Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.
Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.
Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.
Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.
Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.
Stories from the city, stories from the sea 