Törst av Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf brukar vara den som gräver i andras hjärnor och förflutna i Värvet men tror själv att han är ganska anonym för svenska folket. Jag funderade lite på saken och ins¨åg att jo, det stämmer nog faktiskt. Jag kände till att han haft alkoholproblem och slutat medelst AA-möten, och hade läst något någonstans om att han börjat dricka ”lite” igen för några år sedan, men annars har jag väl rätt dålig koll på honom.

Nu har han samlat sina dagboksanteckningar från åren som gått, från den vilda tiden i medievärlden där sprit och knark flödade till att han fick ett ultimatum om att sluta dricka eller förlora sin kärlek, och dagen när han bestämde att det var dags att prova att börja lite smått igen. Det låter ju som en otroligt dålig idé för en utomstående, men det går inte alltid att förstå hur en beroendehjärna fungerar.

Under åren har han förstört relationer, hålet i hjärtat har blivit större och större och han har försökt fylla det med allsköns berusningsmedel. Hur ska han kunna hantera tomheten nykter? Det är dags att djupdyka i förhållningssätt och resonemang för att komma underfund med beteendet – och tackla konsekvenserna.

Törst är förvånansvärt rolig, vilket behövs i mörkret som är missbruk och psykisk ohälsa. För ja, man får skratta åt sådant. Många hävdar att humor är en av de viktigaste beståndsdelarna i att kunna tillfriskna från en sådan sjukdom. Men det är också rörande, hemskt, skrämmande och starkt, allt snyggt paketerat. Lite name-droppigt här och där men en sann berättelse från Stockholms medievärld kanske gör det oundvikligt.

Boken kan man köpa t.ex här.

K2 – på liv och död av Fredrik Sträng

Fredrik Strängs bok (nå – spökskrivna bok) har varit uppe på förslag och för omröstning i ena bokcirkeln ett antal gånger genom åren, men inte blivit vald. Nu blev den det förra månaden! Det är verkligen inte en bok jag någonsin hade plockat upp på eget bevåg, och det är ju sådant som är så väldigt kul med bokcirklar. Man blir utmanad och utmanar sig själv.

Utmaningar är väl just vad K2 – på liv och död handlar om. Den sortens utmaningar som jag verkligen inte kan förstå mig på, nämligen där man pressar sig fysiskt, rakt emot vad elementen säger, för att komma högst upp på ett berg. Eller sju berg i sju världsdelar, eller… ja. Ni förstår.

Jag kan på något sätt beundra de som vill göra sådant, men samtidigt är det verkligen totalt obegripligt och jättekonstigt. Särskilt som i detta fallet, där Sträng bett om förskott på sitt arv för att kunna bekosta vansinnesklättringen. Hemma i Sverige går hans föräldrar och oroar ihjäl sig, för att han prompt ska klättra upp på världens farligaste berg, där 25% av de som försöker ta sig upp inte kommer ner levande igen.

Detta var en av de mest ödesdigra expeditionerna, där 11 personer miste livet. Det är ingen spoiler, det är känt från start (och kanske även av den som lyssnat på P3 Dokumentär om Dödsolyckan på K2. (Jag rekommenderar varmt programmet, det tar upp ett och annat som jag funderat över, såsom sherpornas situation och arbetsmiljö.)

Boken då? Tja. Jag är lite förvånad över att någon som uppenbarligen får sitt levebröd genom att vara spökskrivare inte gör bättre ifrån sig, för det är ingen välskriven bok. Det finns ett gäng strålande miljöbeskrivningar, och visst satte jag igång att bildgoogla många gånger under bokens gång – men det är även väldigt mycket onödiga bitar. Långa stycken om hur någon mekanisk pryl inte funkar, eller om hur det är att bajsa på en glaciär eller gå i nerbajsade kläder eller att hålla tag i en kompis för att HAN ska bajsa på en glaciär. (Nog för att man undrar lite hur sådant går till, men det kanske räcker med en gång.)

Jag blir alltid lite illa till mods när jag tänker på de höga bergen, främst i Asien, som numera är stora sopberg och fulla av döda kroppar. Det görs klart flera gånger att på K2 är det inte ens döda kroppar – det är separata kroppsdelar. Ännu mindre mysigt, va.

Läsvärt, undrar du då. Ja, det är det väl, på något plan. Jag lyssnade på en del och läste en del och båda formaten funkar. De av oss som helst lyssnar var väldigt nöjda med inläsningen, jag tappar lätt fokus så det är enklare att varva. Och missa inte P3-dokumentären som sagt, den är koncis och kompakt och ett par personer som verkligen var intressanta under läsningen får själva komma till tals, såsom norskan Cecilie Skog.

Boken kan man köpa t.ex här.