2016: 127 – Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren

 

 
Jag har skrivit om Loranga, Masarin och Dartanjang tidigare, och jag har inte så mycket att tillägga förutom att det var väldigt härligt att lyssna på denna som ljudbok! Lyssnade på den under en förmiddag med massa stress runtomkring och det satt som en smäck! 
 
Något som är roligt är att den är klassificerad på Storytel som ”vabruari”, och ja, jag kan inte tänka mig något bättre sätt att få en tyst timme hemma. Sätt barnen hos Loranga, Masarin och Dartanjang och de lär ha det precis lika härligt som du själv. Förresten tycker jag förstås att du också ska lyssna! 

2016: 117 – Vi smyger på Enok av Viveca Lärn

 

 
Ännu ett återbesök i barndomen med Viveca Lärn – då Sundvall – och Vi smyger på Enok! Det är en av mina favoriter – delvis av en anledning som egentligen är väldigt tråkig, såklart – men det är att den tar upp död och sorg väldigt fint. 
 
Mimmi och Roberta (den där dumma, bossiga, stöddiga Roberta!) börjar smyga på Enok, gubben som har skoaffären i Mimmis hus. De skriver upp alla mystiska saker han gör i en särskild anteckningsbok och kommer till slut väldigt nära honom – han blir deras farfar. I smyg, förstås! De får följa med honom och fiska och dricker saft med honom och hans syster. 
 
Men Enok är ju lite äldre (han är sextio! Man tror ju att han är en riktig gubbe.) och han blir sjuk och till slut dör han. Och det är så fint beskrivet – Mimmis känslor och tankar, och även hur hennes föräldrar som ju kan vara lite tokiga och flamsiga tar den biten. Jättefint. Och som sagt så älskar jag att lyssna på Viveca själv. 
 
Jag undrar varför bara några böcker om Mimmi finns på Storytel, bara! Det var ju Monstret i skåpet – sedan hoppar man över En ettas dagbok och Roberta Karlsson och kungen och sedan kommer denna och sedan Vingmuttern. Jag såg samlingsvolymen med En ettas dagbok, Roberta Karlsson och kungen och denna i klädkammaren hos mamma och pappa häromdagen dock, så jag kan ju alltid plocka fram den om andan faller på 🙂 Men de ligger ju på samma förlag, så jag undrar varför det är så! 

2016: 114 – Monstret i skåpet av Viveca Lärn

 

 
Viveca Lärn är bara bäst! Älskade Mimmiböckerna när jag var liten och älskar dem fortfarande. Nu kan jag lyssna på dem på Storytel och det är fantastiskt mysigt. I Monstret i skåpet börjar Mimmi lekskolan. Det är ganska bra, snälla fröknar och andra barn – men det finns ett rosa monster i skåpet på frökens kontor… 
 
Ljuvlig liten berättelse, förstås! Med massor av fniss. Mitt favoritcitat fick utgöra min Goodreads-recension ”Gertrud har en annan fröken också, som heter Ingela. Hon är assistent. Men inte en sån man gör äppelmos i.” 
 
Älskar Mimmis finurliga tankar om ditten och datten – så fint! 

2016: 89 – Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson

Men, vilken fin ungdomsbok! Som jag har missat totalt – den kom ju ut redan 2003. Men det är klart – allt som kom ut i Sverige under tiden som jag var i England, förutom sådant som var väldigt hajpat eller som kompisar tipsade om, har ju gått mig förbi lite grann. 
 
Jag lyssnade på denna i uppläsning av Kerstin Andersson, som jag pratat om förut och som jag gillar. Men – jag undrar lite. ”Korrekturlyssnar” någon på ljudböcker innan de publiceras? Jag förstår att Kerstin Andersson inte är från västra Sverige, och jag förstår att man kanske tror att Hälsö uttalas Hääälsö – men det gör det ju inte. Och det är jätteirriterande! Hon uttalade Elna som Eeeeelna i Jag ska egentligen inte jobba här också, och det uttalet har då jag aldrig hört förut. 
 
I alla fall. Året är 1986 och Jenny bor i Majorna i Göteborg. Hon är 15 år, och blir tillsammans med Filippa som spelar i samma fotbollslag, och det blir en stormig höst och vinter. Hon berättar allt i sin dagbok – för sin hjältinna och förtrogna, Marie Curie. 
 
Och det är jättebra. Man känner otroligt mycket för Jenny och de andra tjejerna i boken, och det är en lång lista av tuffa, starka tjejer som får ta plats och ser till att göra det. Det gillar jag! Dessutom hur förälskelsen, den där stora, första, beskrivs. Och så finns det en superhärlig killkaraktär också, Mattis som man blir jättekär i själv även om man är femton år för gammal 😉 
 
Så ja, jag gillade skarpt och kommer att lyssna på uppföljaren, Erik Dahlbergsgatan 30, inom kort också. Har dock hört att den är lite för klyschig med sitt lesbiska kollektiv, men det är väl bara att vänta och se! Med lite tur är det ett sådant där trevligt ett, som i Stjärnor utan svindel, med mycket linssoppa och grejer. 

2016: 69 – Jevgenij Sokolov av Serge Gainsbourg

 
Detta, mina vänner, är helt olikt något annat ni läst. Det vill jag nästan lova. Och det finns många skäl till det. 
 
a) Det är den enda roman Serge Gainsbourg skrev under sin livstid. 
b) Det är något av det mest välskrivna jag har läst på länge, men berör ett såpass skabröst ämne som… 
c) väderspänningar. Och inte små fjäderlätta sådana heller, utan något alldeles i hästväg. 
 
Vår titelkaraktär, Jevgenij Sokolov, är en mycket ensam men oerhört talangfull konstnär. Och det är hans stora problem i livet – väderspänningarna – som gör honom till en så fantastisk bildartist. För det vibrerar, ju. Och det är det som skapar den oerhörda abstrakta konsten som han blir så hyllad för. 
 
Men i sociala sammanhang fungerar han naturligtvis inte alls. Beskrivningarna av bl.a skolgången är både dråpliga och mycket sorgliga på samma gång. Det är förstås ett lite juvenilt ämne – en roman om fisar, liksom – men det är så ypperligt välskrivet att man på något vis tar det på största allvar ändå. Flera kritiker och recensenter har pekat på boken som en allegori eller metafor kring konst och skapande och det tog en liten stunds läsning innan jag förstod riktigt hur de menar, men det gör jag nu. 
 
Det är en bisarr fröjd att läsa om Sokolov – tack snälla Bucket List Books för recensionsexemplaret! 

2016: 50 – Det är bara lite cancer – livet, döden och myten om mig av Klas Ingesson

 

 
Denna t-shirt har min pappa på väggen i mitt gamla flickrum. Och nog har jag velat läsa Klas Ingessons bok ett bra tag, men jag har väl dragit mig för det lite. Trodde att den skulle vara otroligt deppig hela vägen igenom, ni vet. 
 
Men tänk att det var den inte alls. Detta är faktiskt en väldigt rolig bok – på sina ställen, naturligtvis. Och för mig, som är ganska fotbollsintresserad, gillar IFK Göteborg allra bäst och var alldeles uppe i yran kring VM ’94 då det begav sig var det ju helt otroligt spännande att höra det berättat av Ingesson – tyvärr hann han inte läsa in boken själv, men man tänker ändå på något vis att det är han som pratar. 
 
Så ja. De bitarna kring fotbollsgrabbarna – för att inte tala om när han berättar om sin svensexa, jag vred mig av skratt – är helt underbart roliga. 
 
Resten är naturligtvis mindre glättig. Det handlar ju faktiskt om – obotlig cancer. En ung kille, fru och två söner, och cancer som bara kommer tillbaks och kommer tillbaks och till slut visar sig vara obotlig. Såklart att det är fruktansvärt tungt att lyssna på. 
 
Men denna kämpaglöd! Även mitt i sjukdomens värsta tid verkar det som om han hade någon sorts inbyggd propeller som drev framåt, något som gjorde att han faktiskt lyckades ”Keep the faith” och kämpa in i det sista, för det gjorde han ju. 
 
Fantastisk bok av en fantastisk man. Jag rekommenderar den verkligen till alla – vare sig man gillar fotboll något vidare eller inte för det har ingen betydelse alls. 
 

2016: 39 – The lady in the van av Alan Bennett

Jag tror inte att Alan Bennett är så känd i Sverige – men han är väldigt stor i Storbritannien. Författare, komiker, skådespelare, satiriker, dramatiker… ja. Jag har bara läst en bok av honom tidigare, The Uncommon Reader – men så hade halva världen plötsligt läst The Lady in the Van för ett litet tag sedan och då var jag ju tvungen att kolla upp den – och nu har jag också gjort det. 
 
Och förstår du även varför alla plötsligt har läst den – för att den har blivit film med underbara Maggie Smith! Jag ska försöka se den under semestern nästa vecka, till exempel. 
 
Detta är en kort liten skröna om en gammal tant som bor i en skåpbil i Alan Bennetts trädgård i Camden Town. Saken är bara den att det är ingen skröna – den är helt sann. 
 
Och helt galet vacker, ömsint, rolig, helknäpp. Och sorglig! 
 
Jag kan inte sammanfatta den mycket bättre än så – men jag vill verkligen be er läsa den, för er egen skull, för den är så himla fin. 

2015: 202 – Bara vara Jojo av Niki Nordenskjöld

Jag skrev ju om Bara vara Jojo medan jag läste den – två gånger, till och med. Här och här. Med andra ord vet ni som hänger här ofta redan att jag tyckte väldigt mycket om den. 
 
Detta är alltså en dagboksroman, baserad på författarinnans egna dagböcker från 80-talet. Och den är helt underbar! Den utspelar sig i Änggården och områdena däromkring – som jag är ganska familjär med, vilket alltid är härligt. Jag vet var skolorna ligger och var kompisarna bor. Det är mysigt. 
 
Det är allt från rövarlekar till att försöka stoppa brottslingar till docklek och kärlek. Med andra ord – sånt som barn gör. (Jojo är mellan 10 och 12 år under dagböckernas ”gång”.) 
 
Och med det kommer alla känslorna som barn och tweenies har. Utanförskap, svårigheten att leka tre och flera, hur man ska förhålla sig till att alla i klassen är ihop med varann, att man inte riktigt passar in. Jojos föräldrar är konstnärer och verkar till en början ha ett väldigt harmoniskt förhållande, men det håller inte i sig och en styvpappa kommer in i bilden (som visar sig vara en väldigt bra person). 
 
Jojo har systrar på sin pappas sida som är mycket äldre, och de är också riktigt härliga att läsa om. 
 
Vissa bitar känns kanske lite väl avancerade – men det är ändå realistiskt. Alla kanske inte håller med, men jag vet ju hur jag själv var i den åldern – kanske inte lillgammal, men åtminstone med ett stort ordförråd och någorlunda avancerade tankar om livet och existensen. Därför är det äkta. 
 
Något annat som kritikerna poängterat är att det kommer att vara omöjligt att få dagens ungdom att läsa dagböcker som utspelar sig på 80-talet – det tror inte jag, inte alls! Det är nog snarare jätteintressant att läsa hur det var innan sociala medier och mobiltelefoner spelade en så stor roll i våra liv och relationer som de gör nu. 
 
Jag njöt i fulla drag av Bara vara Jojo – och hoppades på mer av författaren – tills jag insåg att hon tragiskt nog gick bort i cancer, inte ens 40 år gammal, förra året. Förskräckligt tråkigt. 
 
Men köp denna i julklapp till tweenies i din närhet. Den är nämligen en liten guldtacka.