The all-night sun av Diane Zinna

Jag har försökt komma på var jag fick tips om denna titel men går bet. Jag var helt säker på att det var en lista över nominerade för något pris, men hittar inte vad det kan ha varit. Kanske var det helt enkelt en lista över amerikanska kvinnliga debutanter. Det spelar egentligen ingen roll, men det irriterar mig ändå. Jag blev i alla fall förtjust i titeln och den korta beskrivningen, men hade inte alls förstått att boken till stor del utspelar sig i Sverige! Så det var en trevlig överraskning.

Lauren Cress undervisar i kreativt skrivande på ett litet universitet i närheten av Washington D C. Hon har främst hand om utländska studenter, och är omtyckt av såväl studenterna som sina kollegor. Hon ger sken av att vara stark och sympatisk, men inom sig slåss hon med demoner och isolering efter att ha tragiskt förlorat sina föräldrar tio år tidigare. Hon känner sig som om världen bara pågår runt omkring henne, utan att hon själv är del av den.

Men så träffar hon den karismatiska och charmiga Siri. De formar snart en djup och stark vänskap och Lauren börjar känna sig levande igen – ung igen. Så när Siri undrar om inte Lauren vill följa med henne hem till Sverige under sommaren tackar hon ja, mot bättre vetande. Lauren förtrollas av Siris beskrivningar av hemlandet, och visst lever Sverige upp till hennes förväntningar väl framme, trots att Siris tjejkompisar är väldigt speciella mot henne. En annan som förtrollar henne är Siris bror Magnus. Lauren varnas för honom, han är gåtfull och mystisk, men de dras till varandra som magneter och Lauren börjar upptäcka nya sidor av sig själv – och hon gillar inte allt hon upptäcker.

Resan avslutas med en resa till Öland för att fira midsommar – natten då solen knappt går ner, gränser suddas ut och något gräsligt sker. Något så gräsligt att Lauren inte riktigt kan ta in och acceptera det förrän ett bra tag efter hemkomsten till USA igen, och då måste hon ta itu med både detta och sina egna demoner.

Fascinerande om sorg och ensamhet, men också om de relationer som uppstår i livet när man mest behöver dem. Narrativet är drömskt och lyriskt men mörkt och kommer inte i kronologisk ordning, vilket passar berättelsen väldigt bra. Jag blev förvånad när det visade sig att Siris hem ligger i Olofstorp utanför Göteborg, och njöt förstås av beskrivningen av en dag i Göteborg där en viktig scen utspelar sig vid Poseidon – en staty jag förknippar med härliga saker såsom Stadsbiblioteket, Stadsteatern, Konstmuseet och Konserthuset. Trevligt!

En riktigt fin debut som är en riktig njutning att läsa.

Tio grisar nere (Marianne Jidhoff, #10) av Denise Rudberg

Marianne Jidhoff är tillbaka – denna gång i Corona-Sverige. Det är nog den första skönlitterära bok jag läst som faktiskt tar upp pandemin, och det görs på ett lagom sätt, tycker jag. Hennes gamla pappa har isolerat sig på en skärgårdsö med sin nya flickvän och teamet håller avstånd och sitter inte för många i ett rum. Det är ganska sympatiskt faktiskt, eftersom det hålls på en god nivå.

Något som inte är sympatiskt är brottet som är katalysator till bokens händelser – en dödsskjutning på en lugn krog på Östermalm, där ett gäng poliser just äter middag tillsammans. Utredningen hamnar på Mariannes, Torstens och deras övriga kollegors bord, men den sätter även fart på Mariannes minne. Minnet om en annan dödsskjutning på en krog på Stureplan 1993, där hennes nu avlidne man Hans var utredare och där en ung kvinna, Sacha, försvann från platsen och nu lever gömd i London – vi får följa henne också, men den historien är ganska ointressant.

Det är inga språkliga mästerverk man hittar i denna serien, men jag tycker att de är otroligt underhållande och lagom lättsmälta. Det kan vara väldigt skönt att plocka upp en deckare som inte kräver så mycket av mig som läsare – jag får reda på praktiskt taget allt, behöver inte tänka speciellt mycket själv, det är inte mycket mellan raderna och så blandas allt det jobbiga upp med vit tryffelnougat och andra godsaker. Och det är inte så dumt, det är det inte.

Den grymmaste månaden (Kommissarie Gamache, #3) av Louise Penny

För att inte hamna i samma fälla som jag gjort med serierna om Roy Grace och Ruth Galloway, där jag kastar mig över varje nysläppt titel praktiskt taget samma dag som den kommer ut och sedan får vänta, under stort lidande, i ett helt ÅR innan nästa bok kommer, så försöker jag sansa mig med min senaste favoritserie, nämligen Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache i Montreal. Det kräver karaktär, det måste jag säga! Men det finns femton släppta böcker, så då och då får jag tillåta mig att sticka in med en.

Påsken är på ingång i Three Pines – det är äggjakt och middagar och alla möjliga härligheter som händer. Några av invånarna bestämmer sig för att fira långfredagen genom att hålla en seans tillsammans med ett medium som lägligt råkar ha checkat in på pensionatet i byn. Men under seansen dör en av deltagarna – till synes ihjälskrämd – och Gamache och hans team kallas ännu en gång till den idylliska lilla byn. Han tror inte ett ögonblick på att något övernaturligt har orsakat kvinnans död, och utredningsteamet får verkligen något att bita i.

Parallellt med detta fortlöper dramat kring Arnot-affären, som i mitt tycke spelat lite för stor roll i de senaste böckerna eftersom det är först nu som vi som läsare får reda på vad det är som har hänt, och varför Gamache är persona non grata i vissa delar av polisväsendet. Intressant historia, men den hade kanske kunnat ha vecklats upp på ett annat sätt. Nu håller jag med Monika, som skrivit att hon hoppas att det lugnar ner sig kring detta efter det vi faktiskt får reda på i denna boken.

Jag håller även med Monika om att det är härligt att läsa om de originella karaktärerna i Three Pines – och om att Ruth Zardo, den lite aviga och vrånga poeten, är bäst av dem alla.

Mordgåtan är klurig men inte helt svår att lista ut – men det gör ingenting, när boken är så väldisponerad och historien berättad på ett så lågmält och trevligt vis. Det är så njutbar läsning, och även om det bär mig emot att prata om ”mysdeckare” – att någon dör är aldrig mysigt – så är det trevligt och gemytligt att befinna sig i detta universum för några timmar. Ljudboken är inläst av Tomas Bolme – just denna läste jag i textform, men jag lyssnade till stor del på den första boken och han gjorde ett toppenjobb.

Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.

Exciting times av Naoise Dolan

Jag njuter fullt ut av att lyssna på irländsk engelska, och Aoife McMahon gjorde ett fantastiskt bra jobb med denna fina roman som jag tyckte riktigt mycket om. Jag är kräsen med inläsningar och därför faller inte ljudböcker mig i smaken lika ofta som att läsa i textform, men detta är en ypperlig titel att, så att säga, läsa med öronen.

Ava har flyttat till Hongkong från Dublin för att undervisa rika familjers barn i engelska. Tanken med att resa dit var att hon skulle bli lycklig, men det har blivit lite sisådär med den saken. Hon delar lägenhet med ett gäng gnällspikar och tillbringar mest kvällarna med att undvika att behöva prata med dem.

Men så kommer Julian in i bilden. Julian är en välbärgad engelsk bankir, som introducerar Ava för ett lyxigt liv som hon aldrig hade haft råd med själv. Inom kort bor de ihop, men Julian kan inte förbinda sig till en relation med Ava, utöver det sexuella. När hans jobb tvingar honom att åka tillbaka till London på obestämd tid väntar Ava kvar i lägenheten, utan att egentligen veta vad hon väntar på.

Då kommer Edith in i bilden. Hon är advokat, från Hongkong, smart, ambitiös och slående vacker. Ava vill både vara Edith och vara med henne. Nu får hon romantik och kultur, de går på teater och Edith ger henne tulpaner, allt under förevändningen att Julian bara är en rumskamrat. Men när han plötsligt meddelar att han är på väg tillbaka till Hongkong blir kärlekstriangeln ett faktum. Hur ska Ava ta sig ur detta?

Det är smart och stramt skrivet, utan onödiga utbroderingar och beskrivningar, och det uppskattar jag. Dessutom är det vansinnigt roligt på sina ställen, men aldrig utan mörker. Jag blev förtjust i beskrivningen av Julians pappa, som är med på ett hörn här och där, och det är alltid kul när en bifigur tar sig in och blir en favoritkaraktär.

Ya Leila av Donia Saleh

Leila och Amila har alltid varit vänner. En sådan där vänskap där man vet hur många lyktstolpar man passerar på promenaden mellan varandras hem (108), känner varandras familjer som sin egen och är lite grann som en del av varandra.

Nu går de tredje året på gymnasiet och livet ska snart börja på riktigt. Det är bara några steg bort. I klassen finns medelklassfeministgänget Glitterfittorna, som ägnar sig åt understödda aktioner som mest verkar handla om att måla färgglada kvinnokön över stan, Ett slags förljuget systerskap, som Salehs roman punkterar. Men Leila är lockad av dem, delvis för att snygge veganen Leo hänger med dem, och hennes hälsosamma skepsis emot dem veknar.

Men vad händer när en vänskap som varit så solid utmanas av vita medelklassidéer? Hemma längtar föräldrarna hem till Kurdistan, i staden där romanen utspelar sig längtar Leila ut i skärgården, efter nautisk inredning och trygghet, som rektorn säger verkligen är den svenska sommaren. Leila jobbar och sliter istället på Anders kafé och får ibland små ljusglimtar av smak på det där livet. Dock blir det sällan som hon tänkt sig. Särskilt inte vad gäller Leo.

Min favoritdel av boken är beskrivningen av Leilas bror Amir, som har lätt autism. Det är ett otroligt ömsint porträtt, roligt men respektfullt.

En tonsäker, lågmäld roman som jag tyckte om att läsa. Jag inbillar mig hela tiden att den utspelar sig i Göteborg, även om den exakta orten aldrig nämns, och det känns trivsamt och äkta.

Ta mig tillbaka av B A Paris

Detta är den tredje boken jag läser av B A Paris, och jag vet inte varför jag bestämde mig för den eftersom jag verkligen inte varit imponerad av de tidigare. Men ibland är en enkel spänningsroman som ljudbok just vad som behövs för lite avkoppling och det blev då denna.

Och nej, den är inte bra. Det är en otroligt konstig bok och enda anledningen till att jag gav den två stjärnor på Goodreads är för att jag verkligen gillar en karaktär – hunden.

Finn och Layla blir tillsammans efter att han hittar henne vilsen på gatan i London på nyårsafton. Han tar hand om henne och efterhand blir de tillsammans och reser till Frankrike. På väg hem försvinner Layla när de stannat på en rastplats och, visar det sig, Finn misshandlat henne svårt. Tolv år senare är Finn tillsammans med Laylas storasyster Ellen och de ska gifta sig, men de börjar hitta en massa ryska dockor överallt, och Finn får telefonsamtal från någon som säger sig ha sett Layla, och en massa mail – ”e-brev”, kallas de i boken vilket är jätteroligt – från Layla. Otroligt rörigt, alltsammans.

Märkligt nog listade jag ut hur det skulle sluta ganska tidigt, och tillbringade resten av lästiden med att hoppas på att jag skulle ha fel, för så knäppt kunde det inte vara. Men det var det! Helt obegripligt. Rekommenderas INTE.

Truly devious (Truly devious, #1) av Maureen Johnson

Jag tror att denna hamnade på min läslista genom någon samling av mysterier som utspelar sig på internatskolor eller universitet à la Den hemliga historien, och den har stått på listan sedan 2016. Jag gör ju ett ryck då och då med att försöka tackla den där gigantiska listan, även om jag aldrig kommer att bli klar eftersom den fylls på konstant, men ändå. Nu råkade denna finnas som ljudbok hos min leverantör, så jag passade på när jag ändå gjorde en stor rensning av bokhyllan där. Sagt och gjort. Amerikanska ljudböcker är dock inte alltid min melodi, det kan bli lite teatraliskt – i detta fallet var det tvärtom, för inläsaren lät som en blandning av nioåringar som läser högt och uttalar varenda bokstav, och iPhone-assistenten Siri. Inte idealiskt, men det var inte genomgående utan mer bitvis.

På 1930-talet grundade filantropen Albert Ellingham en skola full av gåtor, labyrinter och trädgårdar – en plats där lärande skulle vara en lek. Ellingham Academy öppnade, men strax därpå kidnappades Alberts fru och dotter. Det enda spåret gärningsmannen lämnade efter sig var en gåta på rim, signerad Truly, Devious. Gåtan och mysteriet förblev olöst.

I nutid är Stevie Bell en sann true crime-fantast, och hon söker sig till Ellingham Academy med den ambitiösa planen att lösa mordet. Men ännu en gång kommer döden till skolan, och en av hennes klasskamrater hittas död under mystiska omständigheter. Det finns alltså ännu ett mysterium att ta sig an för Stevie.

Detta är första delen av en trilogi, och det är inte den sortens trilogi som går lika bra att läsa fristående, tror jag. Man får inga direkta svar i denna första bok, utan det är mer som en upptakt till vad som komma skall. Jag kommer att fortsätta, för jag gillar verkligen miljön och premissen. Dock är det lite för många karaktärer inblandade. Man kan ju förstå det, eftersom den utspelar sig på en skola, men jag tappar bort mig lite ibland vad gäller ”birollerna”. Det kanske blir tydligare längre fram. Men den är skriven med bra flyt och driv, man vill veta mer och Stevie är en fin huvudperson.

Sömnernas sömn (En väktares bekännelser, #3) av Elin Säfström

Bokbingon och andra utmaningar är nyttiga för mig, som är skeptisk till övernaturligt, fantasy och sci-fi, eftersom jag har väldigt svårt för att komma in i sådana berättelser. Jag har svårt att föreställa mig magiska världar och varelser – men ibland blir det rätt. Och det var ju ett bingo som fick mig att läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser, eftersom urban fantasy ändå är lite lättare att ta sig an. Jag har inga problem med att föreställa mig Kungsträdgården eller Odenplan eller Gamla stan i Stockholm, och då blir det lite lättare att föreställa mig tomtar och troll där än om det hade varit en magisk skog eller en grodplanet, eller något sådant. Och jag älskade ju Tilda och hennes förehavanden, tyckte även mycket om uppföljaren Visheten vaknar som jag läste i somras, och nu fick jag äntligen tag på sista boken, Sömnernas sömn. (Eller ja. Egentligen vill jag ju inte att serien ska ta slut, men c’est la vie.)

Huvudstaden är alltså full av rådare – tomtar, troll, älvor och annat ty och väsen – men de flesta människor har ingen aning. Det är Tildas förtjänst, eftersom hennes jobb är dels att hålla människor och rådare isär, men även att ordna så att människorna inte kommer ihåg eventuella konstiga saker de sett eller varit med om. Det är ett tungt jobb att vara väktare, särskilt nu när mormor är försvunnen och alla verkar tro att hon är död, men hon har hunden Dumpe med sig. Han är fantastisk på att nosa rätt på allt fuffens som rådare ställer till med, men när nosningen är avklarad är han ganska hopplös.

Nu är det dags för tomteting i stan och det är fullt av berusade tomtar på gator och torg, som försöker tälta lite överallt och ställer till med bekymmer högt och lågt. När man hittar döda getter på Skansen är alla övertygade om att det är troll som ligger bakom. Tomtar och troll kommer inte överens och Tilda är beredd att tro på tomtarnas övertygelse om att det är just trollen som varit framme. Fler djur hittas döda och skadade och konflikterna blir större och värre. Hur kan detta ha gått till?

Denna sista bok i trilogin är mörkare än de tidigare, men fortfarande väldigt rolig. Det finns en torr humor som verkligen tilltalar mig, men jag tycker synd om Tilda också. Hon har bara elände åt alla möjliga håll – som om det inte är jobbigt nog att vara tonåring! Men det kändes som om hon fick landa i ett beslut och trilogin avslutades på en bra not. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med henne och alla kring henne genom Elin Säfströms böcker, och påminns nu om att jag har en annan Säfström, I väntan på Jacques, på min läslista. Det får bli nu under hösten!

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!