Stories from the city, stories from the sea

 

Som jag har sagt förut – jag gillar verkligen att Lisa Jewell har tagit ett steg ifrån den lättviktiga chick-liten, för jag tycker att hon lyckas riktigt bra med spänningsgenren som hon nu tagit sig an. 

 

Vi befinner oss i norra London, där Laurel fortfarande lever med hoppet att hitta sin dotter, Ellie, som försvann tio år tidigare vid femton års ålder. Hon försvann, spårlöst, en vanlig skoleftermiddag – det enda möjliga spåret efter henne är ett inbrott då ett fåtal saker försvann från huset. Annars ingenting. 

 

När Laurel träffar Floyd börjar hon känna saker hon inte känt på länge – han virvlar in i hennes liv som den perfekte mannen, och även om hon aldrig trodde att hon skulle kunna bli förälskad igen lutar det onekligen åt det hållet. Samtidigt rivs minnena av Ellie upp igen – Floyds nioåriga dotter Poppy är så oerhört lik Ellie, som hon var när hon försvann… 

 

Det blir dels en psykologisk thriller, med vissa inslag av förutsägbarhet och vissa riktigt hjärtskärande berättelser, dels en berättelse om livet som det var innan Ellie försvann, när familjen Mack levde lyckliga och Laurel stod lika nära alla sina tre barn… 

 

Som sagt – det är lite förutsägbart på sina ställen, men jag kan leva med det. I stort är det en väl sammanvävd berättelse, Jewells språk är flytande och engagerande och den engelska inläsningen av Gabrielle Glaister var mycket bra! 

 

Jean Taylor har just blivit änka, efter att ha levt ett ganska stillsamt medelklassliv. Ett fint hus, en omtänksam man, allt hon kunde önska sig. Tills Glen, mannen med stort M, plötsligt blir huvudmisstänkt i en rättegång kring barnarov, och ingenting blir detsamma igen. Och nu har han fallit framför en buss, det gick inte at rädda hans liv – och Jean är ensam kvar. Kanske är det bara hon som vet sanningen, som vet vad som verkligen hände? 

Boken finns att köpa här eller här! 

Åh, jag är så förtjust i Marie Hermanson och blev så glad när jag såg att hon var på gång med en ny bok i göteborgsmiljö! Året är 1923, och det är dags för jubileumsutställningen i Göteborg.

 

På plats finns den unga journalisten Ellen, som jobbar som volontär på utställningens egen tidning, den unge pojken Otto och hans åsna Bella som finns på det tjusiga nöjesfältet Liseberg, där  även den stora dansrotundan finns… och när det börjar ryktas om att självaste Albert Einstein skall komma till Göteborg för att ge sin Nobelföreläsning börjar oväntade saker att hända i staden. Antisemitismen bubblar upp till ytan, och vi får dels uppleva den från Einsteins kontor i Berlin som bakom kulisserna i Göteborg. 

 

Det är otroligt intressant att läsa om Göteborg under just denna spännande tid, när staden skulle bli metropol och när ungdomarna började flytta in till staden för att söka lyckan. På sätt och vis är detta en sorts deckare, man vill gärna få reda på vem som ligger bakom intriger och tilltag, men det finns även massor av karaktärsutveckling och relationerna i romanen spelar stor roll och bidrar definitivt till att föra handlingen framåt. 

 

Sättet på vilket dessa människors öden vävs samman och tar effekt av varandra är mycket skickligt beskrivet – jag älskade denna och rekommenderar den varmt! Riktigt spännande. 

 

Papperssjälar av Emma Johansson har hyllats vitt och brett på sistone. Köerna har varit långa på biblioteket men så plötsligt bara stod den där! Så jag plockade med den hem och läste den praktiskt taget samma dag. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

Jag lyssnade på denna, i hopp om att den skulle vara någon sorts kombination av Det är bara lite cancer (utan cancerbiten, då, men berättelser, skrönor och sådant ur fotbollskarriären) och Ha de’ gott  utan twittrandet. Typ. Till viss del är den ju det. Dock utan humor och med en plötslig, märklig attack av vaccinmotstånd då han är övertygad om att sonens autism beror på ett MPR-vaccin i Florens. 

 

Jag tycker väldigt mycket om Mats Olssons egen roman De ensamma pojkarna, där jag inte alls tänker på att han är journalist och skriver som en journalist. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis journalister som skriver mycket bra prosa också, men det är då inte alla. Här blir det väldigt tydligt, dock, att Olsson först och främst är sportjournalist. 

 

Så. Ganska tråkig, ganska dåligt skriven, ganska självgod (som titeln kanske hintar om) och ganska tjatig. Tyvärr! Några ljusglimtar dock, det var liksom inte slöseri med tid, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar den heller. 

 

Detta var en cirkelbok för Varmprat i januari. Jag har haft den sparad i Nextorys app sedan den kom ut, tror jag, men inte kommit mig för att läsa. Som så ofta är fallet! 

 

Hanna växer upp i en fin familj i Långedrag, Göteborg, på 30-talet. Hon har en priviligierad tillvaro och drömmer om att få flytta till Köpenhamn och studera till modist en dag. Men så sker katastrofen när hon är 13 år – hennes mamma går bort och pappan gifter om sig med en mycket yngre kvinna, som sparkar ut Hanna. Med hjälp av en väninnas mamma får hon arbete och hjälp till boende i Stockholm och så bär det av. Vi får följa Hanna i många år, genom sorger, kriser och förtvivlan men även stor lycka och glädje. 

 

Jag vet inte om det är något fel på e-boken, men jag saknar ungefär femhundra kommatecken. Dessutom tycker jag att dialogen är ganska märklig på sina ställen. En bra historia är det dock, intressant med olika perspektiv på kvinnor och vad de fick göra ”förr i tiden”, den flöt på och det finns ett gott driv i berättandet.