Etikett: Spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Jag inbillar mig att jag har läst jättemycket av Christoffer Carlsson – för det känns så. I själva verket har jag bara läst Den osynlige mannen från Salem, Järtecken och så nu Brinn mig en sol. Varför jag inte kommit längre än så i hans utgivning är faktiskt något av ett mysterium för jag tycker att han skriver fantastiskt bra.

Spänningsromaner är som bäst när de handlar mer om relationer människor emellan och miljöerna i vilka de rör sig än om mord och blod och rättsmedicin. Carlsson är kriminolog som de flesta säkert vet, och skulle säkerligen kunna skriva extremt korrekta sådana böcker också – men här är det intressantaste definitivt det som händer runt brotten.

Samma natt som statsminister Olof Palme blir skjuten i Stockholm mördas en kvinna i den lilla byn Tiarp utanför Halmstad. Polisen Sven blir ansvarig för att reda upp fallet och få fatt i Tiarpsmannen, samtidigt som Sverige är i chock efter Palmemordet och han har en son hemma, Vidar, som ska guidas i livet.

I nutid har vår namnlöse berättare just flyttat hem till barndomens Marbäck. Det är meningen att han ska skriva klart en bok, men det går sådär. En kväll sätter han sig på den lokala puben ett tag och träffar där en gammal skolkamrat – nämligen Svens son Vidar, som vi träffade i Järtecken (det tog mig pinsamt lång tid att komma på detta). Genom detta samtal förflyttas vi 35 år tillbaka i tiden. Vad var det egentligen som hände?

Och vem är berättaren, egentligen? Vi får bara reda på att han kallades för Malen när han gick i skolan, då han gillade att läsa böcker. Vilken är hans drivkraft?

Det är en fröjd att läsa en så här välskriven roman. Jag försökte hålla nere takten lite grann – man vill ju inte att sådana här böcker ska ta slut – men det är lättare sagt än gjort. Fantastiskt bra.

Boken finns att köpa här.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

Skuggspelet (Morden i Lerviken, #2) av Anna Bågstam

Första boken om civilutredaren Harriet i Landskrona slutade med en cliffhanger värdig den blåa uttoningen i slutet av varje avsnitt av Skilda världar, så jag kunde inte låta bli att hoppa på bok två ganska snart därefter.

Den stora behållningen med denna serien för mig är just Harriet. Hon är mänsklig, hon är inte perfekt, hon tjuvröker med pizzabagaren vid polisstationens parkering och hon bryter mot regler och bestämmelser när hon tycker att det är lämpligt. Men hon är också en omhändertagande dotter och en god vän – och väldigt, väldigt rolig.

Brotten är förvisso också intressanta. Här flyter ett lik i land i Lerviken, det lilla fiskeläget en bit från Landskrona där Harriet bor hos sin pappa Eugen. Kroppen har märkliga frätskador och är omöjligt att identifiera. Parallellt med detta ska ett toppmöte om migration och flyktingar hållas i Landskrona där massor av högprofilerade politiker från hela EU ska delta. Säkerheten är stenhård – men är det tillräckligt?

Och mitt i alltihop bollar Harriet sin relation med den olämplige Rikard – olämplig, då han är advokat som ibland anlitas som offentlig försvarare och därmed kan hamna på Harriets arbetsplats. Och kanske är det andra saker som också gör honom olämplig? Jag uppfattar en intensiv laddning mellan Harriet och en annan person också, och skulle bli förvånad om detta inte utvecklas i bok tre.

Boken finns att köpa här.

The last temptation (Tony Hill & Carol Jordan, #3) av Val McDermid

Sedan förra bokens slut har Tony Hill och Carol Jordan hållit sig på avstånd från varandra. Hon har jobbat vidare på mordroteln i East Yorkshire, han har blivit sambo och undervisar på St Andrews University. Nu har Carol beslutat sig för att göra något nytt hos Metropolitan Police – ett undercoverjobb i Tyskland kring knarksmuggling.

Dock händer förstås andra saker som gör att deras vägar korsas igen. Tack vare att två poliser, en i Holland och en i Tyskland, har blivit förälskade över nätet upptäcks en koppling mellan mord i de båda länderna – någon mördar psykologer. Det verkar handla om seriemord och Tony Hill kopplas in.

För min del hade det räckt alldeles utmärkt med en av berättelserna, till exempel seriemördaren. Detta är en otroligt lång och omständlig historia, jag tappade kontroll över de olika berättarperspektiven flera gånger om och det närmade sig slutet innan jag insåg hur somliga saker hängde ihop. Och då inte på det där bra ”ahaaaa!”-sättet, som deckare ju gärna får ge, utan mer ”men allvarligt talat”. Lite för långsökt och definitivt för långrandigt för mig.

Jag lär fortsätta med serien men nu får det bli paus ett tag för jag blev halvt utmattad av The last temptation.

Boken finns att köpa t.ex här.

Begrav dina döda (Kommissarie Gamache, #6) av Louise Penny

Som skrivet så blev jag missnöjd med slutet på förra boken om Gamache, Ett ohyggligt avslöjande, och gick därmed ifrån mina vanliga principer om att blanda upp böcker lite grann och inte plöja en hel serie på en gång eftersom det blir så himla tråkigt att vänta ett helt år på nästa. Men nu hade jag faktiskt inget val, för jag var tvungen att få veta mer (och en fråga på Goodreads avslöjade att det skulle komma mer).

Det är vinter i Québec – och det är inte nådigt. Gamache befinner sig hemma hos sin gamle mentor i Québec stad, för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt efter en hemsk yrkesinsats som gick alldeles fel. Hustrun Reine-Marie är med till en början, men efter att hon rest hem igen tillbringar Gamache en stor del av sina dagar på biblioteket hos Litterära och Historiska Sällskapet.

En excentrisk historiker som vigt sitt liv till att leta efter kvarlevorna av Québecs grundare Samuel de Champlain hittas mördad. En koppling finns till Litterära och Historiska Sällskapet och Gamache blir förstås indragen. Under tiden får han dagliga brev från Three Pines gällande utredningen från förra boken, där en person upprepar, gång på gång, att fel person dömts. Gamache vet varken ut eller in, men han skickar Jean-Guy Beauvoir för att göra efterforskningar – utan att berätta att det är därför han är där.

Jag tyckte att berättelsen om mordet i Québec stad var lite rörig – det var väldigt mycket folk och väldigt många namn, och det blev lite stökigt i mitt huvud. Dessutom var jag mest intresserad i hur den gamla historien skulle vecklas ut – och den biten var jag nöjd med! Jag är överhuvudtaget väldigt nöjd med att ha startat denna serie, och så skönt att ytterligare 11 böcker fortfarande väntar på mig!

Boken finns att köpa t.ex här.

Ett ohyggligt avslöjande (Kommissarie Gamache, #5) av Louise Penny

När en död man hittas på golvet i Oliviers bistro i Three Pines blir hela byn lamslagen. Och när kommissarie Gamache kommer dit är kaoset ett faktum – det finns inget mordvapen att hitta och ingen vill kännas vid att de vet vem mannen är. Läsaren vet, dock, vilket gör det hela ganska frustrerande – men ohyggligt spännande.

Fler och fler ledtrådar avtäcks, fynd görs och en skatt upptäcks på ett väldigt oväntat ställe. Allt pekar till slut åt ett håll, och det är inte ett håll jag vill att det ska barka åt. Då är det jättejobbigt att veta mer än poliserna 😉

Penny tecknar miljöer och persongalleri på ett underbart sätt. Det är en så fin kombination av livet på Kanadas glesbygd, av deckarhistoria och sammanflätade liv och personligheter.

Det hände något väldigt ovanligt när jag hade läst ut Ett ohyggligt avslöjande, och det var att jag plockade upp efterföljande bok på en gång. Vanligtvis sparar jag på dem, men eftersom jag var så missnöjd med vad som hade hänt var jag bara tvungen att få veta mer. Och tur är väl det. Text om den kommer inom kort!

Girl A av Abigail Dean

Jag följer många författare på Twitter och det är inte alla tips jag reagerar på, men när jag såg Abigail Deans Girl A omnämnd råkade det bli en som jag kollade upp och blev genast väldigt nyfiken. Skickade inköpsförslag till biblioteket en fredagseftermiddag och på lördagen kunde jag ladda ner e-boken. Det är en otrolig service! Bibliotek är bäst.

Lex Gracie försöker skjuta undan sitt förflutna, och sin identitet som Girl A – namnet medierna gav henne när hon som tonåring lyckades fly The House of Horrors och därmed frita sina syskon. Syskonskaran växte upp med en far som blev mer och mer radikaliserad, och en mor som inte gjorde mycket åt situationen. Till slut var de kedjade i sina sängar, utan mat eller möjlighet att gå på toaletten eller ens äta särskilt ofta.

Det har inte varit några problem att undvika föräldrarna. Fadern tog sitt liv när han fick klart för sig att Lex tagit sig ut och därmed kunde larma polisen. Modern hamnade i fängelse och har suttit där sedan dess – men nu har hon dött, och av någon anledning visar det sig att hon utsett Lex till testamentsexekutor. Lex och hennes syster vill göra något bra av det gamla huset som håller så många gräsliga minnen, en sorts kulturhus för umgänge och trevliga saker. Men för att kunna ordna med arvet måste Lex kontakta sina övriga syskon, en efter en. Det är ingen uppgift hon ser fram emot.

Narrativet skiftar mellan uppväxt och nutid, från att ha varit en ganska normal familj till den totala misären syskonen hamnade i. Hjärtskärande är bara förnamnet.

En otroligt stark berättelse om syskonskap, familj, konflikter och svek. Om hur en persons minnen och erfarenhet kan vara vitt skild från en annans. Om familjens mytologi, om vem som fortfarande tror på barndomens indoktrinering och vem som verkligen lyckats slå sig fri. Fantastiskt välskrivet, väldigt spännande och en riktig bladvändare. Årets bästa hittills, tror jag!

Hantverkaren (The Craftsman, #1) av Sharon Bolton

Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.

För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.

Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.

Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.

Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.

Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.

Disclaimer av Renée Knight

Catherine och hennes man har just flyttat från sitt hus till ett mindre boende, efter att sonen lämnat boet. När flyttkaoset lagt sig hittar hon en dag en bok på sitt nattduksbord som hon aldrig sett förut. Nyfikenheten gör förstås att hon börjar läsa, men blir skräckslagen när hon inser att boken handlar om henne. Om något som hände för tjugofem år sedan, när hon var ensam med sonen i Spanien under några dagar – som ingen kan känna till, förutom en person, som är död sedan länge. Närmare bestämt sedan tjugofem år tillbaka.

Premissen är onekligen intressant och det blir ganska spännande på sina ställen – vem har skrivit boken, hur kan de känna till detaljer som ingen annan borde veta om, och varför har författaren skickat ett exemplar till Catherines son? Detta kunde vara en ganska lyckad ”bok-i-boken”, men jag tycker att det kunde ha utförts bättre med en annan struktur där ”boken i boken” faktiskt fått gå parallellt med Catherines nutida berättelse.

Trots att allvarliga ämnen tas upp och det blir ganska intressant att läsa om just två kvinnor, två män, två familjer, två söner så är det ingenting som haft någon större inverkan på mig. Slutet kändes för tillrättalagt för att resten av boken ska kännas särskilt starkt. Karaktärerna är väl beskrivna, men jag tycker inte att någon riktigt fastnar.

Dock förstår jag att detta blev en succé när den kom, eftersom det var mitt i kaoset när varenda spänningsroman jämfördes med Gone Girl och Kvinnan på tåget. Jag hade höga förväntningar – de uppfylldes tyvärr inte. Men väldigt många tycker att det är en fantastiskt bra bok, så döm för all del inte ut den för att jag lämnades hyfsat oberörd.

Boken finns att köpa här.