Etikett: Dagbok

Dagboken jag faktiskt skrev (Dagboken, #2) av Jessika Devert

Dagboken jag aldrig skrev kom som en frisk fläkt förra våren – trevlig relationsroman i göteborgska miljöer. Stundtals hysteriskt roligt, stundtals ganska hjärtskärande. Nu är den namnlösa huvudpersonen tillbaka (nå, vi får faktiskt ett namn på henne till sist) – nu har hon bestämt sig för att skriva dagbok i ett år till, men denna gången för sin egen skull. Dottern Viktoria ska inte få läsa – hon är fortfarande lätt traumatiserad av förra volymen.

Huvudpersonen jobbar fortfarande som chefsläkare på akuten på Sahlgrenska och lever tillsammans med sin Rikard, som är ambulanssjuksköterska. Det är dags att börja planera bröllop och hon har tusen saker att tänka på – som om jobbet inte vore nog. Konflikterna med systern Helena är intakta och relationen till mamman ansträngd – men så händer något som gör att familjen måste åtminstone närma sig varandra. Vid sidan av detta börjar hon oroa sig för att Rikard är lite väl förtjust i sin nya kollega. Men barnbarnet är i alla fall det sötaste som finns, och nog ska det väl bli roligt att komma iväg på akvarellkurs med bästisen Bella?

Boken beskrivs av förlaget som en Bridget Jones för en mogen publik, och det stämmer väl delvis. Det är underhållande med viss igenkänning och med driv, energi och humor. Klara Zimmergren läser in även denna, och jag önskar att jag hade lyssnat för hon gjorde det så himla bra med första – men lyssna på ljudbok är ingenting jag har någon speciell möjlighet till just nu. Läsa e-bok kan jag dock göra i mörkret 😉

Boken kan man köpa här. Utöver första boken i denna ”serie” (som tyvärr verkar ta slut här) har jag läst Katthotellet vid kusten av samma författare.

Livet och barnet – om att överleva som någons mamma av Peppe Öhman

Jag tänker saxa precis vad jag skrev om denna bok på Instagram, för exakt en månad sedan. För att jag kan, och för att den lilla texten säger så mycket och blev väldigt betydelsefull för mig.

Idag har jag varit någons mamma i precis tre månader och igår morse läste jag ut Livet och barnet av Peppe Öhman med mitt eget lilla barn sovande på bröstet, hennes varma lugna andetag mot min kind och små små händer på mina nyckelben. Trygghet och lycka.

Så idylliskt är nu inte alltid livet som spädisförälder, och denna fina bok är en samling av ärliga, okonstlade texter kring livet innan man ens tänkt tanken att någon gång bli förälder, via när man träffar någon som man kan tänka sig att vara förälder tillsammans med, till chocken när man inser att man ska bli förälder och sedan faktumet att man nu ÄR förälder. Med allt vad det innebär.

Det var väldigt häftigt att läsa om tankar som jag själv haft – såväl sådant som är tufft som när man känner sig som en supermamma för att man lyckas lösa ett problem eller – som ikväll här hemma – få sitt lilla barn att glömma vad det nu var som orsakade så mycket skrik och istället börja skratta åt en föreställning av H-O-C-K-E-Y-låten med tillhörande dans vid skötbordet. Och att sedan få lyssna på henne när hon ligger på sin pappas axel och snackar lyckligt med en färgglad ljusslinga.

Rappt, varmt och rakt med mycket självdistans och humor. Strålande bra!

Härifrån, av mig