2016: 222 – Kurt Cobain finns inte mer av Hanna Jedvik

Det var inte svårt för mig att bestämma mig för att läsa denna. Det gick väldigt fort, faktiskt. Hanna Jedvik känner jag igen från GP:s kultursidor – jag brukar gilla det hon skriver. Det står Kurt Cobain på omslaget med tillhörande teckning – jag är såld. Och som bonus är omslaget så vansinnigt snyggt! Åh, ett mästerverk. 

Detta är en bok om vänskap i början på 90-talet. Om grönt nagellack, eyeliner, läppringar, musik, festivaler, blandband, kängor, grunge, kärlek, fester, sorg och lycka. Kaféer, drömmar, småstadslivet, oförstående föräldrar, homosexualitet och uppgivenhet. 

 

Jag var ännu inte tonåring under denna period, men jag älskade musiken och jag kan väl önska att jag hade varit med när grungen blomstrade, när britpopen kom igång och allt det där. Fast samtidigt. Jag fick ju vara med om en massa annat och är nog lika glad åt att läsa om det i efterhand. 

 

Man kanske skulle kunna tro att detta blir en förutsägbar och generisk berättelse. Det är det inte. Det är sant, bara. Ni som hänger med på insta har redan sett citaten jag lade ut i ren eufori häromkvällen, ni som inte gör det får se dem nu. (De har ingenting konkret med varandra att göra.) 

 

Så bra. Verkligen suveränt.