Kategori: Allmänt

Just like you av Nick Hornby

Nick Hornby har varit en stor favorit sedan jag (och många med mig) blev helt såld på High Fidelity på nittiotalet. Det är garanterat den bok jag har gett bort flest gånger och jag har läst den många gånger själv också. Jag har fortfarande inte läst hans senaste roman innan denna, Funny Girl som kom 2014, men efter Just like you blev jag påmind om hur mycket jag tycker om Hornbys böcker så nu ska det bli av. Kanske under julledigheten!

Lucy gifte sig med ”rätt” kille. De har samma bakgrund, samma tankar om livet, och fick två söner tillsammans. Det var bara det att ”rätt” kille blev totalt fel kille, när han började dricka och ta droger. Nu lever de separerade och Lucy håller på att vänja sig vid att vara singelmamma, lärare och strax över fyrtio. Hur hamnade hon här?

I slakteributiken nära Lucy jobbar Joseph. Han är 22 år och kombinerar sitt lördagsjobb där han säljer korv och kotletter med diverse andra uppdrag, som fotbollstränare och på lokala fritidsgården och barnvaktande – men allra helst vill han bli DJ och jobbar med sin musik så ofta han kommer åt. Han bor hemma hos sin mamma som jobbar som sjuksköterska och hälsar så sällan han kan på sin pappa, som är långtidsarbetslös byggarbetare och förbannad på det mesta. Handlingen utspelar sig under 2016 – Det Stora Brexit-året – och Brexit spelar en stor roll i handlingen. Lucy och alla hon känner ska rösta Remain men Joseph är kluven. Hans föräldrar tycker att Leave är det enda raka – det utlovas mer pengar till den offentliga sjukvården och färre utlänningar som tar byggjobben – och Joseph vet inte vilket ben han ska stå på.

Varken Lucy eller Joseph letar efter kärleken när de möts över slakteridisken. Lucy är ute efter en barnvakt och Joseph erbjuder sig. På den vägen är det. De är helt olika – det skiljer tjugo år i ålder, han är svart och hon är vit, han är arbetarklass och hon typisk norra-London-medelklass. Hon är färdig med barnalstrande, han vet inte ens om han vill ha barn i framtiden. Men de trivs i varandras sällskap och Lucys söner älskar att spela FIFA med Joseph – de gör varandra lyckliga. Är det tillräckligt för att få en osannolik relation att bli det enda rätta?

Man vet aldrig vart Hornbys böcker är på väg. Det finns aldrig någon garanti för lyckliga slut, ens i böcker som lutar åt feelgood, och vägen till ett eventuellt lyckligt slut är aldrig spikrak eller förutsägbar. Hans språk är så flytande och med ett sådant driv, och det är svårt att sluta läsa även om man vill spara på boken så länge det går. Så mycket värme och mänsklighet strålar ut från berättelsen och det är just det som är Hornbys signum. Dessutom har han en fantastiskt brittisk humor vilket alltid är njutbart. Otroligt fin roman.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.

En oönskad julklapp av Sara Molin

Jul-feelgood, alltså? Inte riktigt vad jag brukar söka mig till – fast förra året fick jag någon sorts flipp och läste flera stycken. I år är jag mindre sugen, åtminstone hittills – men Sara Molins förra roman, Som en öppen bok, var både smart, originell och rolig så jag kunde inte låta bli att prova på En oönskad julklapp. Och det är jag glad för! Den är nämligen också både smart och rolig med allvarliga undertoner.

Diana är sjuksköterska, och har arbetat i Östafrika i flera år, som volontär på olika sjukhus. En diametral skillnad till att vikariera på akutmottagning på ett sjukhus i Stockholm, som hon ska göra i år då hon inte kunnat med att säga nej till sin mammas inbjudan till barndomshemmet i Sollentuna över jul för tredje året i rad. Och på akuten kan hon tjäna bra med pengar innan hon återvänder till ett nytt uppdrag i Kenya i januari.

Det blir inte riktigt som hon tänkt sig när hon kommer hem. Trots att hon försöker hålla låg profil blir flera arbetskamrater viktiga inslag i hennes liv (Gunnel och Blaze är ljuvliga karaktärer) och hon får reda på något om sin pappa, som hon alltid trott dog i kriget i forna Jugoslavien när hon var liten. Det visar sig nämligen att han lever, och att Diana har en halvsyster och en systerson som bor alldeles i närheten. Men hon vill inte riktigt ge sig tillkänna – åtminstone inte på en gång…

Dessutom pockar kärleken på hennes uppmärksamhet – och det hade hon verkligen inga planer på. Just den biten tar inte över resten av berättelsen dock, vilket jag tycker är skönt. Det spårar liksom inte ur in en romance, utan fortsätter att vara en smart relationsroman. Inslagen från akutmottagningen är trovärdiga och ibland hjärtskärande och det ger en extra genuinitet till handlingen.

Vissa bitar är otroliga humoristiska och jag fick skratta försiktigt för att inte väcka min man när jag läste om APT:er på sjukhuset, arbetet med värdeord går inte att sätta ett pris på. I min bransch har man inte uttalade APT:er, men något liknande förekommer absolut och jag är glad att mina chefer inte är som chefen i boken – även om hon, liksom vissa andra mindre trevliga karaktärer, visar sig ha försonande drag. För det är ju faktiskt jul. Och feelgood! Och jag gillar det skarpt.

Bröllopsfesten av Lucy Foley

Klaustrofobiska miljöer är ofta effektfulla, och så även här. Vi befinner oss på en liten ö utanför Irlands västkust, där tidningsredaktören Jules ska gifta sig med den stigande tv-stjärnan Will. Allt är minutiöst planerat och mycket påkostat – men det är tretton personer på gästlistan och det vet vi ju vad det betyder.

Och det finns sannerligen drama på gästlistan. Brudgummens marskalkar är alla kompisar från skoltiden och vi förstår att svensexan varit något i hästväg. Brudtärnan, brudens halvsyster, vill helst vara någon helt annanstans – var som helst än på det här bröllopet, faktiskt.

Och så hittas någon död. Mördad, förstås Liksom i Foleys förra bok, Nyårsfesten, tar det tid innan vi får reda på vem offret är, och varför mordet skett och det bygger absolut upp en spänning. Extra spännande blir det då mobiltäckningen är dålig och en storm blåser upp…

Vi får berättelsen ur flera perspektiv – bruden Jules, tärnan Olivia, Hannah som är flickvän (eller fru, jag minns inte) till en av marskalkarna, brudgummens best man Johnno och bröllopskoordinatorn Aoife, som är en av de få som är bofasta på ön tillsammans med sin man Freddy, som är kock. Detta är det första evenemanget de tar hand om på sitt nyköpta hotell, Fåfängan, och de kommer garanterat att få publicitet – men kanske inte av de rätta anledningarna.

Jag tyckte att detta var en fullt habil spänningsroman, men det var lite stökigt att hålla reda på allt folk. Även om det är en begränsad skara människor så blev det ibland klurigt att minnas vem som var vem, speciellt bland marskalkarna. Men det var underhållande och lagom spännande och jag läser gärna mer av Lucy Foley framöver.

Stormvakt (Strindberg, #1) av Kristina Ohlsson

Ny deckarserie av Kristina Ohlsson? Ja tack! Som utspelar sig på Sotenäs? Ännu mer ja tack! Äntligen kom det där undantaget där höga förväntningar infrias – detta är en riktigt bra deckare. Jag gillade verkligen böckerna om Fredrika Bergman, men hade svårare för den om Martin Benner (jag läste bara den första). Nu är hon tillbaka där jag gillar henne bäst.

August Strindberg (ja, han heter faktiskt så) är en före detta framgångsrik finansman från Stockholm, som efter en separation bestämmer sig för att göra något helt annat. Han upptäcker att den före detta begravningsbyrån i Kungshamn ligger ute till försäljning och beslutar sig för att köpa den. Inte för att driva begravningsbyrå (även om likbilen ingår i köpet), utan för att förverkliga sin dröm och öppna Strindbergs Second Hand. Han vill dock inte bo i lägenheten utan hyr ett hus i Hovenäset, några kilometer bort – men det är ett hus med en mörk historia. Det vet han förstås ingenting om när han väljer att flytta dit, men han blir så småningom varse om sanningen.

Samma natt som Strindberg kommer till Sotenäs försvinner den populära läraren och tonårsmamman Agnes. Hon går ut i stormen för att titta till båten, medan man och son är hemma och väntar med middagen. Läsaren vet att hon går ut med ett vapen i fickan för att göra något hon måste, men varför slutar spåren vid Fisketången?

I Hasselösund bor Maria Martinsson, polis och ledare för ortens bokcirkel. Med högkvarter i en husvagn utanför gamla polisstationen i Kungshamn söker man efter Agnes dag och natt – fysiskt med hjälp av Missing People, men även genom spaning och grävande i Agnes förflutna och nutida liv. Maria har egentligen alldeles tillräckligt att tampas med i sitt privatliv, men hon går fullt upp i utredningen med stor empati och ambition. En fantastiskt bra karaktär, liksom många andra.

Jag älskade verkligen Stormvakt – det var lagom spännande och väldigt klurigt och pussligt. Sidoberättelserna utöver brottet är intressanta och får ta upp lagom plats, och jag är väldigt glad att detta är just första boken i en serie. Kanske får Hunnebo spela en större roll framöver, till och med? Här förekommer min favoritplats mest i förbifarten – en kvinnlig karaktär kommer därifrån och man hade tänkt ha sina bokcirkelträffar på Bella Gästis – men nog finns det utrymme för att utöka handlingen lite bredare i kommunen!

Smakebit på søndag, 29 november 2020 – The Postscript Murders av Elly Griffiths

Jag blev lite full i skratt igår när jag gick in på Goodreads och insåg att jag just nu läser två böcker som börjar likadant – The Post-Birthday World av Lionel Shriver, som är månadens bokcirkelbok, och The Postscript Murders av Elly Griffiths, varifrån veckans Smakebit kommer. Jag har väntat i evigheter på att den skulle komma till biblioteket och min snälle man fick gå till biblioteket två gånger om i fredags för att få tag på min reservation – och nu ser jag att den redan kommit på svenska, under namnet Mordkonsulten. Men jag läser gärna brittiska böcker på originalspråk, de tappar allt som oftast av att bli översätta (Lex Albatross av Ann Cleeves…).

Har varit nedgrävd i boken sedan i fredags kväll och har redan kommit en bra bit förbi hälften, men Smakbiten kommer från första kapitlet.

Natalka: the linking words

She knows immediately that something is wrong. It’s not anything tangible, the post is neatly stacked on the half-moon table, the flat is silent apart from the sound of seagulls mugging someone outside, the art-nouveau clock ticks serenel, set in its stainless steel sunset. But somehow Natalka knows. It’s as if the molecules have rearranged themselves.

”Mrs Smith?”

She tries the Christian name too, although Mrs Smith is not one of the cosy ones.

”Peggy?”

No answer. Natalka pushes open the sitting room door. The air hums with something like electricity, as if a device has been left on, but Natalka knows that Mrs Smith turns the radio on for The Archers at two and then off again at fifteen minutes past. She can’t stand the Afternoon Drama. ”Full of self-obsessed people talking about their lives. That or time travel.” It’s now six o’clock. Time for the evening call, to help clients get ready for bed. It’s insultingly early for bed, of course, but Natalka has give other clients to see so what can she do?”

Ur The Post-Script Murders av Elly Griffiths, Quercus: 2020

Detta är en deckare som utspelar sig i den litterära världen och det är alltid intressant att få titta in i den branschen – bokförlag och bokmässor och litterära agenter, events i bokhandlar och bibliotek. Sådant jag känner mig väldigt svältfödd på efter de senaste nio månaderna, eller så.

Karaktärerna är en salig blandning – dels återser vi polisen Harbinder Kaur, som jag verkligen gillar, men även den ukrainska Natalka som jobbar inom privat hemtjänst (och Bitcoin), Benedict som har varit munk men nu driver ett litet kafé vid stranden i Shoreham, och Edwin, i åttioårsåldern och tidigare god vän till Mrs Smith, med rosa fluga och ett liv bakom sig där han länge tvingats dölja sin homosexualitet.

Glad första advent på er och fortsatt fin söndag! Läs fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten ❤

Breathless av Jennifer Niven

Jennifer Nivens tidigare böcker, All the bright places och Holding up the universe har verkligen tagit mig med storm. Otroligt känslosamma och vackra berättelser som lämnat djupa spår och som jag ofta tänker på nu, tre-fyra år efter att jag läste dem. Jag hade därför jättehöga förväntningar på Breathless – men ni vet vad som händer när man har höga förväntningar – det är ett undantag snarare än en regel att det blir så bra som man hoppats.

Och det undantaget infann sig inte den här gången (heller). Jag tyckte absolut inte att Breathless var dålig, men den fastnade inte på samma sätt och jag fick nästan kämpa mig igenom den. Kanske är det för att den var rätt lång, kanske för att så många intressanta potentiella berättelser tas upp som sedan inte leder någonstans.

Claudine ska just gå ut high school och har allt planerat – till hösten blir det Columbia University i New York, sedan ska hon bli berömd författare. Men först – en sommar i Ohio med bästa kompisarna. Så kommer hennes pappa och släpper en bomb – han har bestämt sig för att han vill skiljas. Claudine och hennes mamma får genast andra planer och reser iväg till en ö utanför Georgias kust, där mamman ska forska i sin släkt inför ett projekt av något slag (jag minns faktiskt inte vad).

Ön är full av mygg och det finns ingen mobiltäckning. Claudine vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, men så dyker den mystiske och tjusige Jeremiah Crew upp och golvar henne totalt. Han ser sådant ingen annan ser och de inleder ett stormigt förhållande. Förstås. Men han har ett förflutet han inte vill prata om, och ingen av dem ska vara på ön för alltid. Hur ska detta nu gå?

Jag gillar somligt i denna bok väldigt mycket – Claudines förhållande med sin mamma, till exempel, och likaså hennes roliga kommunikation med sin bästa kompis därhemma (ja, det går att få mobiltäckning på ett ställe på hela ön). Kul och varmt! Däremot finns det så mycket som jag mest irriterar mig på. Claudine är ibland otroligt naiv och barnslig, och ibland blasé och dekadent. Hon har väldigt blåögda föreställningar om mänskliga relationer, men hon dricker sprit för att bli djärvare och sådana här personlighetsdrag matchar inte riktigt för mig.

Miljöbeskrivningarna av detta landskap som är helt främmande för mig är helt underbara och jag hade väldigt gärna läst en bok som fokuserade mer på mammans forskning, om släkten som kom från ön och gammelfastern som verkar ha varit en fantastiskt spännande dam. Resten blir lite för fluffigt och upprepande – det känns som om samma sak händer flera gånger om, jag fick ibland dubbelkolla att jag inte lagt bokmärket fel för jag tyckte att jag läste samma sak som jag läst dagen innan.

Nio liv (Jana Berzelius, #6) av Emelie Schepp

Emelie Schepps senaste bok om Jana Berzelius, nummer sex i serien, är verkligen högaktuell. Här finns sociala medier och livesändningar på YouTube, och gängkriminaliteten spelar en stor roll. Det känns fräscht och i tiden.

Något som börjar kännas mindre fräscht och nytt är Jana Berzelius bakgrund – det börjar bli lite tjatigt. I de första böckerna kändes det spännande och nytänkande men nu i sjätte boken hade jag gärna varit utan åtminstone delar av det – det blir så hårdkokt och hindrar karaktärsutvecklingen. Naturligtvis är delar av hennes bakgrund relevanta, i hennes fysik och knepen hon kan, men den där Danilo kan gärna få ramla ner i något hisschakt eller något snart för jag tycker inte längre att han tillför något i berättelserna, utom möjligen frustration.

Nåväl. Gängkriminalitet och sociala medier var det. På kort tid mördas fyra medlemmar av ett kriminellt nätverk och när berättelsen börjar sprids en film på YouTube av en ung man med en sprängladdning kopplad på kroppen. Polisen lyckas identifiera platsen, men hinner inte fram i tid. Det blir den kantiga polisinspektören Mia Bolanders jobb att tillsammans med sin nya kollega Patrik Wiking reda ut vad som hänt och vem eller vilka som är skyldiga, men golare får inga polare och det verkar omöjligt att få reda på sanningen.

Jana kopplas in i sin roll som åklagare, och upptäcker (förstås) att det finns en koppling till henne själv i fallet. Men denna gången vill hon absolut inte att sanningen ska komma fram – den måste döljas till varje pris.

Det är stundvis ganska spännande och väcker lite tankar om det här med pengatvätt och knarklaboratorium som ju faktiskt kan finnas på de ställen där man minst anar det. Och jag vill gärna fortsätta läsa om Jana, hon är en cool karaktär – men jag tycker att hon måste få gå vidare nu. Kanske gör hon det, efter denna berättelse. Jag hoppas det.

Bärarna av Jessica Schiefauer

För drygt tre år sedan lyssnade jag på Jessica Schiefauer när hon läste ur sin novell Vomb på Göteborgs Romanfestival. Novellen publicerades senare i en samling, och jag har skrivit om den här. Bärarna är, så vitt jag kan förstå, en utveckling på denna idé.

Vi befinner oss i en värld där en smitta härjat i över ett sekel, och där männen är de enda som bär på smittan. Kvinnorna är bärare – männen spridare. Därför lever män och kvinnor helt åtskilda – männen i en sorts karantän, kvinnorna styr samhället. Resurserna som finns är skrala men delas systerligt mellan alla som behöver.

Nikki och Simone lever tillsammans, och Nikki blir förvånad när Simone berättar att hon så gärna vill få bära ett barn. Det har aldrig varit aktuellt förut, men Nikki vill förstås uppfylla hennes önskan – men det blir inte lätt. Sakta glider utopin över i dystopi, där männen förföljs av fördomar och fruktan. När Nikki får en insikt om sin situation flyr hon sitt samhälle och upptäcker något som hon aldrig trodde var möjligt.

Det är spännande och fascinerande läsning, och framför allt sätter det igång tankarna kring separatism och stereotyper. Varför vill somliga egentligen leva åtskilt från andra – kanske med en annan hudfärg eller religion – och varifrån kommer fördomar och generaliseringar? Schiefauer skriver mycket bra, hennes värld är otroligt väl uppbyggd och trovärdig. Det är något som saknas för mig, jag kan inte riktigt sätta fingret på det – men jag hoppas att det kommer ännu en berättelse om vad som hände sedan, det skulle nog knyta ihop det hela för mig.

De kapabla av Klas Ekman

Jag såg hur De kapabla hyllades av diverse personer vars omdöme brukar överensstämma med mitt på Twitter och var just då sugen på en riktigt bra thriller – sagt och gjort. Tyvärr fick jag inte alls det jag önskade mig, vilket troligtvis beror på mig själv. Den lirade verkligen inte med mig – tyvärr.

En bladvändare är det dock – även om jag tyckte att varenda karaktär var gräslig (utom hunden och en tonårstjej) och att alla val de gjorde var idiotiska så var jag tvungen att få reda på vart sjutton detta skulle leda. In i kaoset, kan jag säga utan att vara alltför avslöjande. Det påminde mig lite om slutet i Hypnotisören av Lars Kepler, där jag till slut inte visste om jag skulle skratta eller gråta, det var en sådan total röra.

Nåväl. Johan och Anna har ett vänsterprassel på gång och möts på ett hotell för att… vänslas. På väg därifrån kör de ihjäl en man och frågar sig om de borde ringa polisen eller gömma kroppen i skogen. Eftersom jag nämnde idiotiska val i förra stycket kan ni ju gissa vad de väljer. Och så är spiralen igång.

Det är intressant att utforska vad människan är kapabel till i en pressad situation, det är det. Och Ekman skriver bra, det säger jag inget om. Jag tycker bara att det blir alldeles för mycket av allt, och det håller inte – för mig – i längden.