Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!
Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.
Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.
Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.
Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.
Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.
Boken kan man köpa t.ex här.
Stories from the city, stories from the sea 