Jag tänker saxa precis vad jag skrev om denna bok på Instagram, för exakt en månad sedan. För att jag kan, och för att den lilla texten säger så mycket och blev väldigt betydelsefull för mig.
Idag har jag varit någons mamma i precis tre månader och igår morse läste jag ut Livet och barnet av Peppe Öhman med mitt eget lilla barn sovande på bröstet, hennes varma lugna andetag mot min kind och små små händer på mina nyckelben. Trygghet och lycka.
Så idylliskt är nu inte alltid livet som spädisförälder, och denna fina bok är en samling av ärliga, okonstlade texter kring livet innan man ens tänkt tanken att någon gång bli förälder, via när man träffar någon som man kan tänka sig att vara förälder tillsammans med, till chocken när man inser att man ska bli förälder och sedan faktumet att man nu ÄR förälder. Med allt vad det innebär.
Det var väldigt häftigt att läsa om tankar som jag själv haft – såväl sådant som är tufft som när man känner sig som en supermamma för att man lyckas lösa ett problem eller – som ikväll här hemma – få sitt lilla barn att glömma vad det nu var som orsakade så mycket skrik och istället börja skratta åt en föreställning av H-O-C-K-E-Y-låten med tillhörande dans vid skötbordet. Och att sedan få lyssna på henne när hon ligger på sin pappas axel och snackar lyckligt med en färgglad ljusslinga.
Rappt, varmt och rakt med mycket självdistans och humor. Strålande bra!
Härifrån, av mig
Stories from the city, stories from the sea 