Jag har varit lite i valet och kvalet om jag skulle skriva om denna på Kaffe och Kultur eller inte, för jag tyckte inte om den. Alls. En av faktiskt väldigt få böcker jag gett en enda stjärna på Goodreads – ofta läser jag inte ut böcker jag ogillar men jag hyste något hopp om att detta skulle bli bättre. Det blev det inte.
Den har dock fått ganska hyfsade recensioner, så det är inget som säger att någon annan skulle känna likadant som jag, förstås. Så några ord får det bli ändå, och lita inte för mycket på mitt omdöme.
Winnie och Nigel har det perfekta äktenskapet, det perfekta huset vid sjön i Chicago och det perfekta barnet. Det trodde i alla fall den pensionerade terapeuten Juno, tills hon flyttade in i deras hus och började höra och se saker som tydligt visar på motsatsen. Eller?
Helt absurda saker blandas med långdraget tråk i cirka 90% av berättelsen, som sedan flippar ur totales mot slutet. Jag la ner den och frågade mig vad sjutton det egentligen var jag läste. En liten sågning piggar väl opp ibland?
Boken kan man köpa här.
Stories from the city, stories from the sea 