Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.

Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.

Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.

Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.

När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.