Min Martina av Jon Jordås

Som jag skrev igår kan det vara lite lurigt med nytolkningar av böcker – särskilt sådana som man verkligen gillar. Gun-Britt Sundströms Maken är en sådan för mig, men jag blev genast väldigt sugen på Jon Jordås mer moderna tagning på berättelsen om Gustav och Martina. Må det bära eller brista, liksom.

Premissen är densamma – Gustav och Martina träffas på universitetet och börjar dejta. Gustav söker tvåsamhet, Martina vill absolut inte bli ihop. Hon vill vara fri, träffa andra och göra det hon vill men trots friheten längtar hon efter Gustav, tryggheten och närheten dem emellan.

Gustav har alltid letat efter att hamna rätt. Han har provat att vara kristen, han har provat att vara nykterist och nu är det dags att prova livet som Martina vill att han ska leva – någon sorts polyamoröst liv som ligger långt ifrån vad han egentligen önskar sig. Dags att ladda ner dejtingappar, således, och se vad som finns därute (det visar sig mest vara svartsjuka och mörker).

Just sociala medier och dejtingappar är ju långt ifrån Sundströms berättelse från 70-talet, men berättelsen om de unga tu, deras känslor och ideal, är praktiskt taget likadan. Det är intressant att placera en berättelse som faktiskt inte är äldre än drygt 40 år i vår nya tid, och det synliggör verkligen hur mycket livet har förändrats sedan dess vad gäller digitalisering och samhällets infrastruktur.

Jag har lite svårt att hänga med i vilken tidsålder vi befinner oss – Covid-19 nämns, men en bit senare verkar vi befinna oss i #metoo-hösten 2017. Även terroristdådet på Drottninggatan 2017 nämns, och det låter som om det var alldeles nyligen i tankarna kring uppförandet av bättre skyddsåtgärder på gatan. Har Covid-19 tryckts in utan tankar på att övrig handling verkar vara ett helt annat år, eller ska boken representera flera år kring 2020 utan att det är viktigt exakt när? Det blir lite udda.

Men underhållande och tankeväckande är det. Karaktärerna har antagit en annan form än originalen, tycker jag, då Gustav känns ganska grådaskig och Martina näst intill hjärtlös. Är detta extremerna vi befinner oss i idag? Det tror jag inte riktigt. Men Jordås debutroman är läsvärd – särskilt om man har läst Maken och har den referensramen med sig.

Boken finns att köpa här.

Bikupan av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit en av mina favoritförfattare och jag ställde mig i kö på Bikupan så fort den blev tillgänglig på biblioteket. Det tog sin lilla tid, men den som väntar på något gott, ni vet. Och det var absolut värt väntan. Detta är en helt fantastisk roman på prosalyrik – där jag tycker att Sarah Crossan är som allra bäst.

Ana och Connor har haft en relation i tre år. Båda är gifta på varsitt håll, det finns bara en enda utomstående person som känner till förhållandet, de träffas på hotell och hemliga platser närhelst chansen finns.

Så plötsligt händer det otänkbara – Connor dör i en olycka och det visar sig att Ana, som är advokat, har utsetts till hans testamentsexekutor. Änkan Rebecca ringer och ber henne inleda arbetet, eftersom hennes man har dött. Mitt i sin häftiga chock och sorg tvingas Ana hantera dödsboet tillsammans med änkan – för vad annat kan hon göra?

Hon känner sig totalt ensam i världen, trots man och två barn, för det finns ingen som delar hennes minnen. Men det finns förstås en person som delar hennes sorg – änkan Rebecca. I sin förtvivlan och uppgivenhet söker hon sig just åt det hållet. Det kan aldrig gå väl, förstås – men Ana måste prova.

Trots att språket är väldigt luftigt och lättläst är det intimt och tar verkligen på djupet. Även om jag aldrig varit i denna situation kan jag känna igen mig i Anas känslor kring sorg och hur svårt det är att hantera när känslan plötsligt sköljer över en, när man minst anar det. Otroligt hantverk. Och väldigt fina Londonmiljöer.

Andra som har skrivit om boken: Bokkoll, Malins bokblogg, Sofies bokblogg, Fiktiviteter och Den läsande kaninen. Boken finns att köpa här.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

På vårvintern 1969 har den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka en utställning på galleriet Marlborough Fine Arts i London. En dag kommer en ung man in och frågar vad det skulle kunna tänkas kosta om han anlitar Kokoschka för att måla ett porträtt av hans mormor inför hennes åttioårsdag. Mormodern ifråga är Agatha Christie, som är högst motvillig inför sin dotterson och makes önskan att få porträttet målat, och Kokoschka är inte heller så pigg på idén – men till slut går de båda åldrande konstnärerna med på projektet. Sex sittningar ska det bli och inte en minut längre.

Det tar ett tag, men snart börjar de öppna sig för varandra. Kokoschka berättar om sin ungdom, om Centraleuropa under två världskrig, om Wien och Dresden. Christie berättar om när hon ”försvann” på 1920-talet efter att hennes första make lämnat henne för sin älskarinna. Sakta men säkert får vi till oss två stora konstnärers livshistorier, allt med diskussioner kring konsten. Varför måste de skapa? Var finns drivkraften, och hur relaterar inspiration till konst? Christie har flytt in i sina romaner, men Kokoschka behöver veta hur hon fungerar för att kunna måla henne.

Det är en kort roman, men den är kompakt och otroligt väl strukturerad. Jag blev helt förtrollad av att läsa – givetvis är en stor del en litterär fantasi som utvecklats kring riktiga händelser, men det blir aldrig överdrivet eller vulgärt. Så vackert och så lågmält, allvarligt men med humor. Pleijel är otroligt skicklig och detta är en mycket fin bok som fick högsta betyg av mig. Jag tycker om böcker som får mig att googla och läsa mer, och det gör denna sannerligen.

(Kokoschka, 1969)

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Ugglan och boken, Hanneles bokparadis.

Brittiska seriemördare – en studie i ondska av Lone Theils

True Crime är en svår genre tycker jag. Det är ju egentligen inte det minsta underhållande att läsa om mord och mördare, men samtidigt är det fascinerande. Det kan ju presenteras på olika sätt, förstås, och här har Lone Theils, den danska deckarförfattaren, skrivit en sorts faktabok om några av de värsta seriemördarna som Storbritannien haft genom det senaste århundradet, eller så.

Ian Brady och Myra Hindley (ovan) – också kända som the Moors Murderers – är kanske de allra mest kända. Jag glömmer aldrig löpsedlarna i England när Hindley dog 2002 – morden skedde på sextiotalet, men de är så djupt rotade i folksjälen, eller vad man ska kalla det. Vi får även stifta bekantskap med Fred och Rose West, som gömde offren i sin trädgård och under altanen, Peter Sutcliffe, känd som The Yorkshire Ripper, nekrofilen Dennis Nilsen som mördade unga homosexuella män runt hörnet från där jag bodde i Muswell Hill (här finns den hyllade miniserien Des med David Tennant att streama) och förstås läkaren Harold Shipman som mördade patienter på löpande band.

Saken med denna boken är att den inte säger så mycket mer än vad man enkelt kan läsa sig till på Wikipedia, eller någon annan sajt dedikerad till seriemördare. Det finns inget nytt, och jag upplever inte att Theils direkt försöker gräva djupt i psykologin hos seriemördare.

Den är dessutom riktigt dåligt korrekturläst. Jag vet inte om något hänt i översättningen från danska, eller om det var så här dåligt från början, men det är katastrof. 31 februari var det första jag kom över, sedan fortsatte det. Northumberland har döpts om till Northumbershire. Piccadilly Circus får heta Piccadilly Square. En kvinna byter namn från Jane till Janet och sedan tillbaka igen. Jag förstår att det är en Storytel Original och därmed kanske inte åtnjuter samma omsorg som en bok utgiven på ett riktigt förlag, men såhär dåligt får det inte vara.

Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.

Samtycket av Vanessa Springora

När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.

Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.

G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.

Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.

Andra som skrivit om boken är enligt O och Feministbiblioteket. Boken finns att köpa t.ex här.

Vi såg en grävling: ett år med Linda Skugge av Linda Skugge

Linda Skugge har varit en stor favorit för mig sedan jag läste en samling av hennes krönikor från 1991-1993 ett antal år senare. Det är en få böcker i min hylla som är full med understrykningar och anteckningar. Sedan dess har det blivit fler krönikesamlingar, samlade dagböcker, en vuxenroman, följetonger, ungdomsböcker, artiklar, bloggar… och så vidare. En av de mest produktiva skribenterna Sverige har och en av de roligaste och mest välformulerade också.

Om man gillar henne – och det gör inte alla. Hon provocerar, vässar och lägger till. Läser man allt hon skriver bokstavligt kan jag förstå att man tycker att hon inte är riktigt klok. Läser man med humor och distans är hon magnifik.

Och 500 sidor om ett år med Linda Skugge var verkligen något för mig. Jag bar med mig pocketboken och läste så fort jag fick chansen, och det första jag gjorde när julledigheten började var att lägga mig i mammas soffa och läsa.

Jag tycker att det är helt lysande – men det är helt klart krävande på ett sätt. Tätt och ibland upprepande, men fantastiskt bra. Och utbildande, om kortisolsvikt och Addisons sjukdom och giftstruma och annat. Naket och kroppsligt, vilket jag ibland inte gillar men här hör det hemma.

Bokem finns att köpa här.

Tolv hjärtan till jul av Jenny Bayliss

Jag läser inte så mycket chicklit och feelgood nu för tiden, men 2020 kändes ju ändå som året då man behövde vräka på med julmys, så jag lyssnade på Tolv hjärtan till jul. Tyvärr låg den uppe som en följetong i tolv delar, vilket alltid är irriterande när boken ju finns i sin helhet. Men nog om det.

Kate flyttade hem till Blexford för att ta hand om sin pappa för fyra år sedan. Det skulle inte bli långvarigt, men nu är hon där ändå. Hon arbetar som textildesigner för Liberty på frilansbasis och bakar åt det lilla kafét som barndomsvännen Matt har hand om, The Pear Tree Café, i byn.

Hennes kompis anmäler henne till ett dejtingprojekt – Tolv hjärtan till jul – där deltagarna ska gå på tolv dejter under veckorna som leder fram till jul. Kate är inte jättesugen, hon trivs bra med singellivet men går till slut med på att ställa upp ändå. Hela Blexford blir förstås engagerade i dejtandet och det blir en berg-och-dalbana, med allt från en dejt som inte dyker upp (men som dyker upp ändå, lite senare), till en dejt som är gay, en smått katastrofal matlagningskurs och en bil som vägrar starta i snöstorm.

Det är mysigt, det är roligt, det är varmt och med välrundade karaktärer, tycker jag. Givetvis otroligt förutsägbart, ni vet hur man bara vet att så fort en person introduceras så kan man räkna ut på en gång vilken roll hen kommer att spela i berättelsen. Men ibland gör det inte så mycket. Det är snö, glitter och romantik jag är ute efter i en julroman – men det måste finnas en bra story också. Och det lyckas Bayliss bra med.

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 3 januari 2021 – Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

Det blev en liten bloggpaus här på en vecka. Det var varken planerat eller annat, men jag har väl inte direkt känt för att sitta vid en skärm – imorgon börjar jag jobba igen och då blir det ju tillräckligt med skärmtid ändå. Men är det söndag så är det, och jag har just börjat på Dubbelporträtt av Agneta Pleijel här på eftermiddagen. Den har jag väntat mycket ivrigt på, så det ska bli riktigt kul att fortsätta.

London 1969, månaden är april. Ihållande regn. Wolfgang Fisher lyssnar till sorlet från sina sista besökare på galleriet Marlborough Fine Art. Där visas en retrospektiv av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka.

Arbetsdagen är snart slut.

Fischer röker och samlar ihop veckans räkenskaper och korrespondens när det knackar på dörren. En yngre man kliver in. Han tar av sin rock och skakar den, en sky av droppar faller över golvet. Han presenterar sig som Mathew Prichard.

Han vill veta det ungefärliga priset för ett porträtt av sin mormor, målat av Kokoschka. Ja, mellan tumme och pekfinger.

Ur Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts: 2020

Mormodern ifråga är ingen mindre än Agatha Christie, vars make vill att hon ska få ett porträtt målat till sin åttioårsdag. Jag tror att det kommer att bli en riktigt fin berättelse och säkerligen ett intressant utbyte mellan de två äldre konstutövarna. Det är en liten behändig bok på 200 sidor, så det skulle inte förvåna mig om jag läser ut den idag, sista dagen på jullovet och allt. Men det är faktiskt soligt och vackert ute, så det måste ju också tas vara på!

Jag hoppas att ni hade en fin nyårshelg. Vi firade hemmavid, jag och maken och min nära vän. God plockmat och massor av bra musik. Andra år brukar vi vara lediga i två hela veckor, i år blev det inte riktigt så mycket – men första veckan är åtminstone lite uppdelad tack vare Trettondagen på onsdag 🙂

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig vecka framöver.

20 snabba om 2020

Bild av Jess Bailey från Pixabay

Hittade en trevlig 2020-lista hos Ugglan och Boken, och man kan väl inte få nog av årssammanfattningar, eller hur? Jag har modifierat den lite grann så att jag faktiskt kan svara på alla punkter 🙂

  1. Bästa kriminalromanen: The Stranger Diaries (Främlingen) av Elly Griffiths
  2. Gav mersmak: The mermaids singing (Sjöjungfrun sjöng sin sång) av Val McDermid
  3. Bästa lyrik: The weight of water av Sarah Crossan
  4. Bästa Göteborgsskildringen: Samlade verk av Lydia Sandgren
  5. Viktigaste ämnet: Samtycket av Vanessa Springora
  6. Bästa karaktär: Emira i Such a fun age av Kiley Reid
  7. Mest inspirerande: Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten
  8. Bästa novellsamling: Jag ser allt du gör av Annika Norlin
  9. Snyggast omslag: One to watch av Kate Stayman-London
  10. Bästa psykologiska spänning: The Ruins av Mat Osman
  11. Obehagligaste: I follow you av Peter James
  12. Bästa historiska: Hamnet av Maggie O’Farrell
  13. Mest oväntade: Station Eleven av Emily St. John Mandel
  14. Bästa omläsningen: Vad händer om man vänder på Paris? av Viveca Lärn
  15. Bästa ungdomsboken: På andra sidan bron av Hanna Jedvik
  16. Intressantaste karaktär: Adunni i The girl with the louding voice av Abi Daré, med bubblaren Ayoola i Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. Spännande att båda är nigerianska romaner!
  17. Mest tänkvärda: Året med 13 månader av Åsa Linderborg
  18. Bästa hyllvärmaren: Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson
  19. Bästa ljudbok: Queenie av Candice Carty-Williams
  20. Bästa miljön: Stormvakt av Kristina Ohlsson

Naturligtvis finns det fler – detta är mina snabba svar. Om jag skulle fylla i listan fullständigt skulle den nog bli ohanterlig 😉