Alla pratade om Evvie Drake börjar om för några månader sedan. Oftast betyder det att jag inte blir så sugen, men nu kändes det ändå som en ganska lagom bok i mörkaste månadsskiftet, januari/februari, och dessutom som något som passade bra till vårt läsretreat i Varberg. Höga förhoppningar och höga förväntningar, efter som alla verkade så förtjusta.
Jag blev inte så förtjust. Jag hade nog hoppats på något i stil med Jane Greens tidiga böcker, som var både roliga och djupa – Evvie Drake försöker nog vara både rolig och djup, det finns en svärta, men jag upplever inte att den når ända fram på något plan egentligen. Jag väntade nog på att något skulle bli intressant, men det blev aldrig riktigt så.
Det är ingen dålig roman, det är inte det jag säger. Jag vet bara inte riktigt vad den vill.
Evvie har varit änka i något år, bor i en liten stad i Maine och har knappt lämnat huset sedan hennes man dog. Alla tror att det är för att hon sörjer, men så är inte fallet. Hennes kompis Andy har en kompis i New York, Dean, som tidigare varit en lovande baseballspelare men som nu drabbats av någon form av scenskräck och inte kan kasta bollar längre. Andy fixar så att Dean får flytta in i lägenheten som finns i Evvies hus för att komma bort från det vanliga livet och hejsan hoppsan, gissa vad som händer.
Ibland gör det inte så mycket när böcker är förutsägbara, jag kan leva med det – men när de inte har så mycket annat att komma med blir det mest tråkigt. Dock skriver Holmes bra, och jag kommer säkert att läsa något mer av henne om mer kommer!
Stories from the city, stories from the sea 