2015: 191 – När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Jag förstod att detta skulle vara riktigt tung läsning. Det var väl därför den låg på köksbordet i en vecka innan jag kom mig för att läsa den helt enkelt – för jag ville ju vara med och diskutera med Kulturkollo, såklart! Tycker att det är härligt hur bra det fungerar med digitalt bokcirklande, det var verkligen full fart i Facebookgruppen igår kväll och idag också. 
 
En sommar träffas två unga människor – Isak och Ester. De blir hals över huvud förälskade och nästintill oskiljaktiga. De blir symbiotiska – delar allt, såväl tid som känslor. Men så svalnar känslorna, i alla fall för Isak – men innan han riktigt hunnit förklara vad det är som händer sker det otänkbara. 
 
Isaks lillebror Anton blir skyldig till ett mord. Han och en annan kille slår och sparkar ihjäl en jämnårig. Vid en sjö. Låter det bekant? Ja, naturligtvis finns det starka drag av John Hron-tragedin i När hundarna kommer. Anton har hamnat snett och börjat umgås med nynazister, och på den vägen är det. 
 
Och Isak lämnar inte Ester. Istället klamrar han sig fast vid henne än mer desperat. Ester offrar allt och ställer upp för Isak och hans familj utan att blinka – hon tappar helt bort sig själv i detta känslomässiga kaos. 
 
Det är oerhört intressant, det här greppet att fokusera på gärningsmannens anhöriga, och inte bara de som blev kvar. Fast – dessa anhöriga blir ju också kvar. Gestaltningen av Anton och Isaks mamma är så otroligt stark. Hennes förtvivlan och ångest över att ha ”skapat ett monster” är omskakande. Som i alla komplicerade historier är det viktigt att åtminstone försöka se fler perspektiv än det första som slår en, tycker jag, och det är det som Schiefauer vill få oss att göra med När hundarna kommer – som är en helt fantastisk roman. 
 
enligt O skriver att den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor, och jag kunde inte hålla med mer. Det är så, så viktigt. 
 
Titta in i Facebookgruppen ”Kulturkollo läser” om du har läst – mycket intressant där. 
 
Och, vad jag hoppas att Schiefauer vinner ännu ett Augustpris. Det är denna roman – och hon – sannerligen värd. 

2015: 190 – Kärleksboken av Lin Hallberg

Nu är det dags för bok nummer fyra – den avslutande delen – i Lin Hallbergs fina serie om Klara, Anton och de andra. De tre första heter Kompisboken, Bästisboken och Svikarboken
 
Nu är det Auriels tur att vara huvudperson. Jag drog mig egentligen lite för att läsa den just för att jag verkligen inte tycker om Auriel – ja, jag vet att hon är ett barn (och ett påhittat barn ;)) – men jag tycker verkligen illa om henne. Har gjort sedan första början. No redeeming features. Hon är falsk, fjäskig och den värsta ögontjänare man kan tänka sig. Så är det. 
 
Auriel och tjejgänget – Meuish, Caro, Cissi och Amelie – bestämmer regler för sin vänskap, nu när de snart ska börja högstadiet. De ska aldrig ljuga för varandra, de ska aldrig snacka skit om varandra, de ska aldrig ta varandras killar, de ska aldrig tvinga någon att vara med på något hon inte vill, och de ska alltid hålla ihop. 
 
Men redan första kvällen hos Cissis farmor på landet bryter de varenda regel, och allt håller på att gå riktigt illa. Meuish paxar söte Aron på badplatsen, men han har bara ögon för Auriel. Cissi följer med till badet på natten fast hon inte vill eller får. Caro känner sig ful, fet och utstött. Naturligtvis råkar de i trubbel när Cissis farmor får reda på vad som hänt, och Auriel får det värsta straffet – de andra tjejerna får inte träffa henne mer för sina föräldrar. 
 
Isolerad och instängd startar hon en blogg. Där det också håller på att gå riktigt illa… 
 
Jag ycker inte alls mer om Auriel efter boken, men jag gillade att Kemal kom tillbaks i slutet. Honom gillade jag inte heller under seriens gång, så det var ju trevligt att han fick lite redeeming features i alla fall. Annars är detta en väldigt bra och autentisk bok om vänskap och den första kärleken. Jag har haft turen att aldrig hamna i sådana där tjejgäng, varken i dem eller utanför dem, men jag tror att det är hur vanligt som helst att det är som det är i Hallbergs böcker. 
 
Det känns skönt att serien är avslutad och cirkeln är sluten, får jag säga – Hallberg avslutar med flaggan i topp. Bra! 

2015: 189 – Av jord är du kommen av Christina Granbom och Thomas Erikson

Det här var något alldeles nytt och fräscht! En thriller om en begravningsentreprenör – ja, inte mig emot. Jag hade inte ens kommit över en recension av denna tidigare och vet inte hur jag lade den i bokhyllan på Nextory men det är jag väldigt glad att jag gjorde för den var underbar. 
 
Rita Benson är begravningsentreprenör i Arboga. Affärerna går väl sådär, och äktenskapet likaså. En dag kommer hon hem och upptäcker att maken Lars har stuckit. Och varenda öre har han tagit med sig också. Det hon inte vet är att han har rymt med en ny kärlek – en bekantskap han stiftat på sin blogg Av jord är du kommen där han skriver om livet som begravningsentreprenör. Ja, för det är han som har skött firman, som de tagit över efter Ritas far. 
 
Allt Rita har trott att hon vetat är borta på bara några minuter. Hur ska detta nu gå? 
 
Företagets pengar är också väck, och när Ritas pappa inser att det är Lars som har försnillat pengarna tar han sitt eget liv, för att slippa skammen och kanske också rädda Rita i och med livförsäkringen. Affärerna går fruktansvärt dåligt. 
 
Mitt i allt detta blir Rita vittne till ett dödsfall. Hon ingriper inte för att rädda, fast hon hade kunnat… och när de anhöriga kontaktar byrån för att ordna med begravningen betyder det ju många fina slantar i byråns kassa förstås… och det är ju just intäkterna som måste öka. Egentligen finns det ju bara ett sätt för en begravningsbyrå att tjäna pengar. Att folk trillar av pinn. 
 
Det är spännande, rafflande, välskrivet och oerhört humoristiskt. Jag skrattade högt flera gånger. Trots att det är både hemskt och ibland ganska obehagligt – lik och sådant är ju inte så mysigt kanske – är det fantastiskt roligt. Rita är en underbar karaktär – likaså flera av de andra vi möter – och jag är väldigt glad att detta är del 1 i en serie, för jag längtar redan efter mer Rita. Hoppas det inte dröjer för länge, författarna! 🙂 

2015: 187 – Långt ifrån liten av Ingrid Olsson

Det är dags för bok nummer tre om Linnéa och de andra – de första två heter Långt ifrån cool och Långt ifrån kär
 
Efter sommarlovet är det dags för Linnéa och resten av klassen att börja sexan. I sexan går man i ett annat hus, med högstadieeleverna, och det känns pirrigt! Men efter ett besök på högstadiet känns det inte bra. Linnéa känner sig liten och töntig. 
 
De andra tjejerna börjar hänga med de stora killarna – Vanessa blir till och med ihop med Tor i sexan! Men Linnéa vill ju inte hålla på och skolka och hänga i centrum. Förresten får hon inte det för mamma och pappa heller. Men hon vill ju inte bli utstött av Vanessa och Vera och de andra heller… 
 
Samtidigt har Vilmer blivit jättekonstig. Börjat klä sig i AC/DC t-shirts och har spikes i håret och tar av sig glasögonen. Det är ju nästan som om han försöker imponera på någon. 
 
Och vem är det som har klottrat på toaletten? Det står V ❤ X – är det Vanessa? Eller Vera? Eller…? Det blir stor uppståndelse på skolan. 
 
Ännu en rar, rolig och träffande bok om Linnéa och de andra. Det är ju mycket slitning mellan barndom och ungdom i den åldern, och jag tror att alla har känt så. Man vet liksom inte riktigt vad man är, och det vet inte de vuxna eller samhället heller. Och samtidigt är ju alla tolvåringar så otroligt olika! Vissa leker fortfarande med Barbie i den åldern, och vissa är ganska vuxna och mogna på riktigt. Jag säger inte att jag nödvändigtvis var en mogen tolvåring, men jag vet ju vad jag läste och intresserade mig för till exempel, och det var kanske inte direkt Barbiedockor. 
 
Jag tycker att Olsson lyckas bra med lösningarna i sina böcker också. Det är inte bara så att allt är frid och fröjd, utan det blir rimliga konsekvenser – och samtidigt släpper hon – genom föräldrarna – saker som helt enkelt inte är värda att rya och gapa om. 
 
Bra! Tråkigt att jag bara har en bok kvar om Linnéa, men jag bara måste ju veta hur det går för dem! 

2015: 186 – Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

Jag har blivit rekommenderad att läsa denna ett tag, men har väl dragit mig för det lite grann eftersom jag förstått att det skulle bli riktigt jobbig läsning. Och det är det. Fruktansvärt tungt, rent utsagt. 
 
Carina Bergfeldt föddes 1980, och är reporter och kolumnist på Aftonbladet. Hon blev belönad med Stora Journalistpriset för sin text om massakern på Utøya 2012. Med andra ord drar hon sig inte för tunga ämnen som vi helst inte vill tänka på. 
 
2014 reser hon till Texas för att träffa Vaughn Ross, 41 år och dödsdömd. Han har suttit på death row i elva år, men har nu fått sitt datum. När Bergfeldt träffar honom har han sju dagar kvar att leva. 
 
Samtalet genom skottsäkert glas med Ross, som inte rört en annan människa på 11 år, blir starten på en vecka i Texas där hon inte bara träffar dödsdömda fångar, utan även en fängelsedirektör, en pastor, en kvinna som älskar en mördare, en familj som endast är ute efter hämnd, och en polis som avgett ett löfte. Det löftet kan bara infrias när giftet injiceras i Ross kropp. 
 
Det är så starkt. Så tufft, så tungt, så rentav mäktigt. Jag har aldrig varit för dödsstraff, och jag är om möjligt ännu mer motsatt det efter att ha läst denna dokumentär. Den är så välskriven och så djupgående att det inte är av denna världen. Strålande bra. Och framför allt viktig. Vi måste  veta om de här sakerna. Det är en travesti att världens mäktigaste land, världens största demokrati, fortfarane exercerar dödsstraffet. 
 
Läs och förfasas. Och framför allt, lär dig något.