Nu kör vi! ♥️ (Fast först tror jag att jag ska läsa ut Hetta och sova som en stock.)
Gott nytt 2018!
Vomb av Jessica Schiefauer
Jag blev lite full i skratt nu när jag skulle leta upp en bild på Jessica Schiefauer för att illustrera detta inlägg – ja, den är från en novellsamling, men det är ju inte riktigt representativt. Googlade och hittade… min egen bild, från Göteborgs Romanfestival när Schiefauer själv läser ur just denna novellen. Åh, tekniken!
Alltså – Schiefauer läste ur novellen och jag blev genast väldigt nyfiken. Om jag förstod det rätt kommer hennes nästa bok att utspela sig i samma ”värld”, vilket är ännu mer spännande! Vomb handlar om ett par i en framtida utopi, som har blivit godkända för att få en vomb – en sorts konstgjord gravidmage som gör att föräldrarna kan dela på graviditeten och hjälpas åt att bära barnet. Det är bara det att det finns somliga regler som måste följas om det ska gå väl…
Otroligt effektfullt och engagerande – jag ser verkligen fram emot att läsa mer om denna värld.
Tapeshavet av Gunnar D Hansson
Jag måste tyvärr frångå mina principer här och citera baksidestexten – jag kan nämligen inte få ihop något särskilt sammanhängande själv…:
”Tapeshavet är en beteckning på en postglacial strandlinjeförhöjning vid Skagerack och Kattegatt under stenåldern. Detta hav som bredde ut sig under en period av värmeökning har givit namnet åt Gunnar D Hanssons nya bok. Genom exkursioner på ett näs med en mycket lång historia rör sig boken mellan geologi, arkeologi, isavsmältning, snäckskalsbankar och klimatförändring – Yoldatiden, Ancylustiden, Littorinatiden, Tapestiden. Dikter blandas med dagboksanteckningar, arkeologiska notiser, botaniska utflykter, gårdshistorier och släkthistorier. Tapeshavet är en genreöverskridande poesibok där text och bild utforskar förhållandet mellan plats, natur, dikt och poetik.”
Någon talade om Tapeshavet på Göteborgs Romanfestival och jag spetsade öronen när jag hörde att han är Sotenäspoet. Visst fanns den som e-bok på biblioteket och visst har jag läst den. Och njutit! Fantastiskt språk, det är så flytande och drivet samtidigt som det är stillsamt och återhållsamt – bohuslänskt, kanske – men svårt. Otroligt vackert – men kanske för intellektuellt för mig. Kul ändå att ha läst något av Hansson – så mycket litteratur finns det inte från eller om Sotenäs.
Erotic stories for Punjabi widows av Balli Kaur Jaswal
Jag pausade mitt Storytelabonnemang tidigare i höstas. Tyckte inte att jag behövde två prenumerationstjänster när jag nu försökte vara lite medveten om konsumtion och spenderande, ni vet. Men så fick jag höra att denna, som det var så lång kö på biblioteket på, fanns där… och så visade det sig att januaris bok för Bokbubblarna också fanns där… så jag satte igång igen.
Och när jag såg att det var Meera Syal som läst in denna var det givet att det var så jag skulle läsa den. Och att jag skulle läsa den var definitivt givet, eftersom varenda människa som läste den prisade den till skyarna. (Jag har lagt till allt som Meera Syal skrivit eller läst in på Storytel i bokhyllan genast!)
Och ja. Den är värd vartenda lovord – jag ä l s k a d e den.
Nikki är dotter till indiska immigranter i London, men försöker slå sig fri från punjabi- och sikhkulturen och det ”indiska”, har flyttat hemifrån och bor ovanför puben i Shepherd’s Bush där hon jobbar. Systern bor fortfarande kvar hemma hos mamma och försöker hitta den rätte – hon tror nog att ett arrangerat äktenskap blir bäst trots allt. Men nog kan det vara värt att sätta upp kontaktannonser vid templet? När Nikki hjälper henne sätta upp lappar vid det stora templet i Southall får hon syn på en annons om att de söker lärare till en kurs i kreativt skrivande, och då familjen kan behöva lite extra pengar söker hon och får jobbet.
Stationsskylten i Southall – den säger en del om hur stor den sikhiska närvaron är här.
Det visar sig ganska snart att de äldre änkorna som dyker upp till första kurstillfället tror att de ska lära sig enkel engelska, att läsa och skriva… kreativt skapande är långt bortom deras förmågor. Nikki får snällt sätta igång med alfabetsövningar, vokaler och konsonanter och allt vad det är – tills en dag, då en av änkorna (som kan läsa engelska) får tag på en bok med erotiska berättelser som Nikki köpt till sin syster på skoj, börjar läsa för de andra och genast tar kursen en helt annan vändning.
Parallellt med denna, ganska lättsamma och ibland otroligt dråpliga berättelse, pågår något mycket mörkare. Det blir viktigare och viktigare att aktiviteterna som pågår i Nikkis klassrum hålls hemliga – annars kan konsekvenserna bli fruktansvärda. Dödliga, faktiskt.
Detta är en riktig höjdare – som sagt är det fantastiskt roligt, jag skrattade högt åt en och annan grönsaksliknelse på bussen – men jag inser att jag lär mig en hel del genom läsningen. (Området där jag bodde under längst period i London är muslimskt, och jag har egentligen bara kommit i kontakt med en aktivt troende sikh – på jobbet, och en dag dök han plötsligt upp utan turban och kortklippt, så jag vet inte hur bevänt det var med den saken, dock ser jag på Facebook att han är traditionellt klädd igen.) Jag kan Shepherd’s Bush väl, men förflytta mig några kilometer till Southall och jag är lost. Som jag skrivit förut, alla böcker som får mig att söka reda på mer information är poppis hos mig, och så var det verkligen här.
Dessutom fäster jag mig så vid karaktärerna – även de som verkar mindre sympatiska får antingen en upprättelse, ett fördömande – eller en förklaring.
Virala genier av Kaj Korkea-Aho och Ted Forsström
Jag hade det stora nöjet att lyssna på Kaj Korkea-Aho och Ted Forsström under ett seminarium om humor i ungdomslitteratur på Bokmässan. Lade genast in ett inköpsförslag på biblioteket, men ingenting hände på hur länge som helst. Sedan dök den plötsligt upp och då var det flera före mig i kön. Så till slut, äntligen, hade jag den i min hand. Karin och Peppe i Mellan raderna har också pratat om den, så jag har ju bara blivit mer och mer sugen på denna ungdomsbok där någon tydligen grillar rumpan i ett våffeljärn och blir viralkändis… bland annat.
Jag känner att det är en lite smartare version av Anders Jacobsson och Sören Olssons böcker om Sune och Bert från 90-talet – egentligen vet jag inte riktigt varför jag jämför dem, men det är väl just dråpligheten och faktumet att huvudpersonerna faktiskt är ganska älskvärda. Här har Elliott flyttat till en ögrupp utanför Australien med familjen i ett år, och Atlas hemma i Finland skriver mail tll honom om allt som pågår där hemma. Skolstyrelseval, och Miniturken med sin diabetes, och den nya eleven som ingen vet om det är en tjej eller kille… och så vidare.
Det är väldigt roligt. Nästan skratta-högt-roligt på sina ställen. Lite lagom under bältet, men allra mest bara dråpligt och skojigt. Och varmt och rart! Jag tycker mycket om boken – förhoppningsvis starten på en ny generation av ungdomsböcker och definitivt, om jag förstår det rätt, starten på en hel serie om Atlas och Elliott.
Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates
Jag har läst väldigt lite av Joyce Carol Oates. Med tanke på hennes produktion nligger jag nog i enkelsiffriga procent, till och med. Men på Göteborgs Romanfestival talades det en hel del om just JCO, och jag känner att jag behöver förkovra mig lite grann. Först ut blev Foxfire – confessions of a girl gang.
Jag började läsa den på svenska. Sedan började jag lyssna på engelska. Sedan läsa på engelska. Det gick liksom inte, det var så himla stökigt – jag fick inte ihop någonting. Men så tog jag mig samman och började om med lyssning på engelska – och då funkade det! Det har med ovana vid stilen att göra, tror jag – det är inte svårt att hänga med egentligen.
Sisådär 40 år efteråt berättar Maddy Wirtz, nu 50-årig astronomiassistent, om Foxfire och vad som hände då, på 50-talet, i norra delarna av delstaten New York. Legs Sadovsky, gängets mittpunkt, startar gänget på nyårsdagen 1953. Deras mål är att bekämpa fattigdom och män – de två saker som hindrar dem i livet. De skaffar egna, hemliga tatueringar och sätter ganska snabbt igång sina aktioner. Det första – att peka ut och förödmjuka en lärare som trakasserar en av tjejerna sexuellt. Därefter blir det mer effektfullt, mer farligt, mer riskabelt. Snart vill fler och fler flickor gå med i gänget och oundvikligen kopplas polis och myndigheter in.
Som sagt – jag hade riktigt svårt att komma igång, men när jag väl hade gjort det var jag fast. Det är några veckor sedan jag läste den nu, men jag tänker fortfarande på somliga av händelserna och inser att detta är riktigt smart och effektfullt. Mer JCO åt folket! Eller i alla fall åt mig.
Jag fann dig av Lisa Jewell
Jag lyssnade på denna i inläsning av Maria Lyckow – tack gode gud att de har bytt inläsare av Jewells böcker! Den tredje hustrun blev ingen rolig upplevelse eftersom jag blev tvungen att bli förbannad var femte minut på uttal av platser och namn… nu blev det bättre 😉
Som jag har skrivit om förut har jag läst Lisa Jewell länge – sedan de första böckerna som kom ut i slutet på 90-talet. Förändringen är verkligen markant och det är ju alltid trevligt med utveckling – även om jag nog tycker att hon var bättre när hon skrev ”mellanböckerna” – post chick-lit, pre spänning – såsom Fågelburen och Sanningen om Melody Browne och 31 Dream Street.
I en kuststad bor den ensamstående mamman Alice, med hundar och barn och sitt arbete som konstnär – hon gör konstverk av gamla kartor. En dag hittar hon en man på stranden – utan identitetshandlingar och minne. I Croydon (tror jag att det var) sitter Lily – nygift sedan tre veckor men med en försvunnen man. Det visar sig att mannen hon tror att hon har gift sig med inte existerar och därmed kan polisen inte hjälpa henne – hon måste leta själv.
Delar av boken är förstås extremt förutsägbara, men det finns en sidoberättelse som gör det hela betydligt mer intressant. Jag missförstod dock ett tidshopp vilket gjorde att jag fick spola tillbaks en bit, men det är ju sådär med ljudböcker… missar man tre ord kan man missa trettio år!
Jag tror att det skulle kunna bli en riktigt bra miniserie av Jag fann dig. Jag gillar miljöerna så himla mycket – engelsk kuststad, alltså, Croydon saknar jag inte – och jag kan se det hela för mig. Det är positivt! Jag tycker kanske inte att Jewell kommer med något nytt här och är alltså inte översvallande – men visst är det underhållande.
Gingarderoben av Leslie Jamison
Jag kände inte till Jamison innan alla började prata om Gingarderoben för några månader sedan. Såpass att jag fick stå i kö på biblioteket ganska länge innan det blev min tur… men till slut, så. Om den var värd väntan? Ja, det tycker jag.
Stella bor i New York och jobbar på karriären. Och på att dejta och träffa kompisar och ja, det där man ska göra på Manhattan som twenty-something. När hennes mormor i Connecticut blir sjuk blir hon tvungen att ta pendeltåget dit fyra kvällar i veckan för att ta hand om henne. Strax innan mormorderns oundvikliga död berättar hon att Stella har en moster Matilda – Tilly – som lämnade familjen i tonåren. Man vet bara att hon bor någonstans i öknen i Nevada.
Stella känner att hon behöver lämna dödsbudet personligen, och reser till Nevada för att leta reda på Tilly. Hon hittar henne på en campingplats för långtidsboende – trailer park, om du vill – där hon lever ett djupt destruktivt liv med alkoholen som bästa vän och värsta fiende. Det finns en son också, en lyckad sådan, som lovat hjälpa till när modern blir nykter, om det någonsin sker. Till slut bestämmer sig Stella för att göra det hon kan och flyttar ihop med Tilly och sonen i San Francisco. Det är väl egentligen här den verkliga kampen börjar.
Vi får en väldigt drabbande berättelse av Jamison – kontraster, minnen, kärlek, missmod, övermakt och sorg. Det blir en berättelse om tre generationer av kvinnor, parallellt med berättelsen om det nutida livet i Kalifornien – jag älskar det. Så välskrivet och genomarbetat, riktigt skickligt. Hjärtskärande, vackert – och på sina ställen riktigt humoristiskt.
Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer
Jag hade aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan Fatima Bremmers bok kom och blev nominerad till Augustpriset. Tror jag inte, i alla fall – och det känns som om jag hade lagt det på minnet i så fall. Vilken bok! Den förtjänar sannerligen sitt Augustpris, jag var helt förtrollad.
Ester Blenda körde motorcykel, rökte pipa, umgicks med kultureliten, var en av Sveriges mest eftertraktade skribenter – och landets första riktiga grävande journalist. Hon levde med samer i ett halvår, hon wallraffade som piga (decennier innan Wallraff wallraffade) – jag har just läst den boken och ska skriva om den inom kort – hon levde i Sibirien i flera år och skrev om livet i vulkanens skugga. Hon slet som ett djur och sken som en stjärna – men allt till ett högt pris. En dag tystnade Ester Blendas röst.
Fatima Bremmer har gjort ett helt fantastiskt forskningsarbete här – och dessutom skrivit en bok som är lika engagerande och spännande som den mest efterlängtade deckare. Jag lyssnade på den, inläst av Marie Richardson – mycket bra även det.
Ska du läsa en faktabok under 2018 så låt det bli Ett jävla solsken – den är verkligen häpnadsväckande och så oerhört fängslande.
I en skog av sumak av Klas Östergren
Jag har aldrig läst något av Klas Östergren tidigare – jag tror att jag har trott att hans böcker har varit pretentiösa och krångliga, kanske lite gubbiga och ingenting för mig. Men nu hörde jag så mycket gott om I en skog av sumak, som ju även var nominerad till Augustpriset i år, att jag inte kunde låta bli att prova. Särskilt som jag hörde att ljudboken, i inläsning av författaren själv, var så trevlig att lyssna på. Det stämde! Jag orkar inte alltid med längre romaner i ljudboksform, jag tappar bort mig alldeles för lätt – men det var faktiskt inget problem här. Dessutom kunde jag utan större bekymmer skifta mellan ljudbok på bussen och e-bok i sängen.
Det har just blivit 70-tal i Stockholm. Kenneth går sista året i skolan i ett arbetarklassområde i västerort, där slagorden från kontinenten mot Vietnamkriget står sprayade på fasaden. En dag kommer en ny elev till skolan – Dan Shoultze, med sina blanka läderskor och buddhistiska visdomar. Föräldrarna tjänstgör i Saigon för den amerikanska militären, och Dan och systern Hellen bor ensamma i en stor villa, på gränsen till en sumakskog, dit Kenneth kommer. Nästan för att stanna. De bygger ett ashram i skogen, lyssnar på skivor och röker marijuana, allt i någon sorts magisk aura av gränsland, mellan tider och skeden.
Ingenting händer, egentligen – samtidigt som precis allting händer. Vi kommer ingen särskilt långt in på livet, ändå känner jag mig ganska engagerad i samtliga huvudpersoner och vill gärna veta mer, men accepterar att det stannar där det gör. Huvudpersonen Kenneth är en betraktare och hela boken är en betraktelse snarare än en berättelse. Jag gillar det.
Stories from the city, stories from the sea 