Kategori: 2010-tal

Dags för tredje boken om Lou Clark – Livet efter dig blev ju en oerhörd succé och även film, uppföljaren Arvet efter dig gjorde inget jättestort intryck på mig insåg jag när jag började läsa denna, eftersom jag faktiskt inte kom ihåg särskilt mycket av den. Nu var det i alla fall dags för den tredje – jag började lyssna på den men som vi har upptäckt på sistone är jag allergisk mot brytningar och dialekter och det blev fullständigt outhärdligt här. Det är nämligen inte bara amerikanska dialekter som ska gestaltas, det är australiensiskt, polskt och lite oika varianter av brittiska – bland annat måste alla attraktiva män tydligen låta som om de just har vaknat. Nåväl – e-bok gick också bra. 

 

Linda Skugge är en av mina idoler och så fort jag kunde läsa denna som e-bok kastade jag mig över den. Det tog inte lång tid att läsa heller, jag gillar verkligen detta formatet. Ämnen i bokstavsordning med korta texter kring praktiskt taget allt mellan himmel och jord – men mycket om Morbus Addison, kortisolsvikten som Linda lever med och som så länge gick obehandlad. 

 

Det är – som vanligt – bittert och förbannat och samtidigt ofta väldigt, väldigt roligt. Linda Skugge förblir min idol och det är ett under att hon fortfarande orkar hålla på i en sådan takt som hon gör – ännu en bok kommer ut inom kort, som handlar om hur det är när barnen blir större och flyger ur boet. 

 

Mycket bra, mycket upprörande. Läs! Köp här eller här. 

 

Jag har varit fascinerad av Sylvia Plath sedan tonåren någon gång och läser gärna det jag kommer över om henne. Det har skrivits ganska mycket, jag har antagligen bara läst en bråkdel – men det känns faktiskt som om jag har läst det allra mesta som Rollyson skriver här förut. Det är fortfarande intressant, men det känns ganska mycket som en repris. Jag har sett bilderna, jag har läst breven, jag har läst dagböckerna, jag har stört mig på Ted Hughes och jag förundras över omständigheterna. 

 

Jag önskar att denna hade funnits när vi gjorde ett arbete på universitetet om Lady Lazarus, det hade varit matnyttigt – nu gjorde den inte det men jag vill gärna bjuda på slutet av dikten som kompensation för att detta blir en väldigt tråkig text om en, trots allt, intressant bok. Det är bara så att den är mer intressant om man inte redan har läst allt man kommer över under tjugo år… och ändå har jag ännu inte läst Övervintring av Kate Moses eller Mad girl’s love song av Andrew Wilson. Men det ska jag! 

 

Tredje boken om underbara, driftiga, varmhjärtade Billie är äntligen här och jag sträckläste den på ett par timmar. Sara Kadefors har verkligen lyckats med sin unga hjältinna i dessa böckerna, de är fantastiska! 

 

Jag skrev om Charlotte Löwensköld igår, och denna tar vid precis där den slutar – och som jag skrev igår så har jag lite svårt att hålla ordning på vad som hör till vilken bok. 

 

Nu är i alla fall Anna Svärd gift med Karl-Artur (efter att ha varit på någon sorts uppfostring i länsmansgården för att lära sig föra sig) och Malvina Spaak, organistfrun, gör allt för att ställa till det för dem. Detta leder till en otroligt rolig scen när det äktenskapliga huset ska möbleras. Annars är det ungefär samma sorts relatiionfars, de härjar och missförstår och reser härs och tvärs och till slut knyts säcken ihop med förbannelsen som uttalades i Löwensköldska ringen och så var det med det. 

 

Det är ju underhållande på sitt sätt, men båda två på rad är ganska tung läsning – det är över 700 sidor tillsammans och för att behålla mitt intresse skulle det behöva hända lite mer. Men böckerna är nästan 100 år gamla, och saker och ting förändras. Tack och lov, får man väl säga 🙂 

 

Även här föreslår jag att man köper den vackra pocketutgåvan till exempel här eller här! 

Oj, vad denna boken blev superhajpad på nolltid – och oj, vad konstigt jag tycker att det är att jag inte hade hört talas om den innan poddarna började prata om den i samma vecka som den kom ut på Bonniers! 

 

Som jag har skrivit förut är jag extremt trött på de generiska säljtexterna om ”den nya Gone Girl” och ”den nya Kvinnan på tåget” och den nya gud-vet-allt så fort det kommer ut något med minsta tillstymmelse till psykologisk thriller med en kvinna i huvudrollen, och jag är minst lika trött på halvspoiliga baksidestexter och insinuationer. Därför tänker jag inte säga så mycket om handlingen här förutom att vi följer Anna som bor i en lägenhet i Harlem vid en park med en inneboende i källaren och att hon en dag ser något i ett fönster. Ja, så frugalt får det bli!

 

Vad jag därmot vill skriva mer om är hur välskriven boken är. Jag är otroligt imponerad. Jag gillar även alla referenser till gamla klassiska filmer även om jag bara sett ett fåtal (men jag är verkligen intresserad av att se fler) och jag gillar hur ett sjukdomstillstånd beskrivs då jag tror att det är väldigt skickligt gjort. 

 

A J Finn är pseudonym för en journalist som heter Daniel Mallory – många blev förvånade över att det är en man som skrivit då det är ett så starkt kvinnoporträtt och jag kan väl hålla med till viss grad men samtidigt – varför skulle inte en man kunna skriva bra kvinnor? Det är ju bara positivt. 

 

Så, ja. Riktigt spännande och mycket välskrivet. Jag lyssnade på en del och läste en del på originalspråk, båda funkade riktigt bra. Nomineringen till Årets bok är välförtjänt! 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Jag har gillat Emmy Abrahamsons böcker hittills – såväl böckerna om Filippa som flyttar till London som börjar med The only väg is upp, som den lysande Min pappa är snäll och min mamma är utlänning och Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Jag var därför väldigt sugen på denna när jag såg att den var på väg, och kunde inte bärga mig tills jag kom först i kön på biblioteket utan lyssnade på den istället. Det var ruskigt dumt – men jag fick ju läsa den snabbt, i alla fall. 

 

Ofta har jag tänkt ut ganska långt i förväg vad jag ska lyssna på härnäst – jag försöker att alltid ha någon ljudbok på gång då jag ändå åker en del kollektivt och sådär – men denna valde jag bara lite på måfå för att omslaget var rätt snyggt och den var föredömligt kort. 

 

Taliah har skrivit brev till en rockstjärna sedan hon var tretton. Inte för att han är hennes stora idol, utan för att hon tror, efter att ha hittat en skokartong med sin mammas gamla saker, är ganska övertygad om att Julian Oliver är hennes pappa. Han svarar dock aldrig och hon börjar väl ge upp hoppet – till en dag, då han plötsligt står utanför ytterdörren. Hans pappa hemma i Oak Falls, Indiana, håller på att dö och nu vill han att Thalia ska följa med honom dit. 

 

Och hon tar med sig bästa kompisen Harlow och följer med. Mamma konstprofessorn är i Paris på tjänsteresa så det är bara att åka. Realistiskt, n’est-ce pas? Under en period i boken tyckte jag att det var befriande och skönt att det inte fanns någon kärlekshistoria inblandad, men det tog väl femton sekunde innan det också dök upp. 

 

Det finns små guldkorn och tänkvärdheter, men jag tycker inte att det här är en bra bok. Dessutom är ljudboken full av ”dialekt”, eller vad man ska kalla brytning, och jag tycker att det är väldigt tjatigt. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

Jack Werner for skolminister, säger jag. Han är ju en av grundarna till Viralgranskaren i Metro och en av de viktigaste personerna inom källkritik som vi har i Sverige – och här berättar han om fejkade berättelser på nätet och vikten av källkritik. Och lite idiotiska kommentarer, såsom den som gett boken sin titel. 

 

Otroligt fascinerande, skrämmande och mycket väl sammanställt. Lite lång, kanske, och även om ljudboken är väldigt väl inläst av författaren själv får man lite skavsår i öronen av alla ”citat-slutcitat” – men det blir ju ett nödvändigt ont, det är bara tjatigt 😉 

 

Boken finns att köpa här och här och finns även i en ljudboksapp nära dig, och jag kan inte rekommendera den nog. Även vi som är ganska källkritiska av såväl skolning som ohejdad vana och skepsis på nätet kan ta till oss en hel del här.