De kallade mig Gud av Stefan Schwarz med Mats Olsson

 

 
Jag lyssnade på denna, i hopp om att den skulle vara någon sorts kombination av Det är bara lite cancer (utan cancerbiten, då, men berättelser, skrönor och sådant ur fotbollskarriären) och Ha de’ gott  utan twittrandet. Typ. Till viss del är den ju det. Dock utan humor och med en plötslig, märklig attack av vaccinmotstånd då han är övertygad om att sonens autism beror på ett MPR-vaccin i Florens. 
 
Jag tycker väldigt mycket om Mats Olssons egen roman De ensamma pojkarna, där jag inte alls tänker på att han är journalist och skriver som en journalist. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis journalister som skriver mycket bra prosa också, men det är då inte alla. Här blir det väldigt tydligt, dock, att Olsson först och främst är sportjournalist. 
 
Så. Ganska tråkig, ganska dåligt skriven, ganska självgod (som titeln kanske hintar om) och ganska tjatig. Tyvärr! Några ljusglimtar dock, det var liksom inte slöseri med tid, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar den heller. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s