Etikett: Amerikanskt

The Summer Place av Jennifer Weiner

The Summer Place är tredje boken i Jennifer Weiners Cape Cod-trio (de tidigare är Big Summer och That Summer). De hänger inte direkt ihop mer än att de utspelar sig på Cape Cod, men om jag inte minns fel refereras det lite dem emellan – åtminstone finns det en bit i den andra som berättar om något som hände i den första. Nåväl – man behöver alltså inte läsa dem i ordning.

Det är rätt mycket folk i The Summer Place och nu var det ett tag sedan jag läste den, men jag ska försöka reda ut det hela något så när.

På Cape Cod bor Veronica, före detta stor författarinna, som numera mest ägnar sig åt att simma i dammen vid det stora huset där hon fortfarande bor. Veronica är mamma till tvillingarna Sarah och Sam. Sarah är på sätt och vis bokens huvudperson – hon bor i Brooklyn med sin man Eli, deras två söner och av och till Elis dotter Ruby och hennes pojkvän Gabe, som flyttade in under första Corona-lockdownen i New York. Sam håller på att hämta sig efter en tragisk förlust och bygga upp sitt liv igen – och ta reda på ett och annat om sig själv på vägen.

Sarah och Eli blir chockade när Ruby berättar att hon och Gabe ska gifta sig – på Cape Cod. Veronica är redan vidtalad och allt är praktiskt taget ordnar. Sarah oroar sig mest för att Ruby är så ung, men Eli får helt andra saker att oroa sig för när han får reda på vad pojkvännens mamma heter.

Det är en ganska lång sträcka fram till själva bröllopet – saker händer i nutid och saker från dåtiden kommer fram. Vi får veta mer om vägen fram till den familj vi nu följer, inklusive Gabes mammas berättelse.

Jennifer Weiner är fantastiskt bra på att skriva karaktärer, och det finns som sagt rätt många här. Men det funkar, det är inga problem att hålla isär dem och sammanhangen är trovärdiga. Underhållande, bitvis väldigt roligt men också en slags modern familjekrönika. Hemligheter och lögner och stora kärlekar och svek. En bra underhållningsroman helt enkelt.

Boken kan man köpa här.

If we were villains av M L Rio

Dark academia och akaporr är alltid attraktivt, och tittar du på en lista över ”böcker som liknar Den hemliga historien, som förstås är typexemplet, dyker numera If we were villains nästan garanterat upp. Och det är välförtjänt.

Oliver Marks har suttit i fängelse i tio år för ett mord som skedde på hans college. Det är mannen som såg till att han hamnade i fängelse som möter honom den dagen han släpps fri – poliskommissarie Colborne ska gå i pension, men först vill han få reda på vad som verkligen hände den där dagen.

För tio år sedan är Oliver en av sju studenter som studerar Shakespeare på ett litet elitcollege i Illinois. Eftersom de är så få är de mycket sammansvetsade och gör nästan allt tillsammans, och deras roller rent socialt följer de roller de ofta spelar i pjäserna som sattes upp. Hjälte, skurk, tyrann, förförerska, oskuldsfull flicka, statist. När rollsättarna skakar om fördelningen ställs allt på huvudet. Fester spårar ur, relationer förändras och till slut hittas en av dem död.

Jag är ett stort fan av Shakespeare och ett stort fan av en bra deckargåta, så detta funkar mestadels väldigt bra för mig. Det är dock lite för långt och ibland lite för pretentiöst. Det pretentiösa hör förstås hemma här, och jag har egentligen inte så mycket emot lite pretentioner, men ja, det kanske blev lite tjatigt då och då. Men det är en riktigt bra roman ändå.

Boken kan man köpa t.ex här.

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

One true loves av Taylor Jenkins Reid

Jag har blivit tjusad av Taylor Jenkins Reid de senaste åren – först var det Evelyn Hugos sju äkta män som jag inte hade några större förväntningar på men blev otroligt förtjust i. Därefter kom Daisy Jones and the Six som också är mycket bra, och så nyss den fantastiska Malibu Rising. One true loves dök upp som förslag på Storytel och jag trodde först att det var något nytt och undrade varför jag inte hört något om den förut, men den kom ut 2016, innan den stora succén. Jag upptäckte nu att den ska komma ut i filmversion i år, så kanske får den mer uppmärksamhet inom kort – den kom ut som pocket med ovan omslag i januari.

Premissen för berättelsen är spännande på en gång. Emma Blair befinner sig på en middag tillsammans med sin familj och sin fästman Sam när hon får ett telefonsamtal. Från Hawaii, av alla ställen. Rösten i luren är en som hon aldrig trodde att hon skulle höra igen. I tjugoårsåldern gifte hon sig med Jesse som hon varit tillsammans med sedan skolan, och de startade ett äventyrligt liv i Kalifornien, långt ifrån den lilla staden där de växte upp och från bokhandeln som Emmas föräldrar hoppades att hon skulle vilja ta över. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse när han är ute på ett jobb i helikopter.

Emma flyttar till slut hem till New England igen och tar mycket riktigt över bokhandeln. Hon träffar Sam, som hon känt flyktigt i ungdomen, de blir förälskade och sambos och sedermera förlovade. Emma har fått en ny chans till lycka, efter den enorma sorgen hon tagit sig igenom. Men efter alla dessa år visar det sig alltså att Jesse lever. Han är på väg hem och Emma sätts i en ytterst besvärlig sits.

Det är ganska underhållande läsning (eller lyssning i mitt fall), och jag blev väldigt engagerad till en början men blev så himla trött på ljudboksinläsningen. Inläsaren ger alla män en väldigt märklig röst – när det är Jesse eller Sam som pratar ska den nog låta sexig, när det är Emmas pappa (eller någon annans pappa eller svågern) som någon sorts bullrande jovialisk herre. Det är otroligt irriterande och för mig tog det fokus från berättelsen. Det är lite besvärligt att vara så känslig för inläsare som jag är, men så är det och det är svårt att vänja sig av med.

Jag gissar som sagt att detta kommer att bli en sådan bok som plötsligt får ny fart tack vare filmatisering, och jag gissar att det kommer att bli som t.ex Jojo Moyes, vars gamla böcker gavs ut igen och folk klagade på att böckerna blev sämre, när det faktiskt troligtvis är så att de blev bättre men boken omlanserades som om den var ny. (Den nya utgåvan hänvisar till nyare titlar och det blir ju lite märkligt.)

Läsvärd? Ja, som en romance är den inte alls dum. Det är nu inte min genre och jag är svalt positiv till att rekommendera den.

Boken kan man köpa t.ex här.

Kirke av Madeline Miller

Jag hade en tung grekisk mytologi-period i mellanstadiet efter att ha sett tv-serien och sedermera läst boken Amforans gåta. Jag minns knappt vad den handlade om, förutom att de åkte båt och jagade efter någon amfora (!), men längst bak i boken fanns en förteckning över ett urval av de grekiska gudarna med lite information och så om var och en. Oj, vad spännande det blev! Jag raidade Backa bibliotek och sammanställde någon sorts kompendium på utrivna kollegieblocksidor i en mapp från Volvo, och sedan var det väl inte så mycket mer med det.

Odysséen var väl lite överkurs i den åldern, så just Kirke träffade jag inte på förrän lite längre fram i livet. Jag visste inte så mycket mer om henne än att hon förvandlade Odysseus besättning till grisar, men här har Madeline Miller skrivit om hennes liv – i sin egen tolkning, förstås. Det finns olika berättelser om henne att ta avstamp i, men i Millers berättelse är hon dotter till solguden Helios och nymfen Perse. Föräldrarna är besvikna över att hon varken är så vacker som andra nymfer eller har en vacker röst – då kan hon inte få ett gott giftasparti. När hon förälskar sig i Glaukos, som väljer Skylla framför henne, förvandlar hon Skylla till det sjöodjur vi känner henne som. För detta förvisas hon till en egen ö, där hon ska leva alldeles allena.

När jag kommit såhär långt undrade jag om det skulle bli någon fart alls på berättelsen. Jag visste att Odysseus skulle komma på besök, men hur lång tid skulle det ta? Men det blev aldrig tråkigt. I Millers bok är Kirke inblandad i många av de viktiga skeenden som vi känner från den grekiska mytologin – här är det hon som agerar barnmorska till Minotauren, hon förvandlar människor till gudar, Hermes kommer ofta på besök, hon får besök av sin brorsdotter Medea, och förutspår att Jasons kärlek falnar – och så vidare. Det gör att tempot i boken håller god takt – även om det ibland blir lite absurt att hon har fingret med i så väldigt många spel. Men det gör ingenting, jag är underhållen och det är det oftast önskar mig av skönlitteratur. Och parallellt med allt detta sker det vardagliga.

Vackert språk och en mycket trevlig feministisk vinkel tycker jag. Intresset för grekisk mytologi fick en nytändning, och kanske vågar jag mig till och med på att läsa Homeros. Jag rekommenderar Kirke varmt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Instructions for dancing (Saker man inte vill veta) av Nicola Yoon

Nicola Yoon har tidigare skrivit de strålande ungdomsromanerna Ingenting och allting och Idag är allt. Jag blev glad när jag såg att en ny var på gång – och extra glad när jag såg titeln som bara måste vara tagen från min favoritlåt av The Magnetic Fields, nämligen The book of love. Och javisst, ett utdrag finns med på bokens försättsblad. God smak! David Levithan som är en annan stor favorit har ofta med dem i sina böcker också vilket alltid är trevligt.

Texten i sin helhet är ljuvlig:

The book of love is long and boring
No one can lift the damn thing
It’s full of charts and facts and figures
And instructions for dancing

But I, I love it when you read to me and
You, you can read me anything

The book of love has music in it
In fact, that’s where music comes from
Some of it is just transcendental
Some of it is just really dumb

But I, I love it when you sing to me and
You, you can sing me anything

The book of love is long and boring
And written very long ago
It’s full of flowers and heart shaped boxes
And things we’re all too young to know

But I, I love it when you give me things and
You, you ought to give me wedding rings

Stephin Merritt

Evie tror inte längre på kärleken, efter att hennes pappa lämnat familjen för en annan kvinna. Hon har alltid varit tokig i romance-böcker, men inte ens de gör henne glad längre. En dag, när hon ser ett par kyssa varandra, får hon plötsligt en syn för sina ögon – hon ser hur parets kärlek började och hur den kommer att sluta.

När hon försöker reda ut för sig själv vad det är som ¨pågår hamnar hon av en slump, via ett litet lånebibliotek och en gammal dam, på en dansskola. Hon lär sig att dansa klassiska pardanser tillsammans med en kille som kallar X. Han är Evies motsats – modig och passionerad och med en säga ja-filosofi – såpass att han vågar sig på att anmäla dem till en danstävling.

Evies syner gör att hon inte riktigt vågar falla för X, hur gärna hon än vill. Är det värt att ta risken för kärleken, även om det kan sluta illa?

Jag gillade verkligen denna söta berättelse. Övernaturliga inslag är vanligtvis verkligen inte min grej, men när det är någorlunda subtilt och inte tar över allt kan jag tycka att det är lite eskapistiskt trevligt. Nicola Yoon skriver väldigt trevligt, hon plockar upp intressanta tankar och det är bra läsning. En sak som jag inte riktigt gillade var hur lite plats Evies kompisar får – jag minns inte ens vad de hette, och om karaktärer ska finnas med och ändå spela en viss roll kan de få lov att ta lite plats också.

Boken kan man köpa här!

Fruarna (The wives) av Tarryn Fisher

Vissa titlar dyker konstant upp i ”Utvalt för dig”-listor och liknande i diverse appar. Ibland faller jag för frestelsen – såsom denna gången, då jag tycker att omslaget är väldigt snyggt och premissen lät spännande: en kvinna som är gift med en man som har två andra fruar, vilket hon känner till, och som en dag gör ett fynd som ställer situationen helt på huvudet.

Jag kan liksom inte ens gå in på handlingen utan att ställa till det för den som vill läsa själv, och jag kan absolut inte berätta vad min favoritsak med boken är heller. Kul boktext! Det jag kan säga är att den inte levde upp till mina förväntningar, tyvärr, och att den s¨åhär fem veckor efter läsningen praktiskt taget helt och hållet lämnat mitt medvetande. Det blev lite väl mycket såpopera över det hela – ni vet när man till slut sitter och nästan skakar på huvudet i önskan att det snart ska ta slut.

För vissa är detta en perfekt psykologisk thriller – jag är tyvärr inte en av dem. Det blir för klyschigt och överdrivet.

Vill du prova själv – du ska förstås inte lita blint på mig – så finns boken att köpa här.

Goodnight nobody av Jennifer Weiner

Härligt nog finns massor av Jennifer Weiners böcker på Storytel numera – både e-böcker och ljudböcker – så jag tänkte beta av dem i lite lagom tempo framöver. Jag gillar allt jag läst av henne och nu var det dags för något i en lite annorlunda genre -nämligen mord i förortsidyllen! Tankarna dras förstås till Wisteria Lane och Desperate Housewives och det är inte alls fel.

Kate Klein är hemmafru och trebarnsmor och börjar verkligen tröttna på att sitta fast i Connecticut, när mannen jobbar inne i New York och nästan aldrig är hemma. Hon passar inte in bland de perfekta mammorna på lekplatsen, hon tillbringar löjligt mycket tid med att köra till och från olika aktiviteter och spela barnspel – och hon har en närmare relation med sitt duschmunstycke än med sin make. Så att säga.

En dag ska dock något ovanligt ske – Kate har blivit hembjuden på lunch till en av de andra mammorna. Bara det är extraordinärt – men inte lika extraordinärt som att hon hittar värdinnan mördad i köket. Detta är det mest spännande som har hänt sedan en granne grävde hål i septiktanken och Kate kan inte låta bli att inleda en privat liten utredning vid sidan av polisens. Hennes bästa kompis Janie – som är den största behållningen med hela boken, en fantastiskt bra karaktär – och den gamla flamman Evan som plötsligt dyker upp – hjälper till, mellan 8:45 och 11:30 på vardagar förstås, när barnen är i förskolan.

Det är inte sådär jättespännande, det är det inte. Men det är puttrigt och trevligt och av och till hysteriskt kul. Weiners formuleringar gör mig aldrig besviken och jag gillar hur hennes kvinnliga karaktärer verkligen får lov att vara människor också – inte bara kvinnor, älskarinnor, fruar och mödrar.

Boken finns att köpa här.

Malibu Rising av Taylor Jenkins Reid

Taylor Jenkins Reid har susat in i många läsares liv de senaste åren, med Evelyn Hugos sju äkta män och Daisy Jones and the Six. Jag var personligen skeptisk till Evelyn Hugo då jag trodde att det skulle vara lite Jackie Collins-aktigt och kanske inte riktigt min grej, men det visade ju sig vara något helt annat och hon skriver verkligen fantastiskt bra.

Malibu Rising handlar om en syskonskara år 1983 – Nina, Hud, Jay och Kit Riva. Alla (nåja) är barn till den legendariske sångaren Mick Riva och varje år håller de en riktig brakfest i villan i Malibu där Nina bor. Alla surfar, alla är mer eller mindre framgångsrika och deras fest är ouppnåelig för de flesta, men alla vill komma in.

Vi vet från start att festen kommer att ha spårat ur innan midnatt, och att villan kommer att stå i ljusan låga när morgonen gryr. Men hur hamnar vi där? Nina är nydumpad, Hud måste berätta något hemskt för sin bror, Jay väntar på sitt hjärtas kärlek och Kit har bjudit in en person utan att fråga de andra.

Berättelsen blir ett slags kammarspel – den huvudsakliga handlingen sker under 24 timmar i villan på stranden – men vi får även vara med i många flashbacks, till syskonens barn- och ungdom och till resonemang om arv och miljö. Det är spännande på ett ganska lågmält sätt – när en berättelse presenteras på ett sådant här vis gör det inte så mycket att man vet lite grann om hur det ska gå. Vi har ju ingen aning om vägen dit.

Karaktärer och miljöer känns otroligt verkliga och starka, och jag älskar språket. Jag är även väldigt road av de satiriska inslagen, såsom kändisar på festen som nämns i förbifarten. Jag kommer definitivt att fortsätta att läsa Taylor Jenkins Reid, det är ett som är säkert.