Jag är ganska lättköpt med omslag. Visa mig en pocketbok, gärna av det lite större formatet, med ett bra omslag så är chansen att den följer med mig hem från biblioteket ganska stor. Är den dessutom brittisk är det nästan garanterat.
Så var fallet med The day I met Suzie – jag har aldrig hört talas om författaren förut men förstår att hon är populär, och boken lät som en intressant berättelse, som inleds med att huvudpersonen Indigo ringer till Samaritans (en sorts hjälplinje) för att prata om hur hennes livssituation har blivit ohållbar efter att ha träffat Suzie, en ny tjej i skolan, som är olik alla andra hon någonsin känt förut. Vi får veta på en gång att det finns en risk att både hon och hennes pojkvän kommer att hamna i fängelse om hon berättar sanningen för polisen, och sedan sprängs telefonsamtalet in bitvis i historien om vad som hänt.
Det är ett intressant berättarformat, för visst vill man gärna veta mer. Jag upplevde dock att boken blir lite väl predikande och utbildande, och tycker nog att en del saker som är menade att komma som en twist är ganska förutsägbara. Men så är väl målgruppen tjugo år yngre än jag också och förhoppningsvis lite mindre blasé 😉 Det känns inte helt trovärdigt att en duktig tjej från en bra familj med stöttande föräldrar plötsligt finner sig själv jagad av lånehajar – men vad vet jag.
Jag gillade nästan inte en enda av karaktärerna heller. Det måste man ju inte göra, men det hade antagligen hjälpt om jag hade kunnat uppbringa någon särskild sympati eller empati för någon av dem, utom möjligtvis Indigos föräldrar. Men epilogen blev lyckad – det gjorde Higgins bra.
Stories from the city, stories from the sea 