Etikett: 2010

K2 – på liv och död av Fredrik Sträng

Fredrik Strängs bok (nå – spökskrivna bok) har varit uppe på förslag och för omröstning i ena bokcirkeln ett antal gånger genom åren, men inte blivit vald. Nu blev den det förra månaden! Det är verkligen inte en bok jag någonsin hade plockat upp på eget bevåg, och det är ju sådant som är så väldigt kul med bokcirklar. Man blir utmanad och utmanar sig själv.

Utmaningar är väl just vad K2 – på liv och död handlar om. Den sortens utmaningar som jag verkligen inte kan förstå mig på, nämligen där man pressar sig fysiskt, rakt emot vad elementen säger, för att komma högst upp på ett berg. Eller sju berg i sju världsdelar, eller… ja. Ni förstår.

Jag kan på något sätt beundra de som vill göra sådant, men samtidigt är det verkligen totalt obegripligt och jättekonstigt. Särskilt som i detta fallet, där Sträng bett om förskott på sitt arv för att kunna bekosta vansinnesklättringen. Hemma i Sverige går hans föräldrar och oroar ihjäl sig, för att han prompt ska klättra upp på världens farligaste berg, där 25% av de som försöker ta sig upp inte kommer ner levande igen.

Detta var en av de mest ödesdigra expeditionerna, där 11 personer miste livet. Det är ingen spoiler, det är känt från start (och kanske även av den som lyssnat på P3 Dokumentär om Dödsolyckan på K2. (Jag rekommenderar varmt programmet, det tar upp ett och annat som jag funderat över, såsom sherpornas situation och arbetsmiljö.)

Boken då? Tja. Jag är lite förvånad över att någon som uppenbarligen får sitt levebröd genom att vara spökskrivare inte gör bättre ifrån sig, för det är ingen välskriven bok. Det finns ett gäng strålande miljöbeskrivningar, och visst satte jag igång att bildgoogla många gånger under bokens gång – men det är även väldigt mycket onödiga bitar. Långa stycken om hur någon mekanisk pryl inte funkar, eller om hur det är att bajsa på en glaciär eller gå i nerbajsade kläder eller att hålla tag i en kompis för att HAN ska bajsa på en glaciär. (Nog för att man undrar lite hur sådant går till, men det kanske räcker med en gång.)

Jag blir alltid lite illa till mods när jag tänker på de höga bergen, främst i Asien, som numera är stora sopberg och fulla av döda kroppar. Det görs klart flera gånger att på K2 är det inte ens döda kroppar – det är separata kroppsdelar. Ännu mindre mysigt, va.

Läsvärt, undrar du då. Ja, det är det väl, på något plan. Jag lyssnade på en del och läste en del och båda formaten funkar. De av oss som helst lyssnar var väldigt nöjda med inläsningen, jag tappar lätt fokus så det är enklare att varva. Och missa inte P3-dokumentären som sagt, den är koncis och kompakt och ett par personer som verkligen var intressanta under läsningen får själva komma till tals, såsom norskan Cecilie Skog.

Boken kan man köpa t.ex här.

Begrav dina döda (Kommissarie Gamache, #6) av Louise Penny

Som skrivet så blev jag missnöjd med slutet på förra boken om Gamache, Ett ohyggligt avslöjande, och gick därmed ifrån mina vanliga principer om att blanda upp böcker lite grann och inte plöja en hel serie på en gång eftersom det blir så himla tråkigt att vänta ett helt år på nästa. Men nu hade jag faktiskt inget val, för jag var tvungen att få veta mer (och en fråga på Goodreads avslöjade att det skulle komma mer).

Det är vinter i Québec – och det är inte nådigt. Gamache befinner sig hemma hos sin gamle mentor i Québec stad, för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt efter en hemsk yrkesinsats som gick alldeles fel. Hustrun Reine-Marie är med till en början, men efter att hon rest hem igen tillbringar Gamache en stor del av sina dagar på biblioteket hos Litterära och Historiska Sällskapet.

En excentrisk historiker som vigt sitt liv till att leta efter kvarlevorna av Québecs grundare Samuel de Champlain hittas mördad. En koppling finns till Litterära och Historiska Sällskapet och Gamache blir förstås indragen. Under tiden får han dagliga brev från Three Pines gällande utredningen från förra boken, där en person upprepar, gång på gång, att fel person dömts. Gamache vet varken ut eller in, men han skickar Jean-Guy Beauvoir för att göra efterforskningar – utan att berätta att det är därför han är där.

Jag tyckte att berättelsen om mordet i Québec stad var lite rörig – det var väldigt mycket folk och väldigt många namn, och det blev lite stökigt i mitt huvud. Dessutom var jag mest intresserad i hur den gamla historien skulle vecklas ut – och den biten var jag nöjd med! Jag är överhuvudtaget väldigt nöjd med att ha startat denna serie, och så skönt att ytterligare 11 böcker fortfarande väntar på mig!

Boken finns att köpa t.ex här.

Tre apor av Stephan Mendel-Enk

Stephan Mendel-Enk har nyss släppt Apan i mitten, en bok som jag blev nyfiken på – men så upptäckte jag att den har en föregångare, alltså Tre apor, och jag tycker inte om att starta en serie mitt i – alltså var det bara att lyssna på Tre apor först. Vilket jag gjorde, i inläsning av författaren. Lustigt nog tyckte jag att författaren lät otroligt mycket som Marcus Birro på sina ställen vilket ibland rörde till det i huvudet för mig – men det var mest lite roligt.

Tre apor är berättelsen om en judisk pojke i Göteborg, Jacob, som blir bar mitzva ungefär samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel – lite research får mig att förstå att det handlar om 1987. Jag har varit fascinerad av judisk kultur sedan jag läste Olov Svedelid och Leif Silberskys deckare om Rosenbaum i tidiga tonåren, och här får jag en rejäl portion (jag har förstås lärt mig mer sedan Rosenbaum). Det finns slitningar i den judiska församlingen, Jacobs föräldrar meddelar ganska plötsligt att de ska skiljas, mammans nye man flyttar raskt in i huset, storebror visar intresse för radikala grupper och far- och morföräldrarna blir osams. Och mitt i allt – Jacob, som står mellan barndom och ungdom och inte vet var han hör hemma.

Det finns ingen direkt röd tråd i berättelsen, det är mest en lång rad anekdoter – men det gör inte mig så mycket i en bok som är såhär kort. Vissa delar är vansinnigt roliga, andra hemskt sorgliga, och jag tycker att det är underhållande och mestadels mysig läsning. Jag är yngre än Jacob, sisådär åtta år skiljer oss åt, men somligt som han berättar från barndomens Göteborg och åttiotalets skola känner jag igen med värme.

Apan i mitten släpps i min e-boks-app om en dryg månad och jag ser verkligen fram emot att läsa den.