2016: 5 – Naomi och Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn och David Levithan

Här gjorde jag ett klassiskt misstag och dömde hunden efter håren – eller the book by its cover – jag tycker att ungdomarna på framsidan av den svenska utgåvan ser så himla unga ut – tretton-fjorton, typ – och att detta därmed var en sådan där mellanåldersbok. 
Fel! Så är det ingalunda. 
 
Såhär står det på baksidan: 

Naomi och Ely har vuxit upp i samma hus och varit oskiljaktiga sedan de var små. De är bästa vänner och Naomi älskar (och är förälskad i) Ely, och Ely älskar Naomi (men föredrar killar).

För att ingen ska komma i vägen för deras vänskap skapar de en kyssförbudslista över personer som ingen av dem får kyssa. Och det fungerar bra – tills ett ödesdigert litet tuggummi dyker upp på fel plats vid fel tillfälle och rubbar deras relation i grunden. Och så var det ju det där med Bruce, Naomis pojkvän, som är så tråkig att det inte finns anledning att sätta honom på listan, väl?

Ja – jag tror att ni förstår vart det barkar, med dunder och brak. 

Och åh, så bra det är. Miljön – Manhattan, aldrig norr om 14th Street – är helt fantastisk. Det är svårt att föreställa sig hur det är att växa upp i West Village, men det måste vara ganska häftigt ändå… 

Dialogen är rapp och vass och vansinnigt rolig, men – nu känns det som om jag har skrivit om detta hela dagen i olika kontexter – balansen mellan humor och allvar är helt perfekt avvägd. Jag älskar Cohn och Levithan. Levithan har jag ju läst ”ensam” också, men Cohn har jag inte provat ännu – men det ska jag. 

Så himla bra. Ännu en gång. Filmen var också ljuvlig, mer om den inom kort! 

2015: 227 – Kärlekens brutala språk av Alicia Erian

Jag högg denna boken på Pocket Shop på Landvetter i söndags. 40% rabatt, mellandagsrea och så vidare. 
 
Och nu inser jag att det kan ha varit Bokhora-Marcus som sålde den till mig. Tänkte det från början men inbillade mig att han bodde någon helt annanstans – men så googlade jag och ja, det var nog så. Starstruck, much? Han var supertrevlig, i alla fall. Sa att alla i personalen hade gillat Kärlekens brutala språk och att det var konstigt att de reade ut den och jag ba’ ”men då får ni ju plats att ta in fler” – begåvat. 
 
Anyway! 
 
Detta är nio noveller om nio tjejer. Likgiltiga, narcissistiska, individuella och på något sätt jäkligt härliga tjejer. Tjejer som är sådana där som man skulle vilja vara ibland. Observera ”ibland” – jag är väl egentligen inte sådan alls, men det verkar så skönt ibland att bara kunna koppla bort allting och göra precis som man vill. 
 
Punkt 24 och 26 i Läs en novellutmaningen blev avbockade också! Jag gillar ju verkligen noveller – jag är bara dålig på att komma ihåg att jag gör det. Så trevligt format, egentligen – även om jag kan bli lite stressad när snörena inte knyts ihop i slutet. Men det får jag öva på! 
 
Detta var den sista boken jag blev klar med 2015, och det känns som en utmärkt titel att sluta på. 2016:s första bok handlar också om tjejer som gör som de vill – de kommer upp imorgon, kanske. 

2015: 226 – Gossip Girl av Cecily von Ziegesar

Jag har sett typ sex och en halv av de sju säsongerna av Gossip Girl – och jag vet naturligtvis vad som händer i sista avsnittet för let’s face it, jag blev intresserad av serien långt efter att den slutade sändas. Tror jag, i alla fall. 
 
Men – trots det blir jag sugen på att prova att läsa böckerna. Nu har jag läst den första och jag är glad att jag gjorde det, för den var förvånansvärt välskriven. 
 
Det är rätt mycket som inte stämmer överens med TV – men det får man ju vänta sig och acceptera. Och det gör ingenting, även om jag hann bli riktigt arg på Chuck Bass efter bara en liten bit. Jag är ju egentligen ganska förtjust i honom (obs: på ett väldigt oseriöst plan). 
 
Men ja, jag tänker fortsätta att läsa. Man behöver inte koncentrera sig något särskilt och det kan ju vara befriande, och jag tycker att det känns drivet och bra. Denna var 140 sidor eller någonting åt det hållet, så det är inte heller några längre åtaganden att läsa böckerna. 
 
Trevlig bekantskap med von Ziegesar, alltså! 
 
Vill man fördjupa sig vidare finns en kritisk analys av serien och böckerna. E-boken kostar bara 777:- ~ som hittat! 

2015: 221 – The Boyfriend List av E. Lockhart

Ruby Oliver är 15 år och går hos en psykolog. Det är nämligen inte så konstigt att hon har fått några panikattacker på sistone – hon har nämligen haft tio jäkligt tuffa dagar. 
 
Hon har – låt mig saxa: 
”lost her best friend (Kim),

lost all her other friends (Nora, Cricket),

did something suspicious with a boy (#10),

did something advanced with a boy (#15),

had an argument with a boy (#14),

drank her first beer (someone handed it to her),

got caught by her mom (ag!),

had a panic attack (scary),

lost a lacrosse game (she’s the goalie),

failed a math test (she’ll make it up),

hurt Meghan’s feelings (even though they aren’t really friends),

became a social outcast (no one to sit with at lunch)

and had graffiti written about her in the girls’ bathroom (who knows what was in the boys’!?!).” 

Mmm, ni hör ju! 

Psykologen föreslår att Ruby ska skriva en lista på alla killar hon varit förtjust i eller haft något samröre med – ända sedan förskolan. Och det är där narrativet ligger – varje kapitel är på sätt och vis relaterat till vardera kille – även om det inte är så strikt hållet. Vi får förstås reda på varför alla de här jobbiga sakerna har hänt på så kort tid – och hur. 

Och det är rafflande! Och fy, vad jobbigt att vara femton år! 

E. Lockhart lyckas som vanligt med att skriva feministisk litteratur för ungdomar utan att påvisa att den är feministisk. Är det bra då, undrar du? Jo, jag tror det. Eftersom ordet ”feminist” har fått ett vansinnigt stigma på sista tiden är det väldigt viktigt att den presenteras för vad den är – en strävan efter jämlikhet och lika behandling. Varken mer eller mindre (och jo, visst vet jag att det finns extremer). 

Jag älskade detta. Så himla bra. Lockhart är ett geni – men det visste vi ju redan förut. Kanon! 

2015: 218 – Nick och Norahs oändliga låtlista av David Levithan och Rachel Cohn

Detta är en ganska kort bok, med korta kapitel berättade växelvis av de två huvudpersonerna tillika titelkaraktärerna. 
 
Ändå tog det minst en månad för mig att läsa klart den. Av ingen särskild anledning egentligen – det var väl en sådan där som jag började läsa vid helt fel tidpunkt bara. Bokcirkelboken kanske kom emellan… ja, och så vidare. 
 
Spelar ingen roll. 
 
David Levithan känner jag sedan tidigare – Rachel Cohn var en ny bekantskap. Har dock forskat fram lite annat jag ska läsa av henne så snart som möjligt. 
 
Nick och Norah, var det ja. Jo – de träffas ute i New York-natten. Nick är den enda som är straight i queer core-bandet han spelar i. Har just blivit hjärtlöst dumpad och i ett försök att göra extjejen svartsjuk frågar han tjejen i flanellskjorta bredvid honom i baren om hon kan tänka sig att vara hans flickvän i fem minuter. Norah – tjejen i flanellskjortan – behöver frakta hem sin kompis som är vrålfull, och ser en chans – kanske kan den här killen hjälpa henne? Hon har förresten också precis blivit dumpad, och känner Nicks ex. 
 
Det är som alltid intressant när samma historia berättas ur två vinklar! Älskar när hjärnan utmanas. Vi pratade om detta i bokcirkeln förra veckan – det kan vara så spännande att se olika aspekter och ja, utmana sitt eget tänk. Mycket väl utfört av Levithan och Cohn. 
 
Och det blir en fin historia till slut. Ovanlig och rar! Dessutom ackompanjerad av en ganska kul låtlista – den där oändliga. Och man vill till New York! Oh, vad man vill promenera genom stan i gryningen och… tja. Vara sjutton igen kanske? 😉