Etikett: Cirkelbok

Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker

Det är inte alltid som det funkar toppen med icke-skönlitteratur som bokcirkelbok, men jag blev ändå glad när Barnen på Hidden Valley Road blev månadens bok i min ena cirkel. Det är en slags kombination av facklitteratur och biografi, om en otroligt fascinerande familjekonstellation i Colorado under efterkrigstiden och ända fram till nutid.

Don Galvin gjorde karriär i militären, medan hustrun Mimi var familjens matriark som kämpade hårt med att hålla samman hemmet. Ingen bagatell när man får tolv barn under en tjugoårsperiod, varav tio pojkar – och varav sex diagnostiseras med schizofreni.

Familjens otroliga kamp skildras varvat med kapitel om forskning och olika rön kring sjukdomen som fortfarande är höljd i dunkel. Det finns teorier om varför man drabbas, men anledningarna är så vitt skilda och det är otroligt fascinerande. Fascinerande är även familjen Galvins sjukdomshistorik, och hur så många drabbade i samma familj gav forskningen en otrolig chans att studera den gemensamma anamnesen och kanske komma något närmare sanningen om sjukdomen.

Det är väldigt spännande att få sätta sig in i detta. Det är otroligt brett och det verkar inte som om det finns ordentliga sanningar någonstans – men jag tror att det är bra att något lite mer lättillgängligt skrivs kring schizofreni då jag är övertygad om att väldigt många fortfarande tror att schizofreni har med personlighetsklyvning att göra.

Robert Kolker har sammanställt boken på ett väldigt lättillgängligt vis – man behöver inte veta speciellt mycket i förväg för att kunna ta sig till texten. För mig blev det lite långt och delvis upprepande – men det går fint att hoppa över de mer vetenskapliga kapitlen om det blir lite tungt. Det gjorde definitivt jag mot slutet!

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 30 maj 2021 – Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker

Sista söndagen i maj vilket betyder Mors dag i Sverige! Min mamma fyller år den 28 maj, vilket ibland är PÅ Mors dag, men alltid nära. Vi åt lunch tillsammans i fredags och i eftermiddag ska vi åka till henne och fika och fixa lite. Så skönt att kunna ses igen nu, tack vare vaccin och grejer.

Sommaren verkar ha kommit till västkusten, igår var det säkert 18 grader varmt vid 22 på kvällen (när undertecknad gäspande gick till sängs) och nu är det 21 grader. Måtte det nu hålla i sig lite, det vore så roligt för alla som har skolavslutningar och studenter i veckorna som kommer om vädret kan vara på deras sida.

Veckans Smakebit kommer ur Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker. Det är en sann berättelse om en tolvbarnsfamilj i Colorado Springs, där tio av barnen var pojkar och sex av dem diagnostiserades med schizofreni. Alla barn föddes mellan 1945 och 1965, den amerikanska baby boomen. Dels är det en berättelse om hur familjen handskades med allt som hände, men även om hur familjens sjukdomshistoria hjälpte forskare vidare med den svåra sjukdomen som fortfarande i viss mån är en gåta för läkarvetenskapen.

Vi ska diskutera den som cirkelbok om två veckor, men det känns bra att sätta igång i god tid – jag gissar att det inte är någon lätt läsning.

1972

Colorado Springs, Colorado

En bror och en syster går tillsammans ut från familjens hus genom köksdörren som leder ut till pation och bakgården. De är ett egendomligt par. Donald Galvin är tjugosju år gammal, har djupt liggande ögon, helrakat huvud och begynnelsen till ett raggigt profetskägg på hajan. Mary Galvin är sju, hälften så lång som han, med vitblont hår och uppnäsa.

Familjen Galvin bor i Woodmen Valley, ett område med skog och åkermark som sträcker sig mellan de branta bergen och sandstensplatåerna i central Colorado. Deras trädgård doftar klippgran, friskt och jordigt.

Ur Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker, Albert Bonniers förlag: 2021

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten!

Ha en alldeles fantastisk söndag, vad den än har i sitt sköte ❤

Bakvatten av Maria Broberg

Maria Brobergs debut är en bedövande vacker generationsroman som utspelar sig i Västerbottens inland. Det handlar om tiden före och efter den lille pojken Nilas försvinnande i mitten av sextiotalet. Om förbjuden kärlek, familjer som slås itu, längtan och ensamhet.

I förordet, i nutid, kräver en kvinna att hennes sambo berättar sanningen om vad det var som hände, då, vid Vindelälven. Berättelen nystas långsamt upp, tills sanningen står där, svart på vitt.

Det är väldigt melankoliskt, stillsamt och vemodigt. En hel del dialog är skriven på dialekt, vilket några tyckte var besvärligt när vi diskuterade den med Bokbubblarna, Jag lyssnade på ljudboken, som jag trodde var inläst av en västerbottning men nu när jag forskar i saken verkar Elias Dahlgren egentligen vara östgöte. Bra röstskådespeleri, alltså. Hur som helst hjälpte det mig med flytet, för ibland kan ju dialog på dialekt vara nästintill outhärdligt.

En riktigt fin bok är det, i alla fall. Glesbygd och misär är ju jättejobbigt att läsa om egentligen, det blir klaustrofobiskt och skvallrigt och alla känner alla. Hade det varit en tegelsten hade jag antagligen inte orkat mig igenom den – men nu blir det ganska lagom.

Boken finns att köpa t.ex här.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen valdes till månadens bok för Bokbubblarna för ett par månader sedan. Jag missade träffen, tyvärr, men hade börjat på boken och var ändå tillräckligt fascinerad för att fortsätta – så det gjorde jag, även om det tog sin lilla tid. Jag vet inte riktigt varför det tog tre veckor eller så, för den är varken tjock eller svår. Kanske kom något annat emellan. Som så ofta…

Året är 1957 och Jean Swinney jobbar på en lokaltidning i Kent. Hon är ogift trots att hon närmar sig fyrtio och bor hemma hos sin truliga mamma, och ser väl inte direkt någon annan framtid framför sig. Hon skriver husmorstips och får då och då chansen att skriva något intressant – som när den unga schweiziskan Gretchen hör av sig och berättar att hennes dotter är resultatet av en jungfrufödsel. Hon kom nämligen till när Gretchen var inlagd på ett sjukhus för endast kvinnor. Jean måste få reda på sanningen, och börjar tillbringa mer och mer tid med Gretchen och hennes dotter, Margaret, samt maken Howard som är äldre och det visar sig handla om ett konvenansäktenskap. Jean och Howard kommer varandra närmare och det går som det går med det.

Miljöerna i Kent och sydöstra London är trevliga och delvis bekanta för mig, vilket jag alltid gillar. En längtan till brittiska sydkusten gör sig påmind – en dag ska jag tillbaka. Berättelsen är klurig, varm och rätt trevlig, dock inte utan ett visst mörker – och en viss seghet i mitten. Familjer och hemligheter är alltid spännande!

Boken finns att köpa t.ex här.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag har inte läst speciellt många nobelpristagare, och har oftast ingen vild lust att göra det heller – även om jag verkligen gillar ett par stycken, såsom Ishiguro och Pinter. Nu valdes Tokarczuk, 2018 års pristagare till månadens bok i Bokcirkeln Varmprat – kul val, som jag tänkt läsa ett bra tag.

Det är en väldigt speciell roman, absurd och excentrisk och bitvis väldigt rolig. Huvudpersonen Janina är såväl broingenjör som lärarvikarie och översättare av William Blake till polska – och så ställer hon horoskop, också. En väldigt speciell person och berättare, med andra ord. Just nu är hon en av de få bofasta i en liten by nära tjeckiska gränsen där hon passar husen i närheten som står tomma under vintern. En av grannarna hittas död – mördad – och Janina är övertygad om att det är djuren mannen jagat som dödat honom. Fler mäktiga män hittas döda och fler indicier och bevis pekar på att det är just djuren som tar sin revansch på jägarna.

En väldigt annorlunda bok, som delvis känns som en deckare och delvis som något av Kafka. Jag har själv diverse funderingar kring jakt och etik, och detta var riktigt intressanta resonemang. Det gjorde ingenting alls att jag förstod ganska tidigt hur det hela hängde ihop – det var fängslande att läsa ändå. Vackert språk, spännande miljöer och en lagom dos humor.

Boken finns att köpa här!

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

När Nora Seed bestämmer sig för att göra slut på sitt liv, som mest kantats av besvikelser och svek, tar livet inte riktigt slut. Istället hamnar hon i Midnattsbiblioteket, där hon blir guidad av sin gamla skolbibliotekarie i att plocka fram böcker där hon får prova på att leva andra liv, där hon inte gjort de misstag hon nu ångrar. Ett liv där hon inte gjort slut med ett ex, ett liv där hennes katt lever, ett där någon som dött lever igen, ett där hon vågade sig på att resa med sin bästa vän. Och så vidare.

Så fort hon upplever en viss osäkerhet i det ”nya” livet kastas hon åter till biblioteket – för det visar sig naturligtvis att även om man plockar bort sådant man ångrar eller är ledsen över så blir livet inte perfekt.

Det är en ganska rar berättelse, men jag får lite självhjälpsvibbar vilket som alltid får det att krypa så smått i hårbotten. Jag kan identifiera mig med det här att man i mitten av trettioårsåldern börjar blicka tillbaka på livet man haft, saker man gjort och människor man träffat och fundera över vad som hade hänt om man gjort något annorlunda. Dock är det naturligtvis en ganska meningslös aktivitet för vad sjutton ska man göra åt saken nu? (Förutom möjligen att be någon om ursäkt om det är lämpligt, eller återknyta en kontakt, eller höra av sig till någon och tacka eller säga ifrån.)

Helt okej läsning – men Historieläraren var mycket bättre. Tyvärr missade jag ”träffen” med Bokbubblarna om den – kanske hade jag fått fler perspektiv på den vägen. Midnattsbiblioteket kan du köpa t.ex här.

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.