Tänk snabbt! med enligt O

 
enligt O kör varje vecka en snabbutmaning vid namn Tänk snabbt! 
 
Jag har inte varit med tidigare men nu börjar det kännas som om det är dags. Här är veckans fem: 
 

hemma eller på jobbet?

Jag jobbar hemifrån i (minst) två veckor med start idag. Väldigt glad för att jag har ett jobb som tillåter det utan någon negativ effekt på det jag gör, och att tekniken är såpass avancerad att allt funkar. 0,01% av det jag gör kräver scanner/printer, vilket jag inte har hemma, men dessa saker kan utan problem vänta. Vi ska ha dagliga möten med teamet på Skype kl 9 varje morgon och övriga möten får också bli digitala. Inte mig emot! Min morgon har varit mycket produktiv. Men jag ska strax ta en promenad, och försöka göra det till en lunchvana, det är lätt att bli stillasittande annars. 

Moderna Museet eller Kungliga Operan?

Jag har aldrig besökt varken det ena eller andra, men Moderna Museet lockar mig. Nästa gång! 

våfflor eller pannkakor?

Absolut våfflor! Jag gillar att göra matiga våfflor, med crème fraiche, räkor, stenbitsrom, rödlök, dill… men säger heller inte nej till våffla med grädde och sylt förstås. Eller varför inte glass? 

feelgood eller dystopi?

Så svårt! Jag läste just en feelgood och blev bara blasé, men jag är inte så mycket för dystopier heller egentligen. Somligt, absolut, men… nja. Dock tänkte jag snart läsa I väntan på Jacques av Elin Säfström, som torde vara feelgood, så jag tar det. Har dessutom läst ett par riktigt trevliga feelgood i år, så det måste ju inte vara repetitivt och tråkigt… 🙂 

småkakor, mjuka kakor eller bullar?

Det får nog bli bullar ändå! Nog för att jag inte skulle tacka nej till en fransk våffla till tre-kaffet (småkakan, alltså), men en god bulle är ju ändå en god bulle… gärna med kardemumma, tack! 

Evvie Drake börjar om av Linda Holmes

Alla pratade om Evvie Drake börjar om för några månader sedan. Oftast betyder det att jag inte blir så sugen, men nu kändes det ändå som en ganska lagom bok i mörkaste månadsskiftet, januari/februari, och dessutom som något som passade bra till vårt läsretreat i Varberg. Höga förhoppningar och höga förväntningar, efter som alla verkade så förtjusta. 
 
Jag blev inte så förtjust. Jag hade nog hoppats på något i stil med Jane Greens tidiga böcker, som var både roliga och djupa – Evvie Drake försöker nog vara både rolig och djup, det finns en svärta, men jag upplever inte att den når ända fram på något plan egentligen. Jag väntade nog på att något skulle bli intressant, men det blev aldrig riktigt så. 
 
Det är ingen dålig roman, det är inte det jag säger. Jag vet bara inte riktigt vad den vill. 
 
Evvie har varit änka i något år, bor i en liten stad i Maine och har knappt lämnat huset sedan hennes man dog. Alla tror att det är för att hon sörjer, men så är inte fallet. Hennes kompis Andy har en kompis i New York, Dean, som tidigare varit en lovande baseballspelare men som nu drabbats av någon form av scenskräck och inte kan kasta bollar längre. Andy fixar så att Dean får flytta in i lägenheten som finns i Evvies hus för att komma bort från det vanliga livet och hejsan hoppsan, gissa vad som händer. 
 
Ibland gör det inte så mycket när böcker är förutsägbara, jag kan leva med det – men när de inte har så mycket annat att komma med blir det mest tråkigt. Dock skriver Holmes bra, och jag kommer säkert att läsa något mer av henne om mer kommer! 

Cherries in the snow av Emma Forrest

Jag lånade Namedropper av Emma Forrest på biblioteket någon gång på gymnasiet – jag vill gärna säga på högstadiet, men den kom i England 1998 och jag började på gymnasiet hösten ’98 så min minnesbild stämmer nog inte. På den tiden hade jag tid att läsa om böcker och just den tror jag att jag har läst tjugo gånger genom åren. 
 
Sedan tappade jag väl bort Emma Forrest, då inget nytt dök upp direkt, men läste för några år sedan Your voice in my head – och nu när jag blivit med Kindle kom jag att tänka på henne i något sammanhang och hittade Cherries in the snow. Japp – den är namngiven efter samma läppstift som Sanna Tahvanainens Körsbär i snön. Vad är oddsen att läsa två romaner namngivna efter samma läppstift på ett par månader? 
 
Om det finns likheter? Nja, jo, det gör det faktiskt men de handlar inte alls om samma sak. Beröringspunkterna är att båda utspelar sig i New York, och att båda behandlar psykisk ohälsa och destruktivt beteende – och ja, visst, det finns definitivt daddy issues också. 
 
Sadie är några och tjugo, besatt av läppstift, engelska boende i NYC – och har ett fantastiskt jobb. Hon arbetar på vänners företag med att hitta på namn på sminkprodukter. Egentligen vill hon bli romanförfattare, men inspirationen vägrar infinna sig, och detta duger väl så länge. 
 
En dag träffar hon graffitiartisten Marley, som blir anlitad för att göra en väggmålning på sminkföretaget Grrrls kontor. Hon räknar dock inte med att hon ska behöva dela hans kärlek med sexåriga dottern Montana och plötsligt bubblar en faslig massa svartsjuka och komplex upp. 
 
Väldigt välskrivet, väldigt roligt och väldigt ledsamt, allt på en gång. Forrest skriver så himla bra, jag vill ömsom strypa Sadie och ömsom ta med henne hem och bjuda på te, vilket enligt mig är ett tecken på väldigt lyckad gestaltning. 

Sista gången jag såg dig av Liv Constantine

Jag var sådär halvförtjust i Den sista Mrs Parrish, där min största invändning var att boken var alldeles för lång och med alldeles för långa beskrivningar om ytligheter. Dock tyckte jag att Constantines idé var bra (det är två systrar som skriver under pseudonym här) och tackade ja till ett recensionsexemplar från HarperCollins Nordic – tack så mycket för det! 
 
Kate English har just förlorat sin mor, som hittats brutalt mördad i sitt hem i en finare del av Baltimore. På begravningen dyker hennes barndomsvän Blaire upp oväntat – de har inte haft kontakt på flera år, efter att Blaire gjorde tydligt vad hon tyckte om Kates man, men plötsligt finns hon där för Kate, just när hon behöver det som mest. 
 
Kate är förstås djupt nere i sorgen, men mitt i allt elände börjar hotfulla sms dyka upp. Polisen kommer ingenvart, och Blaire beslutar sig för att ta saker i egna händer och sätta igång med en privat utredning. Ju mer hon pratar med människor i Kates omgivning inser hon att något är ruttet i överklassen – här finns så mycket lögner, svek och otrohet att det känns som Desperate Housewives i kubik. Men intressant, det är det! Jag gillar idén även i denna boken, även om det blev lite stökigt ibland. 
 
Det blir rätt mörkt, och väldigt brutalt, och utan spetsgardiner och bjäfs denna gång. Det är lite uppfriskande, om man får säga så. För låt oss vara eniga om att det är ingen hejd på psykologiska thrillers just nu (eller de senaste åren, för den delen). Mycket är väldigt förutsägbart, jag är inte den som listar ut intriger under de första kapitlen direkt men det var en hel del som kändes givet tidigt. Det är tråkigt – men kanske en effekt av att ha läst en hel del av alla dessa psykologiska spänningsromaner som sprutar ut från alla möjliga håll.
 
Ni vet hur det var med Gillian Flynn och de här andra tidigare romanerna, Kvinnan på tåget och Istvillingar och allt vad det heter – man satt ju faktiskt med käkarna hopbitna (eventuellt bet man på en och annan nagel) och kunde inte TRO vad man läste. Nu säljs dessa böcker nästan alltid in med någon blurb om att du inte kommer att TRO vad som händer och något om en fantastisk twist och gärna en jämförelse med en annan bok i genren. Det blir lite gäspigt, det där. 

Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson

Maria Adolfssons första bok i Doggerland-serien, Felsteg, imponerade stort på mig. Man vet ju aldrig vad man ska förvänta sig av nya deckarserier, och de senaste åren har det kommit ut väldigt mycket som allt känns ganska likt varandra. Somligt bra, somligt mindre bra. Men Maria Adolfsson gör något helt nytt, där de särdrag som kan vara snarlika standardformatet ändå känns fräscha och tilltalande. 
 
Bara det att Adolfsson har uppfunnit ett nytt land, öriket Doggerland som ligger någonstans i Nordsjön, är ett coolt grepp – särskilt som hon verkligen lyckas med att få mig att tro på att det finns. Det finns likheter med båda de länder där jag bott i vuxen ålder, Sverige och Storbritannien, men med den där touchen av isolering (på gott och ont) och karghet som jag tänker mig att man finner på ställen såsom Shetlandsöarna och Orkneyöarna, till exempel. 
 
Karen Eiken Hornby är polishuvudpersonen även i denna, nummer tre, i serien. Världsartisten Luna befinner sig i Doggerland för att spela in sin nya skiva, i stor hemlighet, tillsammans med några av Karens vänner. Hon är bjuden på en fest som hålls i Lunas ära, där alla förtrollas av den vackra sångerskan – utom Karen, som mest känner sig trött och blasé och sur på det mesta. Men nästa morgon är Luna försvunnen, och samma natt blir ännu en kvinna offer för en våldsman som härjat i huvudstaden ett tag men gäckat polismakten. Karen tvingas göra val och fatta beslut som hon aldrig trott möjliga. 
 
Det är klurigt och tempot är stundvis högt, men utan att bli sådär stressigt som dussindeckarna brukar bli. Bok två fick sin upplösning på ett sätt som jag är jättetrött på (jag ska inte gå in på det, för den som inte läst än, men flera vet nog vad jag menar) men Mellan djävulen och havet höll mig intresserad och fascinerad hela vägen. Vissa bitar är rent genialiska och för tankarna till Agatha Christie och andra skickliga pusslande detektivförfattare. Otroligt smart och så välskrivet. 

Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av denna bok. En titel såsom Min syster, seriemördaren är ju på sätt och vis väldigt explicit, men samtidigt – hur ska jag tolka den? 
 
Jag hade absolut inte räknat med att det skulle vara en så otroligt rolig bok. För det är den. Givetvis med stora doser mörker, men ändå. Fantastisk humor. 
 
Storasyster Korede börjar tröttna på att hennes lillasyster Ayoola ringer henne i tid och otid för att få hjälp med att ordna upp diverse stökiga situationer hon försatt sig i. Till exempel kan hon behöva hjälp med grovstädning, eftersom hon nu för tredje gången tagit död på en pojkvän – i hävdat ”självförsvar”. 
 
Korede vet förstås att det rätta vore att gå till polisen, för att skydda resten av Nigerias manliga befolkning, men hon kan inte bringa sig till att ange sin syster. Sitt eget kött och blod. Men när Ayoola plötsligt blir intresserad av en läkare som arbetar på samma sjukhus som Korede och som Korede varit kär i sedan första stund ställs situationen på sin spets. Eller knivsegg, kanske? 
 
Snabbläst, extremt underhållande men även tänkvärd. Hur långt går man för att försvara och skona dem man älskar? Fantastiskt bra. 

En tryckare på Blue Moon Bar – samlade krönikor och kåserier av Hanna Hellquist

 
Jag hade med mig denna till pocketbytet på vår läsretreat i Varberg i februari, med motiveringen att här finns ALLT. Verkligen ALLT. Hellquist skriver som en gudinna och det tog flera månader att läsa – på ett bra sätt. Jag är ingen tegelstensälskare egentligen, men i detta fallet är jag det. Strålande och så fullt av känslor. Missa inte! E-boken är mer behändig än pocketen, men det kan man ju göra som man vill 🙂 

The Zig Zag Girl av Elly Griffiths

När jag hade läst Främlingen kom jag att tänka på att jag nog fått tips om några andra böcker av Elly Griffiths som inte hör till Ruth Galloway-serien, men som utspelar sig i Brighton, där vi var med Breakfast Book Club förrförra våren. Sagt och gjort – Kindle Store there I came. 
 
Detta är första boken i serien Stephens & Mephisto. Kriminalkommissarie Edgar Stephens kallas till en brottsplats där en kvinna hittats mördad, sågad i tre delar. Detta påminner honom om ett trolleritrick, The Zig Zag Girl – och mannen som uppfann det. Max Mephisto och Edgar Stephens ingick i samma specialstyrka under andra världskriget, The Magic Men. 
 
Max jobbar fortfarande som trollkarl, vilket han gjorde innan kriget, och turnerar i engelska kustsamhällen med en varietégrupp. Stephens söker upp honom, för att be om hjälp med det mystiska fallet. Max är motvillig, men när det visar sig att han kände offret ändrar han sig. Och det slutar inte där… förstås. 
 
Jag listade ut upplösningen väldigt tidigt i berättelsen, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Jag tyckte att det var spännande ändå, och så himla trevligt med Brighton på 50-talet, varietéer och allt. Ja, mord är förvisso aldrig trevligt, men ni vet vad jag menar. Mysdeckare, kan man nog säga, i en väldigt trevlig miljö och kontext. 
 
Det ska bli roligt att följa Stephens & Mephisto i fler böcker! 

Det svenska rikets födelse av Dick Harrison

 
Jag har varit lite avogt inställd till Dick Harrison, men lyssnade på honom på Göteborgs Stadsbibliotek för några månader sedan och tyckte att han var otroligt rolig och karismatisk. Sagt och gjort, jag passade på att prova på hans serie om Sveriges dramatiska historia. Och det var trevligt! En käck lite lagom lång ljudbok, det blir levande och intressant hela vägen. Dock är det lite svårt att hålla reda på alla med samma namn, det är det…! 
 
Tyvärr läser inte Harrison själv, utan det är Anders Ekborg som gör det. Visserligen läser han bra och han är behaglig att lyssna på, men jag blev lite galen på att han uttalar ”västgötska” och ”östgötska” som det stavas. Bättre ska man kunna! 

Some girls are av Courtney Summers

 

 
Jag behövde läsa en bok där en huvudkaraktär delar ett av mina namn för vårt höstbingo. Man skulle kunna tro att det är ganska enkelt när man heter Anna, men det var av någon anledning jättebesvärligt. Googlade lite och hittade en lista på Goodreads, där det visade sig att minst hälften av alla på den listan hette Anne eller Annie och så liberal tänker jag inte vara – men så dök denna upp och den kostade bara några kronor på Kindle Store, så sagt och gjort, jag tog den. 
 
Personen som heter Anna är ingen trevlig person, tyvärr. Vår huvudperson heter Regina och var tidigare medlem i skolans coolaste tjejgäng, men när rykten börjar gå om henne och hennes bästis pojkvän blir hon utfryst på ett hemskt sätt. Hon söker stöd och tröst hos Michael, en kille som hon tidigare varit med om att mobba svårt. 
 
Jag hade inga direkta förväntningar här. Tvärtom, faktiskt, jag misstänkte nog någon halvbra YA som följer alla andra mallar. Först kändes det mest som Mean Girls men utan de roliga bitarna, men ju mer jag läste desto bättre blev det. Brännande ämnen, välskrivet, en viktig bok.