Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.