
Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.
För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.
Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.
Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.
Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.
Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.