Det dröjde innan jag läste Tjänarinnans berättelse, och det tog tid innan jag kom mig för att läsa uppföljaren också. Ibland vet man bara att något kommer att kräva en hel del av läsaren, och mycket riktigt, det gjorde även denna. Den valdes till cirkelbok i en av mina bokcirklar och då fick jag den där berömda sparken någonstans att plocka upp den.
Det känns ju lite som om jag måste nämna tv-serien här – jag har sett första säsongen och tyckte att den var fantastiskt bra, men dystopier är inte min starkaste gren vad gäller TV, så det har inte blivit mer. Men jag ska. Förstås.
I Gileads döttrar plockar Atwood upp tråden efter The Handmaid’s Tale. Vi får höra tre berättelser från flickor och kvinnor, femton år efter att vi lämnade Offred i första boken. Atwood skrev i pressmeddelandet som skickades ut innan bokens publicering att hon tagit inspiration från världen idag, vilket är både skickligt och skrämmande.
Det blir riktigt spännande på sina ställen. Jag förstod hur somligt hängde ihop väldigt tidigt, men då blev det istället spännande att få reda på hur det skulle bli, hur upplösningen skulle presenteras och hur det skulle gå i slutet.
Lite långrandigt, ja, det är det onekligen på sina ställen. Men fascinerande och kusligt. En riktigt bra bokcirkelbok.
Stories from the city, stories from the sea 
En tanke på “Gileads döttrar (The Testaments) av Margaret Atwood”