The wrong boy / Den andra pojken av Willy Russell

                                 

Detta boktips fick jag från Fredrik Strages Fans – ni vet hur förtjust jag är i intertextualitet – och det blev en lite skumpig resa att ta sig igenom. Den svenska biblioteksboken visade sig vara en gigantisk tegelsten som jag inte ens kunde läsa i sängen för den var så tung (ja, jag blir genast klen i armarna när jag lägger mig ner) – försökte få tag på en vettig e-bok men lyckades inte där heller, men hittade en ljudbok på Storytel, inläst av författaren. Hurra! Sedan insåg jag dock att det var en förkortad version, men resonerade som så att om författaren har läst in den är han nöjd med förkortningen, och även att det som är bortklippt antagligen är en massa fruktansvärt dåliga (men roliga) låttexter som huvudpersonen skriver. Därmed blev det alldeles ypperligt att lyssna på den förkortade versionen, som ändå var ganska många timmar lång. 

 

Men, det ska sägas – även jag, som bott i Storbritannien i ett antal år och hört och jobbat med de flesta dialekter, tyckte att det var en riktig utmaning att förstå Russells riktigt breda dialekt. Han pratar dessutom lite smågrötigt, så om du tycker att det är svårt med dialekt så lyssna sakta till en början. Men missa för all del inte, för detta är en riktigt bra bok. 

 

Liksom i How the trouble started möter vi en ung man, som en gång utpekats för att ha gjort något fruktansvärt. Och även här är modern ensamstående, då pappan blev förälskad i en banjo och drog när Raymond Marks, som huvudpersonen heter, var liten. Han har stort stöd och utbyte av sin mormor som önskar att hon gift sig med Jean-Paul Sartre – eller John Paul, som hon kallar honom – hon är änka, eftersom morfar ramlat ner från taket när han skulle ställa in parabolantennen för att få in porrkanaler. Som ni hör finns det definitivt ett stort mått humor här. Herregud, vad jag har skrattat åt vissa bitar. 

 

När vi träffar Raymond är han på väg till Grimsby, där han ska börja på sitt första arbete på en byggarbetsplats. Vi träffar honom helt och hållet genom breven han skriver till Morrissey (ja, den gamle svinpälsen men när boken skrevs var han fortfarande snäll), som han beundrar något alldeles gränslöst, och det är för Morrissey som han berättar om allt som händer och framför allt, om allt som har hänt. Det är snabba ryck och vansinniga svängar, det är väldigt mycket tidsmarkörer från 80- och 90-tal och det är väldigt brittiskt, särskilt nordengelskt. Jag älskar det, förstås. Rakt igenom. 

 

Boken verkar svår att få tag på (hittade en engelsk häftad här dock) men ljudboken är verkligen inte dum när man väl får ordning på huvudet. Värt att nämna här är även att det är Willy Russell som skrivit pjäserna Blodsbröder, Educating Rita och Shirley Valentine, som vi alla nog hört talas om. Jag planerar att åtminstone läsa Shirley Valentine snarast möjligt, då det inte är längesen den gick på Lorensbergsteatern med Maria Lundqvist (ni vet, Sally) i huvudrollen.