Stories from the city, stories from the sea

 

Det känns som om alla läste denna under den aktuella perioden då den utspelar sig, nämligen kring jul och nyår. Jag var lite senare ut, men till slut så! Det är dock ingen mys-jul-mellandags-bok på det viset, så jag skulle säga att den passar ganska bra när som helst. 

 

Vi följer ett kompisgäng som bestämt sig för att fira nyår i en hyrd stuga i Skottland. På plats finns även föreståndaren och en hantverkare som arbetar på anläggningen – annars är det folktomt, förutom ett par andra gäster. Visst börjar det bra, men det finns många dolda konflikter i det förflutna och när alkohol och stressen med att bo nära inpå varandra briserar både det ena och det andra. På nyårsdagen hittas en av gästerna död – och eftersom antalet personer på plats är så få och anläggningen blivit insnöad måste det vara en av de andra som är förövaren. Pusseldeckare, alltså! Det gillar jag. 

 

Jag gillar även greppet att vi som läsare får vänta ett bra tag på att ens få reda på vem som är offret. Det blir extra spännande då, för det är inte bara mördaren som är ett mysterium. 

 

Absolut läsvärt och absolut spännande. Välskrivet, brittiskt, bra. 

 

Höga förväntningar är farliga, men när de infrias är det fantastiskt. Så fort jag hörde talas om Queenie kände jag på mig att detta verkligen var något för mig, och ja, det var det. 

 

Förlaget säljer in Queenie som en korsning mellan Bridget Jones dagbok och Americanah, och jag kan förstå hur man tänker – om man gör en välvillig tolkning av jämförelsen med Bridget Jones. Man kan ju tänka på Bridget som ett lite ytligt kaos fyllt med Chardonnay och kaloriräkning – då blir det inte en rättvis jämförelse – men om man tänker på Bridget som en ung kvinna, lite vilsen och sökande, med en stor utökad familj bestående av vänner och med en tendens att dras till fel män, så är man helt rätt ute. Jämförelsen med Americanah är lättare att förstå på en gång. 

 

Queenie är i mitten av 20-årsåldern, jamaicansk-brittisk med de brittiska rötterna placerade i Brixton men med ett ben i varje kultur. Hon tvingas varje dag jämföra sig med den vita medelklassen i sitt arbete på en tidning, hon har just blivit dumpad av sin vita pojkvän och ska nu försöka hitta fotfästet i världen igen. Hon söker bekräftelse och stabilitet hos helt fel män, och tacklar varje dag vardagsrasismen och exotifierandet av sitt hår och sin kropp. 

 

Tempot är högt och mycket engagerande. Vissa bitar är så roliga att jag skrattar rakt ut, Queenies morföräldrar är helt fantastiskt skrivna. Vissa bitar är så hemska och sorgliga att jag biter mig i läppen. Queenies barndom, med en mor som lider av psykisk ohälsa, är ett tungt bagage att bära för henne. 

 

Fantastiskt bra. Otroligt att det är en debut tycker jag, jag längtar efter att få läsa mycket mer av Carty-Williams. 

 

Tom har hastigt blivit änkling och ensamstående far till Evie och Lola efter att hans fru gått bort i en bilolycka. Som tur är flyttar hans svärmor Linda in och hjälper till med barnen, för Tom gräver ner sig i sitt arbete som tv-producent och lämnar över det största ansvaret till Linda. Han har inte tid att ta tag i sina egna bekymmer och sin sorg – han har ju så mycket att göra. 

 

Men när Tom lyckas bli anhållen av polis ett år efter Lauras död, då han satte sig i bilen efter en lång kväll på puben, får Linda nog och accepterar ett erbjudande från en väninna i Australien – hon ska åka dit ett tag, minst ett halvår, och lämnar Tom ensam med barnen. Nu måste han väl skärpa sig, ta tjänstledigt och få lite ordning på tillvaron? 

 

Det är en ganska fin bok, men lite för tillrättalagd. Allt följer en sorts lagom kurva och det är lite synd att Gayle inte utforskar lite mörkare sidor och känslor i situationen. Pluspoäng för att man får följa Linda i Australien parallellt med vad som händer hemma i England, hennes upplevelser och karaktärsutveckling är intressantare än Toms. 

 

Det är studenttider i Skoga, och de externa examinatorerna (däribland Einar Bure) anländer för att besluta om abiturianternas framtid och öde. Sordin läggs på stämningen när en elev underkänns, och när det väl är dags för studentfest på kvällen blir det hela etter värre, när ett mord begås. Omständigheterna är underliga, och Christer Wijk får mycket att ta hänsyn till när han anländer hemstaden. Det är mycket som har bevittnats av många olika vittnen och det är inte helt lätt att få rätsida på det hela. Naturligtvis lyckas han, det är ju Maria Lang vi talar om här, men det är inte självklart. 

 

Jag hade inte heller helt lätt att få rätsida på denna, dock. Det var så mycket gubbar att jag knappt visste vem som var vem, och ibland blir det så svårt när en person hänvisas till med såväl sin titel som sitt namn, t.ex heter någon ”grosshandlaren” på en sida och ”Bergström” på en annan. (Detta är påhittade exempel, det var såpass länge sedan jag läste att jag inte minns gubbarna nu heller. Men spännande, absolut, och väldigt intressant att läsa om hur studentexamen gick till förr i världen och oj, vad glad jag är att vi slapp sådant på min tid! Muntliga förhör har aldrig varit min favorit och det hade de definitivt inte varit på denna tiden heller. 

 

Väldigt roligt, som jag har skrivit tidigare, är det att Norstedts nu gett ut alla Lang-böckerna som ljudbok och e-bok på diverse streamingtjänster. Jag betar mig igenom dem alla, sakta men säkert 🙂 

 

Jag blev överförtjust av Landahls Under två timmar, och blev väldigt glad när jag förstod att vi skulle få träffa Staffan och Anna igen i Ljuskällan. Om du planerar att läsa denna så måste jag rekommendera att du läser Under två timmar först, för att få en förståelse för vad som hänt tidigare och om dynamiken mellan Staffan och Anna. Det funkar säkert att läsa fristående dock, för Landahl gestaltar deras karaktärer på ett väldigt bra sätt ändå. 

 

När Anna hamnar på ett tåg som tas ur trafik någonstans i närheten av Falköping vet hon inte hur hon ska ta sig hem. Staffan kan inte hämta henne för han har tagit ett glas fredagsvin, och ersättningsbussarna dröjer. Hon erbjuds att följa med en kvinna hem till ekobyn där hon bor och sova där över natten, och när hon upplever självhushållandet och samvaron i byn blir hon extremt pepp på idén att flytta dit. Det är klart att man vill leva hållbart, eller hur? Det tycker ju Staffan också. Efter övervägande beslutar de sig för att hyra ut huset på Hisingen och flytta dit, på försök, med barn och allt. 

 

Anna anpassar sig snabbt, men Staffan tycker att det är svinjobbigt. Hur ska man kunna leva utan wi-fi? Politiken i byn är besvärlig och grundaren Adrian verkar ha alldeles för mycket makt över både byn och Anna. Fast hon ler ju oftare än förut, så Staffan kan finna sig i det – efter att ha installerat en router i smyg, åtminstone. 

 

Men kan detta vara lösningen? Och kan äktenskapet verkligen överleva denna hastiga vändning med nya prioriteringar och Staffan på tjänstledighet? 

 

Intressant, tankeväckande och väldigt ”i tiden”. Det kryper i kroppen på mig vid tanken på att bo i en ekoby, jag är en stadskatt som gärna kan njuta av lite grönbete men jag vill ha nära till allt jag behöver och kollektivtrafik runt knuten, tack så mycket. Dock kan jag förstå hur tankegångarna går – vi har väl alla tvingats fundera på ett mer hållbart leverne och det måste vara en häftig utmaning. 

 

Här finns en intressant artikel om Hanna Landahl, som själv bor på en gård utanför Falköping och har försökt sig på självhushållning, dock inte riktigt i samma rigida sammanhang som ekobyn Ljuskällan. Jag hoppas på mer! 

 

Jag föll pladask för Kristina Appelqvist när jag läste hennes första deckare om Helena Waller, på ett varmt hotellrum i Ystad för några somrar sedan. Hade knatat tillbaka från hotellet efter en fantastisk middag på bryggan i hamnen, köpt en kaffe på vägen hem och skulle egentligen bara gå och lägga mig men så började jag på Minns mig som en ängel och var genast fast. Det finns ju fler böcker som utspelar sig tidigare men i samma miljö också, om rektor Emma Lundgren och polisen Filip Alexandersson, som även dyker upp i Waller-serien. 

 

Miljön är Västgöta Universitet i Skövde, där Helena Waller arbetar som litteraturforskare med ett extraknäck som talskrivare. Universitetet ska anordna en Agatha Christie-festival, och samma dag som invigningen ska ske sätter både Helena och Emma sitt kaffe i halsen när de får syn på en annons i lokaltidningen: 

 

 

En tydlig nick Miss Marple-boken Ett mord annonseras, förstås: 

 

”A murder is announced and will take place on Friday, October 29th, at Little Paddocks, at 6.30 pm. Friends accept this, the only intimation.” 

 

Är det ett skämt? Eller någon sorts märklig hyllning till Agatha Christie? Det visar sig (förstås) att det är allvar när en av middagsgästerna segnar ner under festen – och det tar inte stopp där. Snart är det tydligt att någon kopierar mordmetoder från just Christies berättelser. 

 

I inledningen av boken sitter Helena Waller dessutom på ett tåg, och råkar höra en konversation mellan två kvinnor där den ena tror sig ha ett antal brev mellan Christie och kvinnans äldre släkting, som kanske har svaret på var Christie befann sig under den där mystiska perioden 1926, när hon försvann spårlöst och återfanns på ett hotell i Harrogate där hon hävdade minnesförlust? 

 

Det hela är mycket Christie-esque – förväxlingar och förklädnader, klurigheter och ett pampigt slut där avslöjandet görs. Jag njöt i stora drag! En perfekt pusseldeckare som jag plöjde under en stormig söndag. 

 

Jag hade höga förväntningar på Männen i mitt liv, inte minst för att kön på biblioteket var rekordlång redan när jag först hörde talas om den – och jag brukar inte vara jättesen på bollen. Hoppades på något nytt och fräscht och intressant, och tyckte att konceptet att lista alla män som huvudpersonen Sonia funnit sig i sällskap med, på ett eller annat sätt, verkade kul. 

 

Men jag vet inte. Det blir inte så kul. Inte så intressant och inte så nytt heller. Konceptet med ”listan” må vara nytt, men vad gäller att läsa om hur unga kvinnor i Malmö lever tycker jag bättre om Alice Dadgostar och Maria Maunsbach, till exempel. Jag uppskattar att det skrivs om frigjorda unga kvinnor, men jag ser inte riktigt meningen eller poängen i detta eftersom det finns noll karaktärsutveckling och föga insikt. 

 

Jag gillar språket, dock, och kan känna igen mig i en del av tankarna som man kan drabbas av i den där svåra perioden mellan ungdom och vuxen, när man inte kan förstå att man inte längre är tonåring och absolut inte kan förstå att man förväntas vara vuxen. Bitvis underhållande men till slut ville jag mest bara bli färdig. 

 

Jag har just nu uppåt fyrtio utkast i mitt bloggverktyg och funderade på om jag bara skulle skriva ett enda lååååångt inlägg med korta kommentarer för att komma ikapp – men jag vill gärna kunna söka ordentligt i bloggen och därför ha separata inlägg. Så så får det bli. Jag skrev en hel hög i helgen som gick som kommer att komma ut med mer eller mindre jämna mellanrum så snart det går. 

 

The bookish life of Nina Hill började jag lämpligt nog läsa under vårt läsretreat i Varberg – vilket ju snart är tre månader sedan, så ni förstår ju hur långt efter jag ligger här. Pust! 

 

Nina är en ung kvinna med ett intensivt intresse för planering. Hennes dagar är ordentligt organiserade i hennes kalender (man kan ladda ner mallarna själv om man vill, nu hittar jag inte länken men googla fritt) – yoga och quizkvällar och läsning, förstås. Nina jobbar nämligen i en liten bokhandel i Los Angeles, bor ensam med sin katt Phil och är van vid sin ganska solitära tillvaro. Hon är ensambarn, hennes mamma är fotograf och har alltid rest mycket, och sånt är livet, liksom. 

 

Tills något händer och det visar sig att Nina har en gigantisk, besvärlig familj på sin pappas sida som söker kontakt. Ska hon verkligen tvingas prata med främlingar? Mitt i alltihop dyker även en beundrare upp, hennes stora nemesis på quizkvällarna, som mot förmodan visar sig vara både trevlig och gullig – och intresserad av henne. Livet ställs på huvudet – hur ska Nina komma ur detta? 

 

Jag gillade denna mycket. Jag visste inte riktigt om jag skulle förvänta mig den klassiska berättelsen om en råttfärgad bibliotekarie som plötsligt sliter av sig glasögonen och blir ett extrovert bombnedslag, men nej, det finns mycket mer här. Välskrivet och roligt och jag gillar inslagen med Ninas kalenderblad som dyker upp mellan kapitlen. Mysig läsning. 

Detta är en riktigt intressant och listigt ihopvävd psykologisk thriller. Jag gillar när Jewell blir så här mörk, och hon lyckas behålla mitt intresse hela vägen. Bra! 

Det dröjde innan jag läste Tjänarinnans berättelse, och det tog tid innan jag kom mig för att läsa uppföljaren också. Ibland vet man bara att något kommer att kräva en hel del av läsaren, och mycket riktigt, det gjorde även denna. Den valdes till cirkelbok i en av mina bokcirklar och då fick jag den där berömda sparken någonstans att plocka upp den.