Böcker – Sida 18 – Stories from the city, stories from the sea

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

Sofia Rönnow Pessahs debut kom ut 2020 och heter Männen i mitt liv. Jag var inte tokig i den, men jag tyckte om språket och bestämde mig för att lyssna på Männen i mitt liv – delvis eftersom det är Sissela Benn som läser, och delvis för att den är lagom lång på 5½ timmar för att försöka skola in mig i ljudboksläsning igen. Det sammanföll praktiskt nog med perioden då vår lilla baby bestämde sig för att man måste promenera minst tre gånger om dagen.

Boken inleds med meningen: ”När jag var tolv år blev jag folkpartist.” Det är ganska lätt att föreställa sig hur barn- och ungdomen sett ut, det är ordning och reda på huvudpersonen Mathilde som just börjat sin AT-tjänst på en akutmottagning. Listor och ordentliga planer borde väl lösa det mesta i livet kan man tycka. Hennes pojkvän är aktiv i ett ungdomsförbund och tillbringar mycket tid med att Twitterbråka med ”arga vänsterbrudar”. De har ett ganska socialt liv, men med mycket kallprat och inte så mycket känsla.

På akuten tävlar man mot klockan – vem kan ta flest patienter och vem kan ta kortast lunchrast? Man baktalar kollegor som verkar sitta kvar för länge (och har ful frisyr). Mathilde får för sig att hon måste ta sig an flyktingkrisen – det är 2015 – och blir volontär. Mycket som en strategi för att få något bra på sitt CV, men hon blir god vän med Malik som har en helt annan bakgrund än hennes och han får upp ögonen för att allt hon trott på kanske inte är hela sanningen. Alla vill inte bli akademiker, alla är inte straight, alla har inte åsikter åt höger.

Med flyktingkrisen kommer Mathildes egen kris – hon blir utbränd. Hon! Det är ju bara svaga personer som blir utbrända. Här kommer en viss vändning i romanen – tidigare har Mathilde tett sig väldigt känslokall och steril, men nu blir det tydligt att hon är en känslig människa. Det är lyckat. Jag tycker dessutom att det är intressant att få läsa lite om hur det går till bakom kulisserna på en akutmottagning och får nu mer förståelse för hur akutmottagningar och väntetiderna fungerar.

Men, jag vet inte. Jag fastnar inte riktigt. Ibland är det lyckat när huvudpersoner är osympatiska men jag blir inte så engagerad i Mathilde, jag stör mig bara på henne. En kul grej är att Sonia från Männen i mitt liv dyker upp i en biroll – och att det verkar gå bra för henne.

Boken kan man köpa t.ex här.

Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.

Pulver (Louise Rick, #1) av Sara Blædel

Detta är ännu en titel som jag plockade ur det danska urvalet för april månads Danmarkstema på Kaffe & Kultur. Jag måste börja från början om jag ska läsa deckare ur en serie, så det blev till att ta mig an Pulver. Jag tyckte ändå att det lät rätt bra på papper, en livsstilsdeckare sades det och ja, varför inte. Den är från 2004 vilket låter som nyss för mig, men så inser jag att det faktiskt är 19 år sedan. Herregud, vad mycket vatten som runnit under broarna sedan dess. Den kom ut i Sverige ett par år senare.

Två mord inträffar under samma helg i centrala Köpenhamn och det blir full fart på mordroteln där Louise Rick jobbar. Hon arbetar med det ena fallet, men blir snart inkopplad på det andra också då det visar sig att hennes bästa vän Camilla, som är journalist, kände offret och tänker gräva i fallet. Louise försöker hindra henne från att ta sig vatten över huvudet men det blir förstås en salig röra.

Det blir lite halvspännande här och där men jag blir liksom aldrig riktigt intresserad. Som tur var läste jag aldrig ”baksidestexten” på Storytel, och gör inte det om du blir sugen på boken för den förstör hela det ena fallet och det andra är bara… meh.

Skulle du bli intresserad trots min svala inställning så kan man köpa boken här.

Skarp av Helena Dahlgren

Under påskhelgen ska det ju läsas. I år gjorde det varken till eller från ur ett ledighetsperspektiv för mig, ty påsken föll under mina sista veckor som mammaledig och dessutom jobbade min man både fredag, lördag och söndag natt. Alltså borde det inte ha funnits någon lästid alls för mig, men med en bok som Skarp ligger jag gärna vaken längre än jag borde för här sögs jag verkligen in.

Emma Wijkman har haft några jobbiga år, med skilsmässa och varannan vecka-liv. Hon dricker lite mer än hon borde under de barnfria veckorna och har lagt sin avhandling om favoritförfattaren Beata Skarp på is. När möjligheten att söka ett vistelsestipendium där den utvalda får tillbringa en tid under sommaren på Skarps familjegård hoppar hon givetvis på chansen. Äntligen kan hon få tid och inspiration att faktiskt avsluta sitt arbete. Det dröjer och hon ger nästan upp hoppet, men när hon får stipendiet är lyckan gjord.

Beata Skarp dog under mystiska omständigheter i slutet på nittiotalet, och strax efter ankomst till Svartån blir Emma fast besluten att ta reda på vad som verkligen hände. Den officiella förklaringen är att Beata dränkte sig, men är det verkligen hela sanningen?

Parallellt med Emmas grävande bland gamla böcker och anteckningar får vi följa hennes arbete med avhandlingen i hennes fältdagbok. Det finns massor av kulturella referenser, såväl till popkultur som klassiska pusseldeckare och sådant är alltid roligt (när man hänger med och i detta fallet gör jag det). Läsaren får även äran att läsa utdrag ur Beata Skarps egna texter och det är inte utan att jag blir lite besviken när jag blir påmind om att böckerna i sin helhet faktiskt inte finns i verkligheten.

Mot slutet blir det nästan orimligt spännande och mycket smart uttänkt. Jag hade mina farhågor om ett och annat ganska tidigt, men inte förstod jag hur det skulle utveckla sig alls.

Välskrivet, engagerande och en väldigt kreativ och kul idé för en roman. Fina miljöer och en huvudperson jag gillar skarpt (!) – det var alldeles utmärkt påskläsning för mig, och inte utan en touch av påskekrim. Tätt och genomtänkt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Monstret av Ane Riel

När jag letade lite kul dansk skönlitteratur inför april månads tema – alltså Danmark – på Kaffe & Kultur kom Monstret upp, och jag förstår inte hur jag missat den tidigare för jag älskade verkligen Riels förra roman Kåda.

John Steinbecks Möss och människor utgör en slags ramberättelse för Monstret. Jag hade inte fattat det innan, men det blev snabbt uppenbart att det handlade om två daglönare, varav en med lite speciellt sinnelag. Vi träffar Mirko och Leon när de är mellan två jobb, och man förstår att det hänt något dramatiskt strax innan.

Sakta nystas historien upp. Ingen förstår varifrån Leon fått sin styrka – redan som mycket litet barn har han stora synliga muskler och en förmåga att skada – fast han egentligen bara vill mysa. Hans mamma Danica kämpar med sonen – hon älskar honom högt och rent, men han är snudd på ohanterlig. Och grannpojken Mirko kämpar å sin sida med sina förbjudna känslor för Danica. Mirko och Leon knyts till varandra efter en ödesdiger natt på gården, och efter det är vandrandet deras lott.

Det är så otroligt vackert skrivet, och en roman som verkligen kommer att stanna hos mig länge. Det var ett par månader sedan jag läste den nu, men den förblir färsk i minnet vilket jag verkligen inte kan säga om alla böcker jag läser, särskilt nu för tiden. Titta bara på detta:

”Lika älskad som vinden var för att den tog med sig sprickfärdiga moln in över törstiga jordar och därefter nådigt blåste bort dem igen, lika fruktad var den för sin plötsliga våldsamhet. När den träffade bergen blev den oförutsägbar som en biljardboll som har fått skruv av ett retsamt öde.”
Ur Monstret av Ane Riel, Modernista: 2021

Miljöerna är otroliga och karaktärerna levande. Allt finns här – vänskap, familj, passion, kärlek, äventyr och ond bråd död. Det är verkligen en förtrollande roman.

Boken kan man köpa t.ex här.

Björnen sover (Jana Berzelius, #7) av Emelie Schepp

Efter förra boken om Jana Berzelius var jag lite trött på henne. Hennes bakgrund började bli tjatig och jag ser att jag skrev att hon måste få gå vidare nu – det kändes som om jag läste ungefär samma sak om henne och Danilo och hennes pappa om och om igen. Och den finns absolut närvarande här också, men som en bihistoria (som jag tror att boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan).

Brottet som boken cirkulerar kring är väldigt spännande – det blir en riktig bladvändare och det var det jag hoppades på. En äldre man hittas mördad i sitt hem utanför Norrköping. Inuti kroppen finns en nallebjörn, en sådan man kan spela in meddelanden på. Det inspelade meddelandet är kort – Filippa Falk. Falk visar sig vara en före detta polis som lever under skyddad identitet, men hon är motvillig vad gäller att hjälpa poliserna Henrik och Mia vidare.

Jana tillsätts som förundersökningsledare samtidigt som hon försöker att vårda sin relation med Per, som hon äntligen landat hos. Han är hennes bakgrund på spåren och hon försöker skydda honom från att veta för mycket, men det börjar komma väldigt nära.

Som sagt – spännande och en riktig bladvändare. Schepp skriver bra och jag är fortfarande imponerad över hennes resa från egenutgivning av första boken som snappades upp av Wahlström och Widstrand och ledde henne till att bli en av Sveriges populäraste deckarförfattare – numera på Norstedts.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Dansat med lyckan av Édith Piaf

Jag högg denna från ett ställ med biografier på biblioteket för ett tag sedan när övriga familjen babysimmade. Jag har haft en fascination för Édith Piaf i många år, och vetat lite grann om hennes uppväxt och start på karriären men det var kul att fördjupa sig lite grann.

Enligt legenden föddes Piaf på gatan i Belleville, enligt födelseattesten på ett sjukhus. Hennes barndom tillbringades delvis på farmoderns bordell, där flickorna som arbetade där tog hand om henne. En stor del av hennes liv som ung vuxen tillbringades på Paris gator och Piaf försörjde sig också som gatusångerska, tills hon blev upptäckt av en nattklubbsägare. Det finns en ganska dråplig historia om när hon blir inkallad för att göra ett framträdande men inte riktigt har hunnit sticka färdigt tröjan hon ska ha på sig. En tidig pojkvän var hallick, men tog en del av Piafs gage i utbyte mot att inte tvinga henne in i prostitution. Han försökte skjuta henne senare, men misslyckades.

Piafs liv kantades av sorg – bortlämnad av föräldrarna, förlorade sin enda dotter till hjärnhinneinflammation vid två års ålder, hennes livs kärlek (som redan var gift), boxaren Marcel Cerdan, omkom i en flygolycka.

Hon blev mycket populär under kriget i Frankrike och mot slutet av 50-talet slog hon även igenom i USA. 1963 dog hon av levercancer, egentligen på Rivieran men kroppen fraktades till Paris för att hennes beundrare skulle tro att hon dog i hemstaden. Hon ligger begraven på Père Lachaise bredvid sin dotter. (Jag var på Père Lachaise första gången jag var i Paris men lyckades inte hitta en enda intressant grav. Det var innan free roaming – nästa gång gissar jag att jag kan använda gps…)

Underhållande och lättsamt skriven. Inget litterärt mästerverk, men det hade jag inte väntat mig heller. En nätt biografi över en intressant person räcker gott ibland.

Boken kan man köpa här.

Again, Rachel (Walsh Family, #7) av Marian Keyes

Första boken om Rachel Walsh, nummer två i Marian Keyes serie om de fem systrarna och deras familj, heter En oväntad semester (Rachel’s holiday på originalspråk) och kom ut 1997. Vattenmelonen, det stora genombrottet, är ju titeln som satte chick-lit på kartan – även om den hade ett visst mörker – och En oväntad semester förväntades hamna i samma fack. (Jag minns att jag har läst en intervju med Keyes där hon förfasade sig över att en recensent kallat den typ ”a fun, frothy read” – för den handlar faktiskt om missbruk, beroende och tillfrisknande. Nog för att den är inramad i en väldig massa humor, men sensmoralen är allvarlig.

I böckerna som kommit sedan dess – Änglar (om Margaret), Är det någon där? (om Anna, som är helt magnifikt bra) och Hemligheten på Mercy Close (om Helen) har vi fått brottstycken om alla systrarnas liv, men nu får Rachel en ny bok.

Vi förstår att hon och Luke, nu är skilda åt och på allt annat än god fot. Rachel är tillsammans med en schysst kille, äger sitt boende och jobbar på behandlingshemmet där hon själv hamnade i sin första bok. Det har hänt mycket sedan uppbrottet med Luke och hemflytten till Dublin från New York. Det hände mycket innan uppbrottet också, och det får vi veta mer om under bokens gång.

Luke och Rachel tvingas träffas igen, trots bådas motvilja, när Lukes mamma gått bort och hans pappa absolut vill att Rachel ska komma på begravningen. Hon debatterar fram och tillbaka hur hon ska göra, men går dit till slut. Det är många sår som rivs upp, men även många känslor och tankar som sätts igång. Jag vill inte spoila alls, men det finns bitar här som jag nästan inte kunde förmå mig att läsa och som någon skrev i en recension på Goodreads – ”be careful and gentle with your heart when reading this”.

Men Marian Keyes gör det hon gör bäst – lägger fram det djupaste mörker bland mästerlig humor. Alla hennes böcker (så vitt jag minns) handlar om livsöden, problem och omtumlande händelser inramat av det där vansinnigt roliga som bär det mörka och gör det (typ) uthärdligt.

Jag har svårt att vara koncis här, vilket kanske märks, så jag rekommenderar istället att du läser boken. Serien om systrarna Walsh bör dock läsas i ordning – annars tror jag att det blir stökigt.

Boken kan man köpa t.ex här. Den kommer ut på svenska på Norstedts i sommar, men läs på engelska om du orkar. Det blir mycket roligare så.

Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.