer. 
 
Nu gick jag själv på en gymnasieskola som nog i mångt och mycket liknar Sibylla Allmänestetiska Läroverk där Nico och hens vänner går, visserligen gick jag inte något estetiskt program men halva skolan gjorde det och skolmiljön var något liknande det vi möter här. De allra flesta var vuxna och det var just inkluderande och trevligt och ganska vuxet. Befriande att läsa om detta istället för alla jobbiga skolskildringar. 
 
Fast nog är det jobbigt i alla fall, för även om Nico tror att hen vet vem hen är så är det inte riktigt så enkelt. Känslor uppstår liksom situationer som inte är helt enkla att hantera. Men med goda vänner och goda värderingar kan det ju bara bli bra. Underbart fin ungdomsbok! 

The Lantern Men av Elly Griffiths

Vi är framme vid bok nummer tolv om Ruth Galloway och människorna kring henne, och jag har faktiskt inte tröttnat än. I några volymer blev jag och många med mig lite tröttna på besattheten av vikt och kroppshydda, men det börjar bli bättre. Kanske har författaren tagit till sig av alla recensörer som nämnt detta. Eller så har jag blivit luttrad och tänkte inte så mycket på det denna gång. 
 
Ruth har nu lämnat sin post på North Norfolk University och som Norfolk-polisens specialist på forensisk arkeologi, och flyttat från sin älskade stuga på saltängarna tillsammans med sin man Frank och dottern Kate för att börja undervisa på St Jude’s College i Cambridge. Hon har spenderat en tid på ett retreat, Grey Walls, för att skriva färdigt sin senaste bok, och känner sig ganska tillfreds med livet. Hon har till och med skapat en kontakt med Crissy, kvinnan som driver retreatet, vilket inte hör till vanligheterna. 
 
Nelson, hemma i Norfolk, gillar inte att Ruth har flyttat. Särskilt inte tillsammans med en annan man (själv är han förstås fortfarande gift) och synnerligen inte eftersom det betyder att han får mindre tid tillsammans med Kate. Men när han besöker en man som sitter fängslad för två kvinnomord för att försöka få honom att erkänna två vidare mord som Nelson är säker på att han begått börjar det ljusna. Ivor March är nämligen villig att prata, och berätta var kvinnorna finns – men bara om Ruth går med på att sköta utgrävningen. Vilket hon motvilligt men nyfiket går med på. 
 
Jag tycker att denna roman håller ihop på ett väldigt bra sätt. Persongalleriet som vi lärt känna i de tidigare böckerna får alla ta plats på ett naturligt vis, men berättelsen håller ihop fint utan en massa sidospår. Jag läste mer eller mindre under varje ledig stund under en regnig helg, vilket Griffiths böcker passar alldeles utmärkt för. Underhållande, spännande och very very British!