Spel av Anna Roos

 

 
Jag hade nöjet att lyssna på Anna Roos på en thrillerkväll på Pocket Shop för några veckor sedan – verkar vara en mycket sympatisk och talangfull person – så blev sugen på att läsa hennes debut, Spel. Jag lyssnade på större delen av den i inläsning av Katarina Ewerlöf. 
 
Sol trodde aldrig att hon skulle återvända till Sverige – men när hennes tvillingbror Gustaf hittas död i Årstaviken kommer hon hem, till livet hon lämnat bakom sig. Mamman, som är på gränsen till socfall, och pappan, som är rik och vräkig. När föräldrarna skilde sig fick de varsin tvilling (eh?) – Gustaf växte alltså upp med pappan, i lyx och flärd, och Sol fick raka motsatsen i förorten. 
 
Sol lyckas med hjälp av ett fejkat cv få jobb på biblioteket på Handelshögskolan. Nu ska hon ta reda på vad det verkligen var som hände och vad anledningen till att Gustaf hoppade i Årstaviken är. Som titeln kanske avslöjar handlar det mycket om – spel, ja just det – men det handlar även väldigt mycket om extremt orealistiska scenarion och att Sol försöker spela tuff. Ja, hon är tuff, men jag blir lite matt. Det blir så tjatigt och ganska ointressant – ingenting som fastnar hos mig. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Den vedervärdige mannen från Säffle av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 

 
En vårnatt år 1971 beger sig en man till Sabbatsbergs sjukhus, utrustad med en armébajonett, för att ta livet av en man – förtidspensionerade poliskommissarie Stig Nyman möter en mycket blodig död i sin sjukhussal. 
 
Martin Beck och Einar Rönn kallas genast till sjukhuset, och får genast sätta fart på utredningen. Det visar sig snart att kollegan Kollberg hade Nyman som befäl under sin tid som fallskärmsjägare – på den tiden kallades Nyman just Den vedervärdige mannen från Säffle. Och det visar sig allt att han var värre än vedervärdig. 
 
Under tiden som polis hade Nyman alltid en kollega, Harald Hult, som höll honom bakom ryggen. Rönn får nu i uppdrag att titta på eventuella JO-anmälningar – och det finns en uppsjö. Det visar sig snart att en f d poliskonstapel ligger bakom en stor del av anmälningarna, och genast har polisen något konkret att nysta i… 
 
Det blir – som ni förstår av det äldre omslaget ovan – en väldigt stormig historia. Brottet i sig känns som om det tar mindre plats än den skarpa samhällskritiken. Det är rappt och vasst och lagom spännande – på något sätt gör det inte så mycket att man vet vem förövaren är i relativt god tid innan själva upplösningen – det är bra ändå. 
 

 

 
 
Boken finns att köpa här eller här

Temaläsning 2016: April – D E C K A R E

 
Månadens tema för april i Carolas fina utmaning Temaläsning 2016 var alltså D E C K A R E. Jag tror inte att jag har lyckats lika bra som jag gjorde med kvinnliga författare, men det ändå blivit ett gäng! Låt oss se… 
 
 
Hmm. Märks det att jag gillar kvinnliga svenska deckarförfattare, kanske? (Jag har läst ut en till idag som jag började på igår, så på sätt och vis räknas den men på sätt och vis inte – och jag har ju inte hunnit skriva om den. Men det var hur som helst Inatt är du död av Viveca Sten, om någon var nyfiken!) 

Veckans bokbloggsfråga – vecka 15

 
Det är dags för Veckans bokbloggsfråga, och denna vecka undrar Carola som följer: 
 
Tycker du om att läsa deckare? Vilken typ av deckare föredrar du i så fall, kluriga pusseldeckare, polisromaner, hårdkokta kriminalromaner eller något helt annat? Vad är det som gör en deckare till en bra deckare? Och vad tycker ni om de deckare för barn som har blivit så populära de senaste åren? 
Ja, jag tycker om att läsa deckare – men de ska vara bra! Haha. Jag gillar pusseldeckare à la Agatha Christie allra bäst, särskilt när de utspelar sig i en svunnen tid – det är ju så charmigt att läsa Trenter, Sjöwall-Wahlöö och Lang, utan mobiltelefoner och mail. Det blir så mycket mer spännande då, när man inte får reda på allt på en gång utan kanske får vänta på posten från USA i en vecka. 
 
Polisromaner kan också vara bra – om de är någorlunda realistiska. Nu vet ju inte jag hur det är att arbeta som polis, men jag tycker ändå att man kan känna på sig lite hur det ligger till – och förstås om persongalleriet är sympatiskt. Alla är väl lite trötta på de halvalkade 50+-kommissarierna som är trötta både på jobbet och livet. Men jag gillar Jungstedts, Kallentofts, Anna Janssons, Gerhardsens och Edwardsons poliser mycket. Sedan är det kul när en annan person spelar ”huvudrollen” snarare än poliserna, såsom hos Ninni Schulman och Grebe/Träff. 
 
En bra deckare… ja. Den måste fånga en, men får inte bli för beroende av cliffhangers i varenda kapitel heller. Sedan gillar jag när lagom mycket privatliv får vara med i berättelsen. 
 
Vad gäller deckare för barn så har jag bara läst tre (tror jag) av Lasse-Maja-böckerna, och jag älskar dem! Tycker att de är hur bra som helst! Roliga och jämställda och använder ett språk som inte snackar ner till barnen utan som även vuxna kan tycka är roligt. Tänker även på Ture Sventon, som ju inte direkt kommit ut under de senaste åren – jag älskade dem som barn och läser gärna om dem än idag. Så himla roliga!