Man kanske behöver ha ett visst mått sensationslystnad för att ge sig på Isabella Löwengrips självbiografi. En sådan har jag, vilket jag vägrar skämmas för. Jag läste dessutom Isabellas blogg under ett antal år och ömsom förfärades, ömsom förvånades. Jag ska vara ärlig från start – jag har alltid tyckt att hon känns fejk och motsägelsefull.
Den uppfattningen har definitivt inte förändrats av att läsa boken – dock ger den kanske lite förståelse för varför det är så fejkat och motsägelsefullt. Jag vet inte vad man ska tro på här heller, men om somligt är sant kan jag förstå varför man går på fake it ‘til you make it-spåret.
Tack vare att Rebecka Edgren Aldén har varit med och skrivit är det helt okej läsning. Det flyter på hyfsat och kräver inte speciellt mycket av läsaren – men jag kan inte förstå varför man valt att hoppa kronologiskt, för det blir jättekonstigt. En person nämns i ett kapitel ur nutid men det dröjer innan läsaren får reda på vem vederbörande är. Det hade gått alldeles utmärkt att berätta från start till slut.
Ett visst mått av ödmjukhet existerar här, vilket inte är något jag skulle associera med Löwengrip i vanliga fall – såsom när hon sa hejdå till Sverige i sitt Sommar i P1 2019 men sedan misslyckades med New York-planerna. Men allt som oftast finns förklaringar som mest känns som ursäkter, vilket gör att syftet med boken blir något diffust. Eller ja, egentligen blir det ju glasklart, men…
Jag funderade på vad jag skulle sätta för betyg på Goodreads men jag kan verkligen inte landa någonstans. Jag vet verkligen inte vad jag tycker. Den inbjöd onekligen till sträckläsning och den var underhållande, men om den är bra eller inte… ingen aning. Jag läser inte så många kändisbiografier – detta kanske är ett jätterepresentativt exempel för genren.
Boken kan man köpa här.
Stories from the city, stories from the sea 