Kategori: 2010-tal

Jag hade inte hört talas om Kiley Reids bok tidigare när den glimtade förbi någonstans – Instagram eller Goodreads, gissar jag – men jag blev så himla sugen på en gång och den fanns i bibliotekets eminenta app Libby – så det var ett enkelt val. Jag visste faktiskt inte ens vad den handlade om, mer än att det var samtid och handlade om en ung kvinna. 

 

Vi möter huvudpersonen Emira en sen kväll när hon är ute på en bar med sina tjejkompisar. Hennes chef Alix ringer och ber henne komma dit, genast, det är en familjekris på gång och Emira jobbar som nanny i den fina vita familjen – själv är hon afroamerikan – och åker genast dit. Alix ber henne ta med dottern Briar till stormarknaden för att distrahera henne, och Briar älskar att titta på de olika tesorterna i butiken, så det verkar vara en god idé. 

 

Tills Emira blir anklagad av en säkerhetsvakt för att ha kidnappat Briar, och så är cirkusen igång. Alix försöker använda sitt inflytande för att lösa situationen, men det blir inte riktigt som hon tänkt. 

 

Reid lyckas väldigt bra med att berätta historien om vad som händer sedan – och vad som hände innan – ur både Emiras och Alix perspektiv. Det är alltid spännande med flera perspektiv på samma händelse, två olika upplevelser av samma sak, tänk The Affair fast annorlunda. Jag är förtjust i opålitliga berättare – sådant är inte fallet här, oroa er inte, sådant spoilar jag helst inte – men när två perspektiv presenteras får man ju mer eller mindre medvetet välja sida. Identifierar vi oss automatiskt med personen som är mest lik oss själva, eller tar vi personen i underläges parti? 

 

Smart, klokt, insiktsfullt – och stundtals jätteroligt. Treåringen Briar är ett litet komiskt geni. 

Jag var lagom såld på, men inte avogt inställd till, första boken om Flora och den lilla skotska ön Mure – Sommar på den lilla ön i havet. Denna gången ska jag avstå ifrån att skriva stränga saker om dessa svenska titlar, för ni kan ju det vid det här laget, inte sant? 😉 Så visst plockade jag upp även denna när jag behövde något snällt och rosa. 

 

Men det är inte bara snällt och rosa – inte alls, faktiskt. Men underhållande är det och visst finns det feelgood här också. 

 

Flora har börjat vänja sig vid livet på Mure. The Summer Seaside Kitchen går bra, och relationerna inom familjen också – men det går sisådär med pojkvännen och före detta chefen Joel, som visserligen valt att stanna på ön, men som är frånvarande och inte vill släppa henne in på livet. 

 

Och bästa väninnan Lorna kämpar också med kärleken. Hon är galen i öns läkare Saif, flykting från Syrien, men han sliter med att vinna förtroende hos de traditionella öborna samtidigt som han väntar otåligt på att få reda på vad som hänt med hans familj, som splittrades på vägen från Syrien. Det kommer nyheter, och nyheterna lämnar ingen oberörd. 

 

Som sagt – det är underhållande, det är feelgood à la Storbritannien, men det finns mycket som är väldigt drabbande och rörande också. Jag tycker att Colgan lyckas bra med balansen – det är inte det lättaste att undvika total sockerchock eller totalmörker när både viktiga, stora, upprörande ämnen och romantik ska in i en och samma roman. 

Ibland är jag lite långsam med att läsa de där böckerna som ”alla” läser, men jag hörde mycket gott om Snöstorm och utsåg den till bussbok under en vecka i mars. Den passar bra som ljudbok, det är lätt att hänga med och det är författaren själv som läser, vilket alltid är trevligt. (Dock, ska sägas, höll jag på att bli galen på somliga ords uttal, men det kanske är jag som är obildad.) 

 

Nittonåriga Joan blir påkörd av en bil som sladdar av landsvägen och klarar livhanken med några centimeter. Blåslagen och sargad ska hon nu förhålla sig till en varm sommar som konvalescent, med bäste vännen och lägenhetskamraten Maccen som stöd. 

 

En allvarlig och stark start, som baseras på författarens egen upplevelse av en liknande olycka. Tyvärr fortsätter det inte så starkt. Det blir mycket fokus på vardagliga saker (särskilt rökning) som staplas på varann i en oändlig ström, och jag förstår liksom inte vad författaren egentligen vill med romanen. Ofta gör inte det mig något, jag kan snarare bli lite irriterad när det ska grävas för djupt efter syften – för mig får romaner gärna vara underhållning och inte så mycket mer. Men här hittar jag inte riktigt ens det, det händer ingenting i mig. Det doftar lite för mycket författarskola och det är tyvärr inte alltid en kompliimang. 

David Yoon är gift med Nicola Yoon, som skrivit de fina Everything Everything och The sun is also a star – möjligen är det orimligt att tänka att han därmed måste vara lika bra, men så tänkte jag och jag hade rätt för detta var en riktigt härlig läsupplevelse som ännu en gång släpper in oss i den koreansk-amerikanska kulturen, som jag inte har någon koll på förutom just i populärkulturen (jf. Lane i Gilmore Girls, osv.) – så det är fascinerande i sig. 

 

Frank själv säger att han är i ”limbo” – fast emellan de traditionella koreanska värderingarna som finns i familjen, och den amerikanska kulturen och den egna high school-upplevelsen i södra Kalifornien. Hans föräldrar umgås bara med andra koreanska familjer och det förväntas att Frank endast ska dejta koreanska tjejer. Allt annat är uteslutet. Men Frank blir förstås kär i en vit amerikansk tjej, Brit Means, och problemet är ett faktum. Dock visar det sig att Joy Song, dotter till en av familjerna de umgås med, är i samma sits och Frank och Joy bestämmer sig för att ingå en pakt där de låtsas att det är de två som dejtar, fast de egentligen träffar sina riktiga partners. 

 

Roligt, gulligt, varmt och lite för tillrättalagt på sina ställen, kanske. Men fascinerande och välskrivet. Och på sina ställen oerhört känslosamt. 

 

Om det var svårt att hålla ordning på gubbarna i Vår sång blir stum så är det ingenting mot att hålla reda på alla damer i Att vara kvinna. Pust! 

 

Kvinnoklubben har sin årliga kongress på Blacksta gård i närheten av Skoga. Här träffas massor av yrkeskvinnor från alla delar av landet (men bara somliga får sin dialekt representerad i ljudboken ;-)). Camilla Martin, Christer Wijks operasångerska till hustru, är en av deltagarna och när en av de femtio kvinnorna hittas mördad är det förstås Christer som kallas till platsen. 

 

Allt verkar totalt ologiskt och Wijk sliter sitt hår för att komma underfund med vad som egentligen hänt. Det är intressant och känns hyfsat modernt för att ha kommit ut för nästan sextio år sedan, för nog slåss många yrkeskvinnor med samma problem som Langs Kvinnoklubb gör. Men som sagt. Lite stökigt. 

 

Den nystartade bokcirkeln Palmegruppen tog sig an Nätterna på Mon Chéri över kaffe och scones en söndag för ett tag sedan. Detta är Stefan Lindbergs litterära fantasi om 33-åringen, Victor Gunnarsson, som figurerade i Palmeutredningen, och som senare flyttade till USA och själv hittades mördad i North Carolina efter en middag med sin flickvän och dennas mor, som också hittades mördad. 

 

Det är en intressant berättelse – somligt är sant, somligt troligtvis inte – jag tycker att det är roligt att läsa litterära fantasier, man får exercera både sin ”suspension of disbelief” och sin källkritik. Jag gillar även böcker som får mig att söka mer information och läsa på, ty kunskapstörstande är jag alltid. 

 

Jag kan bara tänka mig hur digert förarbetet till romanen måste vara, och visst är det välarbetat. För mig är det dock lite rörigt – jag har ibland svårt att hitta fotfästet i romanens tid och rum, då det även finns en introspektiv del där författaren ser tillbaka på sina tonår, Men visst är det fascinerande. 

Jag gillar kompakta, lagom korta och kärnfulla romaner och Aubert lyckas bra med detta här. 

 

Ida närmar sig 40-årsstrecket. Hon har en lyckad karriär som arkitekt, men gör sig skyldig till en stor skam i samhällets ögon – hon har varken barn eller fast partner. Hon har tagit steget att söka sig till Sverige för att frysa ner sina ägg, till den dag i framtiden då hon räknar med att hitta den rätte som passar som far till hennes framtida barn. 

 

Nu är det dags att fira mammans 65-årsdag, och Ida tar bussen till landstället där de ska ha trevligt, äta skaldjur och dricka vin och umgås. Här finns även systern Marthe och hennes man, och hans dotter från ett tidigare äktenskap, och när Marthe släpper en stor nyhet blir ingenting som tänkt.  

 

Annars är det svårt att tycka om någon i boken, egentligen. Alla tycker så hemskt synd om sig själva och jag har svårt att ta till mig karaktärer som är så tätt insvepta i offerkoftor som detta är. Temat familjerelationer och avundsjuka inom familjen är annars intressant, men jag önskar att jag kunde ta till mig huvudpersonerna lite bättre. Vi kommer tyvärr inte överens. 

 

Men jag gillar tonen i boken och jag gillar språket. Och som sagt – det är skickligt att lyckas säga så mycket på så få sidor, den inbunda boken består bara av 111 sidor – utan att det känns avhugget eller framstressat i slutet. 

 

Det känns som om alla läste denna under den aktuella perioden då den utspelar sig, nämligen kring jul och nyår. Jag var lite senare ut, men till slut så! Det är dock ingen mys-jul-mellandags-bok på det viset, så jag skulle säga att den passar ganska bra när som helst. 

 

Vi följer ett kompisgäng som bestämt sig för att fira nyår i en hyrd stuga i Skottland. På plats finns även föreståndaren och en hantverkare som arbetar på anläggningen – annars är det folktomt, förutom ett par andra gäster. Visst börjar det bra, men det finns många dolda konflikter i det förflutna och när alkohol och stressen med att bo nära inpå varandra briserar både det ena och det andra. På nyårsdagen hittas en av gästerna död – och eftersom antalet personer på plats är så få och anläggningen blivit insnöad måste det vara en av de andra som är förövaren. Pusseldeckare, alltså! Det gillar jag. 

 

Jag gillar även greppet att vi som läsare får vänta ett bra tag på att ens få reda på vem som är offret. Det blir extra spännande då, för det är inte bara mördaren som är ett mysterium. 

 

Absolut läsvärt och absolut spännande. Välskrivet, brittiskt, bra. 

 

Höga förväntningar är farliga, men när de infrias är det fantastiskt. Så fort jag hörde talas om Queenie kände jag på mig att detta verkligen var något för mig, och ja, det var det. 

 

Förlaget säljer in Queenie som en korsning mellan Bridget Jones dagbok och Americanah, och jag kan förstå hur man tänker – om man gör en välvillig tolkning av jämförelsen med Bridget Jones. Man kan ju tänka på Bridget som ett lite ytligt kaos fyllt med Chardonnay och kaloriräkning – då blir det inte en rättvis jämförelse – men om man tänker på Bridget som en ung kvinna, lite vilsen och sökande, med en stor utökad familj bestående av vänner och med en tendens att dras till fel män, så är man helt rätt ute. Jämförelsen med Americanah är lättare att förstå på en gång. 

 

Queenie är i mitten av 20-årsåldern, jamaicansk-brittisk med de brittiska rötterna placerade i Brixton men med ett ben i varje kultur. Hon tvingas varje dag jämföra sig med den vita medelklassen i sitt arbete på en tidning, hon har just blivit dumpad av sin vita pojkvän och ska nu försöka hitta fotfästet i världen igen. Hon söker bekräftelse och stabilitet hos helt fel män, och tacklar varje dag vardagsrasismen och exotifierandet av sitt hår och sin kropp. 

 

Tempot är högt och mycket engagerande. Vissa bitar är så roliga att jag skrattar rakt ut, Queenies morföräldrar är helt fantastiskt skrivna. Vissa bitar är så hemska och sorgliga att jag biter mig i läppen. Queenies barndom, med en mor som lider av psykisk ohälsa, är ett tungt bagage att bära för henne. 

 

Fantastiskt bra. Otroligt att det är en debut tycker jag, jag längtar efter att få läsa mycket mer av Carty-Williams.