2015: 222 – The Adventure of the Christmas Pudding av Agatha Christie

Denna Poirotnovell läste jag på julaftonskvällen – jag läste dock inte hela samlingen för i ärlighetens namn blir jag lite trött på Poirot. Han är lite för mycket… Poirot, ibland. 
 
En Mr Jesmond, som arbetar som någon sorts agent åt en prins från Mellanöstern, ber Poirot att lösa ett mysterium åt prinsen. För att kunna göra det måste han åka till en lantegendom vid namn Kings Lacey och fira julen där, under täckmantel av att vilja uppleva en äkta engelsk jul (bah, som om!). 
 
Deltagarna i firandet är en salig blandning människor, och Poirot förstår ganska snart att det är något fuffens på gång när han får en lapp på julaftonskvällen där ”någon som vill honom väl” varnar honom för att äta av plumpuddingen. 
Samtidigt håller ungdomarna i huset på med ett bus – de tycker inte att Poirot verkar vara någon riktigt advokat, och bestämmer sig för att fejka ett mord för att se vad han går för… 
 
Det är charmigt, klurigt och lagom trevligt, såklart. Jag kommer alltid att föredra Miss Marple framför Poirot, men jag kan tolerera honom mer och mer. 
 
I och med läsningen av denna prickade jag av punkt sju på Läs en novell!-utmaningslistan! 

Ring out, wild bells

Har ni läst originalversionen av dikten som läses på Skansen varje nyårsafton, förresten? Lite kul att jämföra. Den heter In Memoriam eller Ring out, wild bells på engelska. 
 
Ring out, wild bells, to the wild sky,
   The flying cloud, the frosty light:
   The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
   Ring, happy bells, across the snow:
   The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind
   For those that here we see no more;
   Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,
   And ancient forms of party strife;
   Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care, the sin,
   The faithless coldness of the times;
   Ring out, ring out my mournful rhymes
But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,
   The civic slander and the spite;
   Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease;
   Ring out the narrowing lust of gold;
   Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,
   The larger heart, the kindlier hand;
   Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.

2015: 221 – The Boyfriend List av E. Lockhart

Ruby Oliver är 15 år och går hos en psykolog. Det är nämligen inte så konstigt att hon har fått några panikattacker på sistone – hon har nämligen haft tio jäkligt tuffa dagar. 
 
Hon har – låt mig saxa: 
”lost her best friend (Kim),

lost all her other friends (Nora, Cricket),

did something suspicious with a boy (#10),

did something advanced with a boy (#15),

had an argument with a boy (#14),

drank her first beer (someone handed it to her),

got caught by her mom (ag!),

had a panic attack (scary),

lost a lacrosse game (she’s the goalie),

failed a math test (she’ll make it up),

hurt Meghan’s feelings (even though they aren’t really friends),

became a social outcast (no one to sit with at lunch)

and had graffiti written about her in the girls’ bathroom (who knows what was in the boys’!?!).” 

Mmm, ni hör ju! 

Psykologen föreslår att Ruby ska skriva en lista på alla killar hon varit förtjust i eller haft något samröre med – ända sedan förskolan. Och det är där narrativet ligger – varje kapitel är på sätt och vis relaterat till vardera kille – även om det inte är så strikt hållet. Vi får förstås reda på varför alla de här jobbiga sakerna har hänt på så kort tid – och hur. 

Och det är rafflande! Och fy, vad jobbigt att vara femton år! 

E. Lockhart lyckas som vanligt med att skriva feministisk litteratur för ungdomar utan att påvisa att den är feministisk. Är det bra då, undrar du? Jo, jag tror det. Eftersom ordet ”feminist” har fått ett vansinnigt stigma på sista tiden är det väldigt viktigt att den presenteras för vad den är – en strävan efter jämlikhet och lika behandling. Varken mer eller mindre (och jo, visst vet jag att det finns extremer). 

Jag älskade detta. Så himla bra. Lockhart är ett geni – men det visste vi ju redan förut. Kanon! 

2015: 220 – Turning forty av Mike Gayle

Jag har läst – och gillat – Mike Gayle sedan någon gång på höstkanten 2002 när jag hittade hans Dinner for two billigt på Tesco i Brixton. Har läst allt som gavs ut innan jag flyttade från England och har nu köat upp de återstående i min Aldikoapp. 
 
Turning Forty plockar upp Matthew från Turning Thirty – en bok jag har läst men uppenbarligen inte kommer ihåg särskilt mycket av. Visserligen snackar vi ju ett tioårshopp, under vilket Matt har flyttat utomlands i olika omgångar, gift sig och blivit rik på karriären och allt möjligt, så det kanske inte är så konstigt att jag inte riktigt minns allt som tydligen hände i förra boken. Jag kommer ihåg några namn, men inte alla. Men det är ju säkert tio år sedan jag läste Turning Thirty också, och det är inte direkt tunga romaner, så jag förlåter mig själv för det. 
 
Nu har Matt Beckford allt. Vacker fru, hus i Blackheath, bra jobb inom IT som låter honom resa över hela världen, Porsche i garaget – allt. Ja, utom ett trädgårdsskjul. Men samma dag som han får skjulet kommer Lauren, hans fru, hem och berättar att hon vill skiljas. Vilket förstås startar en enda stor karusell som resulterar i att Matt flyttar hem till pojkrummet i Birmingham, hos mamma och pappa. 
 
Och han har en plan. Han ska nämligen snärja sin gamla romans, Ginny. De hade ju en pakt för längesen – nog måste väl den fortfarande gälla? 
 
Och visst är det bra. Mike Gayle är en väldigt skicklig skribent – han får allting att låta realistiskt och liksom nedtonat, även när det inte alls är det. Vissa bitar fallerar lite grann, som när Matt först pratar om att han är hopplös på att flirta och sedan visar sig vara en riktig virtuos, och vissa bitar i relationen till gamle bästisen Gershwin är också lite underliga, minst sagt. Men jag gillar det ändå. Kanske är just denna boken på gränsen till för lång – kanske var jag lite otålig när jag läste för man undrar verkligen hur i hela friden Matt ska lösa sitt liv. 
 
Men såklart blir det bra. Det är feelgood ladlit, hur skulle det annars gå? Det blir bara inte riktigt som man har tänkt sig… 
 
Gayles karaktärer är verkligt bra. Föräldrarna är helt gyllene exempel på karaktärisering när den är som bäst. Och jag fortsätter läsa. Härnäst i Gaylehögen (som jag visserligen inte vet när jag återkommer till) tror jag är en skildring av en svensexa-möhippa-helg, berättad ur två perspektiv ~ rimligtvis ett manligt och ett kvinnligt eftersom bokomslaget är alternerat blått och rosa… blah. Men – jag återkommer med den 🙂 

En nyårshälsning från George Harrison #vintermedkulturkollo

 
Hur är det möjligt att jag aldrig hört denna lilla pärla förut? Ljuvlig och passande för dagen! 🙂 
 
 
Jag hade en underbar nyårsafton. God mat, god dryck, i säng före 21:30 med And then there were none – fast jag orkade inte se alla avsnitten på raken. Det tredje fick vänta till idag. Och det gör ingenting, för jag behöver inte ens lämna huset idag. Beställde en extra middagsrätt igår och allt annat finns. Ding dong på er och gott nytt år! 
 
#vintermedkulturkollo #nyår

Grevinnan och betjänten – eller Dinner for one

Det finns flera intressanta saker med Grevinnan och betjänten – till exempel att Miss Sophie omöjligt kan vara grevinna. Det är en födelsedag som firas, inte nyårsafton. 
 
Och den har aldrig visats i brittisk TV! 
 
Vi ser den schweiziska versionen på 11 minuter – originalinspelning är den tyska som är lite längre och därmed har lite annorlunda innehåll. 
 
En version i färg visades i Tyskland 1999 – men det blev ”högljudda protester” och de fick sluta upp med de där dumheterna genast. 
 
 
Hoppas att ni alla hade en fin och mysig nyårsafton och att ingen annan är uppe såhär tidigt! Själv är jag bara uppe och tar en kopp kaffe och ett par Ipren – ska gå och lägga mig igen ganska snart. Somnade säkert före 22 igår – underbart. 
 
Gott nytt 2016! 
 
 

Hemma! Och bonne année!

Maten är beställd, kaffemaskinen igång och friden har infunnit sig. Frid kanske inte är det första vi tänker på på nyårsafton men jag har längtat efter friden. 
 
Det rådde dock ingen frid på bussen från stan – som jag lyckades tima precis med alla som hade varit och sett fyrverkerierna vid operan. Jesus, vad mycket folk! Inte bara på bussen, utan även myllrandes från hamnen… helt otroligt. Tror inte att jag har sett sådana folkmassor i Göteborg sedan friidrotts-VM 1995, no joke. 
 
Jag har försökt kolla på Gone Girl på planen men det är ju så korta resor att man inte hinner någonvart. Nu ska jag fortsätta medan jag väntar på maten (den är inte jättebra, men… jo, jag gillar något med den ändå, hittills) – sedan blir det hastigt ombyte till leopardbrallor och morgonrock och njutning på hög nivå. 
 
Förresten – hur bra är det inte att man kan beställa mjölk när man beställer hem mat? Jag lämnade en liter här för en vecka sedan men eftersom jag inte har något luktsinne vågar jag inte dricka av den. Märker ju inte om den är dålig, menar jag… så ett klick till och så kommer det en liter mellanmjölk. Lite dyrare jovisst, men lätt värt det. 
 
Så nu får jag önska ett riktigt, sprakande härligt
 
 
Ta hand om er och de era! ❤ Vi hörs kanske igen under aftonens gång, men ifall att så – gott nytt år!