Juliet, naked av Nick Hornby

Nick Hornby är något av en husgud hos mig, men jag har inte läst något nytt av honom sedan 2007, när Slam kom. Såväl Juliet, naked som kom 2009, och Funny Girl som kom 2014 har funnits på min läslista, men det har inte blivit av. Som så ofta är fallet! Och så dök Juliet, naked upp i min TBR-lista, och den tryckta boken stod mitt framför näsan på mig i hyllan. 
Trots det valde jag att lyssna på större delen av boken – trevligt nog är den inläst av tre olika personer, vilket blir väldigt bra i böcker där berättaren skiftar tycker jag. Den passar väldigt bra för ljudboksformatet. 
 
Vi träffar Annie och Duncan först. De kommer ifrån den lilla staden Gooleness vid norra Englands kust – men just när vi möter dem befinner de sig på en offentlig toalett i Minnesota. Enligt legenden var det här som rockstjärnan Tucker Crowe upplevde något som gjorde att han drog sig tillbaka från musiken och offentligheten. Han har ett stort följe på nätet som gör allt för att få reda på så mycket som möjligt om Crowe, hans liv och leverne, men ingen vet säkert vad han håller på med idag. Både Duncan och Annie är fans, men Duncan är särskilt fanatisk och driver en av de största fansidorna på nätet. 
 
En dag, efter att Duncan och Annie kommit hem från sin pilgrimsfärd, landar en CD i deras brevlåda. Annie plockar upp den och lyssnar, och det visar sig vara en unplugged-version av Tucker Crowes största succé, skivan Juliet. Duncan blir vansinnig för att hon inte väntat på honom, men till slut skriver de båda varsin recension på Duncans fansida – och plötsligt tar Tucker Crowe mailkontakt med en av dem… 
 
Jag tyckte så otroligt mycket om denna bok! Det är mycket brittiskt, mycket musik, mycket passion och mycket Hornby. Charmigt, vasst, roligt och väldigt välskrivet. Köp boken här eller här

Let it snow: magisk julhelg i tre delar av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle

Jag var egentligen färdig med julböcker för i år – trodde jag. Men så hände det något när jag vaknade tidigt på annandagens morgon, jag satte igång med denna och innan jag visste ordet av hade jag läst halva första berättelsen och då var det ju bara att fortsätta! Jag har tänkt läsa denna sedan 2016 enligt Goodreads, så den kvalar även in i TBR-projektet vilket förstås alltid är roligt. 
 
Jag har läst mycket – kanske allt – av John Green, och en bok av Maureen Johnson som överraskade mig positivt då den inte alls är min grej egentligen men hon lyckades få mig att acceptera övernaturliga grejer – som jag sällan gillar – med östra London och Jack the Ripper – som jag verkligen gillar. Lauren Myracle är ett nytt namn för mig, men jag läser gärna mer av henne! 
 
Detta är alltså tre separata berättelser som hänger ihop – på ett väldigt mysigt sätt. Man kan säga att det är snön, i ymniga mängder, som binder samman berättelserna, som alla handlar om tonåringar.
 
Det är jättemysigt! Hade jag inte vetat att berättelserna är skrivna av olika personer hade jag nog inte gissat att de var det, för jag tycker att de är samstämmiga och i samma ton på ett imponerande sätt. Vissa författarpar som skriver böckerna ihop lyckas ju inte få dem att kännas sammanhängande (Kepler, I’m looking at you) – detta blir jättebra. Det är mysigt och trevligt och roligt och lite vasst – en jättejobbig huvudkaraktär får veta att hon är jobbig, till exempel! – det är verkligen jättelyckat. 
 
Om jag har förstått det rätt kom denna ut för första gången redan 2008, vilket jag inte alls förstått – men den verkar fortfarande vara populär och det är jätteskoj och välförtjänt! 
 
Boken finns att köpa här eller här

Wintering: a novel of Sylvia Plath av Kate Moses

Jag har läst Linda Skugges roman Ett tal till min systers bröllop flera gånger om, men jag verkar inte ha skrivit om den här någon gång, konstigt nog. Får ta itu med det! Det är hur som helst en berättelse med viss inspiration från Sylvia Plaths liv – huvudpersonen heter Sylvia Svensson, lever ihop med en Kulturman (denna skrevs långt innan detta uttryck myntades) och kämpar med två små barn, med att skriva och leverera och hjälpa till med syrrans bröllop… ja, ni förstår. Hon refererar ofta till Kathryn Harrisons Att söka hänryckningen (som jag sedan jag läste boken har haft i hyllan då jag hittade den på Coop Forums bokrea) och Övervintring av Kate Moses. Även den har stått i hyllan i en evighet, jag vet inte varför jag inte har läst den – men det är tydligen numera så att jag funkar bäst med e-böcker, så jag köpte den som Kindlebok. Sådär ja! 
 
Detta är även del av TBR-fight-projektet, då denna låg högt på listan 🙂 
 
Wintering – eller Övervintring – är alltså Kate Moses roman, en litterär fantasi, om Sylvia Plaths sista månader i livet – tillsammans med tillbakablickar på lyckligare tider, i Devon och Spanien och Frankrike. Jag har klyschigt nog varit smått tokig i Sylvia Plath sedan tonåren, när jag själv skulle bli poet (jojomen) – har läst Glaskupan hundratals gånger, samt hennes brev och hennes dagböcker och troligen större delen av hennes lyrik. Gjorde specialarbeten om hennes dikter på universitetet, och söker mig nästan alltid till henne när jag letar efter ett citat eller en aforism. En så otroligt fascinerande kvinna. 
 
Hon får komma fram i ljuset hos Moses. Ofta minns man endast att hon var amerikan, gift med Ted Hughes och tog livet av sig genom att stoppa huvudet i gasugnen i lägenheten i Primrose Hill mitt i smällkalla februari efter att ha brett en smörgås åt barnen som låg i rummet bredvid, med blöta trasor kring dörren så att gasen inte skulle ta sig dit in. Det är så tragiskt – och så sant, förstås. Men här får vi veta mer, även om allt förstås inte är verifierat. Om hur hon bad om hjälp hon inte fick, om hur Ted betedde sig (svinpäls, reds anm) och om hur hopplöst och fruktansvärt det måste ha varit, där under vintern 1963. 
Det är plågsamt att läsa, hjärtskärande vackert och väldigt, väldigt gripande. Alla som intresserar sig för Sylvia Plath måste läsa Moses bok – detta är ett mästerverk. 
 
Boken finns att köpa här eller här – den verkar tyvärr vara slut på svenska men jag tycker nog att den ska läsas på engelska, ändå.  

Älgbarnet av Meg Rosoff

Jag plockade upp denna i farten när jag var på biblioteket under en lunchrast för några veckor sedan och läste den sedan under ett par bussresor. Och oj, vad jag skrattade! Detta är en riktig liten juvel, i lättläst format, av förrförra årets ALMA-pristagare Meg Rosoff. 
 
Jess är sjutton år och har blivit oplanerat gravid med Nick. När vi träffar dem har de just fått sitt barn – en tio kilo tung älgkalv, som förlösts med kejsarsnitt. Det är inte jättevanligt att människor föder älgar, förklarar man på sjukhuset, men inte helt ovanligt heller och just älgar är vanligast bland icke-mänskliga bebisar. Så är det med det. 
 
Somliga av problemen som Jess och Nick erfar är sådana som de flesta unga föräldrar kan uppleva, somliga är lite annorlunda. Som när älgbarnet (Moosey på engelska, Älgis på svenska) blir brunstig på motsvarigheten till öppna förskolan och försöker klä av ett annat älgbarn klänningen, och diverse andra problem väl i skolåldern, där de andra barnen tycker att det är läskigt att han brölar åt dem. Älgar åldras lite snabbare än vuxna, så det går fort på alla möjliga sätt. 
 
Man kan läsa Rosoffs bok som en rolig historia, eller som en sorts liknelse med barn med särskilda behov, om kompromisser och om hur det kan bli när saker och ting inte blev exakt som man hade tänkt sig från början. Den är verkligen helt fantastisk – missa för jösse namn inte! I Sverige finns den utgiven på Argasso förlag och kan köpas här eller här. Jag läste den på engelska vilket jag skulle vilja rekommendera, om du kommer över den på biblioteket. 

Nattvakten av Sarah Waters

Jag hade någon sorts plan på ett Way out West-tema när vi skulle rösta om böcker för denna månadens cirkelträff, eftersom vi skulle ses dagen efter festivalens slut och just i Slottsskogen också. Men så blev platsen flyttad och jag lyckades egentligen bara komma på två förslag på böcker, så jag lyfte istället blicken mot EuroPride som skulle inta stan veckan därpå och valde böcker med mer eller mindre starkt HBTQ-tema – och det blev Nattvakten av Sarah Waters som valdes. Jag har bara läst Främlingen i huset av henne tidigare, men har tänkt läsa mer och nu blev det av. Som så ofta är det bokcirklar som får mig att välja ”rätt” bland TBR-titlarna. 
 
Det visade sig under cirkelträffen att förvirringen jag kände inför somligt i boken var allmängiltig – det blir jättesvårt på sina ställen att förstå en prolog, som är så lång att man knappt vet om man ska anse att boken berättas baklänges eller om den är i två delar eller… ja. Jag tycker att det var svårt, och kanske särskilt som jag lyssnade på ungefär halva och läste resten som e-bok, i diverse omgångar. Men det är inget att hänga upp sig på. 
 
Som ni vet är jag svag för lyckade skildringar av städer och platser som jag känner väl, och London är ju absolut en av dessa platser. Jag älskar Waters London! Det är mästerligt bra. 
 
Och det är i Waters London som vi träffar persongalleriet, först 1947 och sedan 1942. Det är Kay, som körde ambulans under kriget och som nu går i herrkläder på Londons gator. Livet då var hektiskt och fullt av sorg och misär, livet nu är lugnt och stillsamt. Men minnena av krigsåren är henne nära, och hon skulle inte vilja vara utan dem. Deckarförfattarinnan Julia, och den vackra Helen, och Helens bror Duncan som suttit i fängelse, och Viv, som är intrasslad i en affär med en gift soldat. Det är mycket som pågår bakom mörkläggningsgardinerna – kärlek, svek, hemligheter, vänskap och hjältemod. 
 
En sak som jag tycker är väldigt speciell är att boken nominerats till så renommerade priser som Man Booker, medan jag tror att de flesta jag har pratat med tänker på den som en relativt lättsam underhållningsroman – inte feelgood eller chicklit just, men inte så tungt som jag vanligtvis skulle tänka mig om Man Booker. Själv vill jag placera den någonstans mitt emellan. 
 
Är den bra? Ja, det är den – men den är alldeles för lång. Vanligtvis när jag upplever det kan jag inte riktigt sätta fingret på hur jag skulle vilja förkorta en roman, men i detta fallet kan jag faktiskt det då jag tycker att en av personernas berättelse är ganska ointressant. Men det är välskrivet och som sagt älskar jag beskrivningarna. Skulle gärna ha läst mer om vissa av karaktärerna, men kanske i en annan roman. Elin kände igen ett par av namnen från Hyresgästerna men visste inte på rak arm om det var en slump eller om de faktiskt är sammanflätade så smått. Jag tänker ta reda på det 🙂 
 
Boken finns att köpa här eller här

Smuts av Katarina Wennstam

 

Det var Sommarpratartema i omröstningen med min ena bokcirkel till augustiträffen, och det blev Smuts av Katarina Wennstam som valdes till månadens bok. Jag har läst någon enstaka vuxenbok av henne tidigare och inte varit så imponerad, men gillade Flickan på hotellet (och tänker läsa uppföljaren snart) så jag var positivt inställd – och tacksam för att det var första boken i en serie denna gången så jag slapp läsa ikapp innan 😉 

 
Smuts följer vi en familj, en sådan där lyckad en, som bor i Stockholm. Pappa Jonas är advokat och anlitas för att vara tv-kommentator i en rättegång gällande koppleri, mamma Rebecca är någon sorts chef på tv och briljerar i sin karriär. Dottern Emma (som är största behållning i karaktärsgalleriet, utan tvekan) är 14 år och på väg in i vuxenlivet med buller och bång. De bor tjusigt och lever tjusigt – fasad och yta är oerhört viktiga. Men under ytan bubblar givetvis en hel massa som inte syns. Jonas lever ett oerhört obehagligt dubbelliv, Rebecca lever i en extremt stark förnekelse och Emma råkar ut för en sorts slutshaming som jag aldrig tidigare hört talas om. (Vi diskuterade detta och lite relaterade saker med bokcirkeln och tack och lov kände ingen igen sig – men saker och ting förändras förstås med åren.) 
 
Det märks att Wennstam är journalist och det är inte nödvändigtvis så lyckat när det ska skrivas skönlitterärt. Man kan argumentera för att det är bra att ta upp sådana här viktiga ämnen – människohandel och mäns automatiska ”rätt” till kvinnors kroppar – i en spänningsroman för att budskapet ska nå ut till flera, men jag tvivlar på att det fungerar. Om någon inte tror på att det existerar tror de inte mer på det för att det förpackas såhär. 
 
Det jag har svårt för med Smuts är alla schabloner och klichéer – det är väldigt kvällstidningsaktigt, det där. Alla är sådana stereotyper (utom Emma, som sagt, hon är en strålande skriven karaktär) att det smäller om det, alla män är riktiga svin (inte en enda är bara lite lagom grisig utan alla är praktgaltar utom Emmas lillebror) och det är riktigt tjatigt faktiskt. 
 
Jag har även lite svårt för beskrivningen av en person som är solklar missbrukare – vi måste komma ihåg att det inte är självvalt (även om det i somliga fall naturligtvis krävts en hel del för att komma dit) och att personer som är fast i ett missbruk, vare sig det är kemiskt eller emotionellt eller sexuellt, behöver hjälp. 
 
Jag beundrar Katarina Wennstam. Hennes reportageböcker är fantastiska, hennes Sommar i P1 var mycket bra och hon gör en massa viktigt arbete för kvinnors rättigheter och kvinnorätt. Men jag är inte så säker på att jag tycker att hon ska skriva skönlitterärt – för mig blir det inte bra. 
 
Boken finns för den hågade att köpa här eller här

På Chesil Beach av Ian McEwan

Jag har aldrig läst något av Ian McEwan – inte ens Atonement, när filmen kom och alla blev så förtjusta (jag har inte sett filmen heller) och liksom Fiktiviteter hade jag nog mina fördomar om honom. De visade sig vara ogrundade och det var ju trevligt, när jag nu plockade upp På Chesil Beach som just också blivit film. Eftersom framsidan är så vacker och den inte är så våldsamt lång tänkte jag att detta kunde vara en lagom inkörsport till en författare som så väldigt många älskar, ändå! 
 
Det är 1962, och Edward och Florence har just gift sig. De sitter i avskildhet och avnjuter sin bröllopsmiddag på hotellet på Chesil Beach på engelska sydkusten där bröllopsnatten ska spenderas – och de är ju så lyckliga! De passar så bra ihop! Och åh, så fint deras äktenskap ska bli!
 
Det är bara det att de måste ta sig igenom den där bröllopsnatten först. Nervositeten stiger hos dem båda, särskilt hos Florence,  och kommer snart upp i nivåer som främst liknar panik. 
 
Det är så hjärtskärande tragiskt med små komiska inslag – men framför allt är det väldigt intressant att läsa om det psykologiska spelet människor emellan – de minsta små rörelser eller yttranden skapar vågor hos den andra personen och så är allt igång ännu en vända – och så, naturligtvis, tystnad. 1962 kunde man inte prata med varandra om sådant här, och som förlaget mycket riktigt skriver: Hade deras bröllopsmiddag skett fem år senare hade den fått en annan utgång.” – för så är det, förstås, att tiden då boken utspelar sig spelar otroligt stor roll. 1962 stod vi och darrade på kanten till en revolution, och allt hade blivit betydligt lättare för Edward och Florence om det hade varit 1967, det är väl ett som är säkert. 
 
Fantastiskt välskrivet, mycket välkomponerat och uttänkt och så ypperligt raffinerat. Jag njöt i stora drag, även om man gärna vill slita tag i bägge två och få lite ordning på dem – det är underhållande och jättejobbigt på en gång. Skickligt, tycker jag! Boken finns att köpa här eller här. Har någon sett filmen, förresten? Hur var den? 

Eldpojken av S K Tremayne

Jag tyckte riktigt mycket om Tremaynes senaste, Istvillingar, och har gått och hållit på Eldpojken sedan den kom ut – ni vet, ibland vill man inte börja läsa något för man vill inte att det ska ta slut. Något sådant trodde jag, förväntningarna var altlså skyhöga, men jag kan inte påstå att de infriades. Tyvärr, för tanken är nog god. Men boken blev för lång och invecklad, det blev för svårt att hålla reda på verklighet och vanföreställning och det hela kändes nog lite… gjort. Till exempel i du Mauriers fantastiska Rebeccadär författaren garanterat hämtat mycket inspiration. 
 
Rachel hankar sig fram som fotograf i London. Hon är uppvuxen i stadens fattigare områden och när hon gifter sig med änklingen David och flyttar till hans gods i Cornwall, som ligger ovanpå släktens gamla gruvor, gör hon en gigantisk klassresa i ett svep. 
 
Davids före detta fru Nina dog under något märkvärdiga omständigheter, och hennes och Davids son Jamie finns förstås kvar på godset och han och Rachel kommer bra överens. Men inom kort börjar Jamie säga märkliga saker, se syner och berätta för Rachel om vad han ser – bland annat att hon ska dö på julafton. 
 
Kapitlen är därmed en nedräkning till just julafton och det är mer långsamt uppbyggd spänning som dagarna går. Och det är ganska spännande – det är bara alldeles för utdraget. Jag förstår poängen med det, det är suspense som författaren är ute efter och det lyckas, men det hade kunnat vara lite rappare för att hålla läsaren vaken också. 
 
Men miljöerna är helt fantastiska. Jag har bara spenderat fem dagar i Cornwall men blev djupt förälskad och vill gärna återvända inom en ganska snar framtid – det var trevligt att komma dit i litteraturen, så länge! 
 
Boken finns att köpa här eller här

Fans av Fredrik Strage

Jag köpte denna för flera år sedan men tänk, som så ofta har jag inte kommit mig föööör. Men nu så! Mycket fascinerande läsning, ganska skrämmande på sina ställen, ibland full av skämskudde och ibland rakt ut komisk. 

 
Det handlar om fansen. Inte de som uppför sig som ganska vanliga människor som beundrar en kändis, utan de som går lite längre. De som har fanklubbar och följer sina idoler över hela världen och hänger utanför deras hus och rentav bryter sig in hos dem. Michael Jacksons fans i Göteborg, Westlife Gangsters och deras konkurrenter, holländaren som faktiskt startade en relation med Agnetha Fältskog, kvinnan som hade vanföreställningar om Evert Taube… och mycket mer. Kapitlet om Morrissey och hans fans var definitivt mitt favoritavsnitt, en riktig ögonöppnare (och inspiration till att läsa Den andra pojken av Willy Russell).  
 
Riktigt fascinerande, som sagt, även om vissa bitar är ganska tråkiga. I en sådan här reportagebok är det intressantare att läsa just reportagen än vad det är att läsa avhuggna forskarrön, tycker jag. Men det är rappt och roligt, välformulerat och informativt och får mig att flera gånger reflektera över hur glad jag är att jag inte är kändis. Pust. 
 
Boken finns att köpa här eller här, eller i en e-boksapp nära dig. Jag rekommenderar den! Kryssar ”broaden your horizons” i Sommarbingot, för riktigt sådana här skildringar av fans har jag faktiskt aldrig kommit över tidigare…! 

Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman

Jag läste Cigarett för ett par år sedan och gillade den skarpt – boken står i hyllan och visade sig nyss ha en viktigare och mer angenäm effekt än man hade kunnat tänka sig, och i utgåvan finns även Pool och Volt som jag ska läsa, också, någon gång. Som så mycket annat. 
 
Men av någon anledning tänkte jag att jag skulle läsa Att komma hem ska vara en schlager först, och det har jag gjort, och jag är fortfarande såhär ett par veckor senare lite förvirrad över vad jag egentligen tycker om den. Somligt är briljant, så otroligt välformulerat och vackert. Somligt retar gallfeber på mig, om och om igen, som att alla kvinnor under 40 (egen slutsats) kallas flickor och att han refererar till sig själv (förlåt, huvudkaraktären) som en pojke. Jag har så orimligt svårt för det där. Tack och lov har det ju blivit lite bättre men under en period kallade folk sina partners hejvilt för ”pojken” även om ”pojken” ifråga råkade vara 45 och jag vet inte, det kryper i hela huvudet på mig av det. Men, lev och låt leva, det ska väl inte jag lägga mig i. 
 
Fast gällande litteratur och i min kapacitet som liten bokbloggare har jag ju rätt att lägga mig i detta fallet, och det är ju synd att en sådan bagatell (eller?) ställer till en ganska angenäm läsupplevelse. Jag borde antagligen därmed sluta störa mig på småsaker (eller?) och uppskatta denna bok för vad den är. Men jag förstår inte riktigt. Jag förstår inte syftet med huvudpersonens jakt, jag förstår inte varför somliga uttryck upprepas så till den milda grad när just upprepningen inte verkar fylla mycket till funktion och jag undrar om den hyllades på sin tid för att Per Hagman hade så mycket kredd att det sprutade ur öronen på DN:s recensent. Jag bodde utomlands då, jag vet ingenting, och det kanske är lika bra. 
Men – jag har fått tips om När oskulder kysser och jag ska läsa den också, samt som sagt Pool och Volt. Det är alltså inte Hagmans författande jag är skeptisk till, det är poängen med denna bok, som jag inte ens riktigt förstår om det är en självbiografi eller en fiktiv berättelse. Men den finns att köpa här eller här